Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[sjoberga]

Vad händer om mamman vägrar axla ansvaret, då?
Eller om hon dör?

Sorry, ditt inlägg andas de cementerade könsroller vi har redan har som att KVINNAN ALLTID YTTERST ÄR ANSVARIG.

För övrigt, dom flesta, även män, klarar det dom måste klara.

Nej, du missförstår helt.

 

[mandalaki]

Jag har reflekterat lite över att vissa barnvagnsöverkastare kanske har så mycket rosa skimmer runt barn att de kan bli chockbesvikna snarare men jag har inte gjort några vidare studier på det.

Ja, ungefär så tänker jag också. De som bestämmer sig för att försöka få barn för att de tycker att andras bebisar är så himla gulliga - de verkar inte riktigt mogna att ta steget. Barnbeslutet är mycket större och viktigare än så, snarare "är jag beredd att göra den mest omvälvande förändringen hittills av mitt liv?"

 

[Kattennizze]

Sånt har jag också sett. Men fått uppfattningen att det ofta varit mamman som "motat bort" pappan genom att ta över allt ansvar. Och klagat på att han satt på fel kläder (men guuuud, inte de lila byxorna till den tröjan), inte håller rätt, borde rulla vagnen fortare osv.

Ja det är verkligen synd om de små männen. Bra att de jobbar i stället under småbarnsåren och inte tar ut föräldraledighet och låter mammorna ta hand om barnen. Det är biologiskt riktigt också.

 

[mandalaki]

Vad händer om mamman vägrar axla ansvaret, då?
Eller om hon dör?

Sorry, ditt inlägg andas de cementerade könsroller vi har redan har som att KVINNAN ALLTID YTTERST ÄR ANSVARIG.

För övrigt, dom flesta, även män, klarar det dom måste klara.

Fast en man kan bestämma sig för att skita i sina barn, hur lätt som helst. Han kan bara dra. Det är enormt mycket svårare för en mamma.

 

[Jakobine]

Min sambo har börjat prata om barn och igår sa jag absolut nej då.
Då sa han att du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn då.
Min sambo vill ha barn och tycker det är meningen med livet, som många andra.

Jag har bestämt mig själv för att jag inte vill ha barn ,jag kommer inte orka mentalt.
Har inget som helst intresse av barn och framförallt vill jag inte.

Tycker inte man ska skaffa barn som inte är önskat av sin mamma bara för pappans skull.
Han jobbar också varje dag och kommer ha tid för barnet mellan kl 18 till 21 då.
Någon mer som varit i samma sits ?
Jag antar att jag faktiskt får flytta till ett eget boende framöver om han tycker barn är nummer ett.
Då får han ju hitta en annan kvinna mer än att jag ska hitta en annan Karl.
Jag behöver ju ingen man bara för att!

Var i din situation fast omvänt. Jag ville ha ett barn till men min sambo ville inte. Skillnaden förutom att vi har ett barn tillsammans från tidigare var att jag skulle aldrig komma med något sånt hot, att om han inte ville så skulle han få se sig om efter någon annan ... Däremot så krävde jag att han på riktigt rannsakade varför, och inte bara släppte tanken med ett Nej. Just för att det var så viktigt för mig. Och just för att om vi nu ska leva ihop, så ville inte jag bli bitter på honom i efterhand. Tänkte mig att han ångrade sig vid senare tillfälle, och det skulle vara försent osv ...

Våran överenskommelse var att vi skulle ge det tid, och att båda egentligen skulle rannsaka varför vi kände som vi gjorde. Varför det var så viktigt för mig, och varför han inte ville. Samt att på riktigt lyssna på varandra och inte basera det lyssnandet på ens egna uppfattning eller känsla. Inte göra den här dialogen till en kamp. Det här var inget som tjatades om varje dag, men vi pratade om det lite då och då. Efter sådär 4-5 år, kom vi fram till att öppna upp för en graviditet till. Kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Om det var det vi kom fram till.

Personligen skulle jag aldrig velat ha barn med någon som inte på riktigt ville, och tycker inte att hot om att bli lämnad hör hemma i en sådan diskussion alls. Barn är för mig ingen övertalningsfråga. Däremot det där grundläggande, vad man vill med sitt liv (om man nu vill dela sitt liv med varandra) eller ganska avgörande beslut bör man av respekt mot den man lever med ta på allvar och viktiga känslor faktiskt bemöta och lyssna på.

Tycker det är respektlöst att blanda in "hot" om att bli lämnad, eller uppmaning om att lämna i övertalningssyfte. Och skulle bli förbannat ledsen och arg om jag blev bemött så av min sambo.

