Jag tänker att om man resonerar på det viset som Lotta Gröning gör så erkänner man (med all rätt) att SD är ett missnöjesparti. Jag har faktiskt svårt att se - oaktat SD:s ideologi - hur övriga partier skulle kunna samarbeta och forma en konstruktiv politik med ett parti som för en missnöjespolitik.
Jo.
Jag tänker å andra sidan att man som politiker visserligen gärna kan vara idealist, men det vore bra att också vara realist.
Jag kan ta ett exempel på när det blir fel att politiker glömmer att vara realister och enbart är idealister.
Sjukvården.
Landstingsnivå.
Man lovar att uppfylla vårdgarantin (som beslutats på riksdagsnivå; alltså inget som man på landstingsnivå egentligen kan göra så mycket åt annat än att försöka uppfylla).
Man lovar att uppfylla vårdgarantin.
Samtidigt ser man att ekonomin i landstinget inte är så bra. Så man beslutar om hyrläkarstopp.
Och man säger utåt, mot patienterna, att man lovar att uppfylla vårdgarantin.
Det enda som kommer att skapas av detta är ett missnöje. Från både befolkningen - som är lovade guld men får grus - och anställda - som känner sig hånade.
Dessutom kommer man från arbetsgivarhåll med rekommendationer om hur anställda ska uttrycka sig, och vad anställda inte bör säga till befolkningen. Anställda uppmanas att INTE säga till dem som ringer att det är läkarbrist. Man anser att det är irrelevant för patienten.
Anställda uppmanas att INTE säga till dem som ringer att landstinget beslutat om stopp för hyrläkare.
(titta på SVT Värmland för att se att jag inte hittar på det där sista om instruktionerna till de anställda...)
I ett sådant här läge vore det ju trevligt om landstingspolitikerna vore realister som kunde säga "vi vill och önskar att vi kan uppfylla vårdgarantin, men just nu räcker inte resurserna så därför lovar vi X i stället".
Inte kappvändare,
@tanten , men människor som ser verkligheten och försöker utgå från verkligheten när man kommer med utfästelser.