Samtidigt så har jag funderat på hur många som inte kan/vill välja vissa yrken som t ex brandman just p g a arbetstiderna? Hur skulle rekryteringsbasen se ut med mer normala pass?
Som det är nu så förstår jag att både brandmän och andra med yrken med långa pass anpassat sig och kan kanske t o m ha två jobb. Men vilka potentiella brandmän missar vi p g a arbetstiderna? Jag saknar en övergripande frågeställning om varför vissa yrken ska bygga på avsteg från dygnsvila, vilket på kort och lång sikt kan ge både för- och nackdelar för individer, arbetsgivare, yrket och samhället.
Det här paret som frontades i media och som tack vare att båda var brandmän inte behövde ta ut någon föräldraledighet när barnen var små (sparades gissningsvis till framtida långsemestrar) och klagade på att de med vanliga arbetstider "inte skulle få se barnen på dagarna" (välkomna till alla andra föräldrars liv). Hur representativa för kåren var de? Tycker vi att det är det bästa sättet att använda skattepengarna? Att just brandmän trivs med långa arbetspass beror väl delvis på att de vanligen kan sova på arbetstid. Men vill vi ha brandmän som är vakna och jobbar i 24 timmar i samband med t ex större olyckor eller bränder? Hur bra bilförare är de då?
Andra jouryrken kan inte sova på arbetstid - varför ska just brandmän? Men brandmännen gjorde sig i media till förespråkare för alla som arbetar för långa pass - och de togs glatt emot utan vidare analyser.
Vill vi som patienter etc verkligen möta vårdpersonal som arbetat mastodontpass, eller som just kommit till jobbet efter att ha sovit kanske fem timmar? Jag har också funderat på hur ensamstående klarar barnomsorgen om de dag ett jobbat till 21 eller 22 och börjar 7 dagen efter (som verkar vanligt inom vården)?
Det ryms många frågor i det här, när man under lång tid har byggt upp ett system är det svårt att se hur alternativen ser ut på lång sikt.