 

[kryddelydd]

Tycker det är respektlöst att blanda in "hot" om att bli lämnad, eller uppmaning om att lämna i övertalningssyfte. Och skulle bli förbannat ledsen och arg om jag blev bemött så av min sambo.

Man kan absolut uppfatta situationer och text olika.

Men hot om att lämna i övertalningssyfte?
I TS fall verkar det ju snarast vara ett konstaterande från sambons sida att han önskar barn så starkt att det inte är aktuellt att bygga ett liv tillsammans med en människa som inte vill ha barn.
Jag uppfattar inte (men kan förstås ha fel eftersom jag inte hört samtalet) att sambon försöker övertala?
Eller så var det precis så det var: acceptera att vi skaffar barn! och om du inte vill det så stick!

Svårt, hur som helst, när parterna verkar stå långt från varandra i en så viktig fråga.

 

[sjoberga]

Ja det är verkligen synd om de små männen. Bra att de jobbar i stället under småbarnsåren och inte tar ut föräldraledighet och låter mammorna ta hand om barnen. Det är biologiskt riktigt också.

Har ditt konto blivit kapat av KD?

 

[mandalaki]

Man kan absolut uppfatta situationer och text olika.

Men hot om att lämna i övertalningssyfte?
I TS fall verkar det ju snarast vara ett konstaterande från sambons sida att han önskar barn så starkt att det inte är aktuellt att bygga ett liv tillsammans med en människa som inte vill ha barn.
Jag uppfattar inte (men kan förstås ha fel eftersom jag inte hört samtalet) att sambon försöker övertala?
Eller så var det precis så det var: acceptera att vi skaffar barn! och om du inte vill det så stick!

Svårt, hur som helst, när parterna verkar stå långt från varandra i en så viktig fråga.

Fast: Då sa han att du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn då - det har jag svårt att tolka som något annat än känslomässig utpressning, så som det är formulerat. Hade han sagt "då kanske vi inte är rätt för varann" eller något i den vägen så hade det varit en annan sak.

 

[honung]

Har en väninna som var tvungen att byta man för att skaffa barn med honom, tycker det var ganska rationellt om man verkligen vill.
.

I min värld är detta det absolut värsta sättet att sätta barn till världen på, om jag tolkar det du säger rätt. Hon var "tvungen att byta man för att skaffa barn med honom"? Ja, jag må vara gammaldags och konservativ, men att sätta barn till världen är mer en emotionell än rationell handling kan ju jag tycka då. Att sätta ett barn till världen ska väl ändå vara ett resultat av mer än en fysisk förening, och verkligen inte ett verktyg för någons eget självförverkligande? Stackars barn, säger jag.

 

[kryddelydd]

Fast: Då sa han att du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn då - det har jag svårt att tolka som något annat än känslomässig utpressning, så som det är formulerat. Hade han sagt "då kanske vi inte är rätt för varann" eller något i den vägen så hade det varit en annan sak.

vi vet ju inte om partnern är exakt citerad, nej.

 

[mandalaki]

vi vet ju inte om partnern är exakt citerad, nej.

Nja, så menade jag inte. Formuleringen som TS skriver två gånger låter väldigt specifik. Och oavsett vilket är väl bäst att vi utgår från vad hon skriver.

 

[Lipperta]

Min sambo har börjat prata om barn och igår sa jag absolut nej då.
Då sa han att du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn då.
Min sambo vill ha barn och tycker det är meningen med livet, som många andra.

Jag har bestämt mig själv för att jag inte vill ha barn ,jag kommer inte orka mentalt.
Har inget som helst intresse av barn och framförallt vill jag inte.

Tycker inte man ska skaffa barn som inte är önskat av sin mamma bara för pappans skull.
Han jobbar också varje dag och kommer ha tid för barnet mellan kl 18 till 21 då.
Någon mer som varit i samma sits ?
Jag antar att jag faktiskt får flytta till ett eget boende framöver om han tycker barn är nummer ett.
Då får han ju hitta en annan kvinna mer än att jag ska hitta en annan Karl.
Jag behöver ju ingen man bara för att!

Har inte läst hela tråden.

Min sambo vill gärna ha barn, jag vill INTE men det har jag varit tydlig med ända sen vi blev seriösa med förhållandet.
Jag vill INTE förstöra min kropp, jag vill INTE ha egna barn men kan tycka om andras barn.
Jag har också extremt dåliga gener jag inte vill fortsätta föra fram. Men störta anledningen är att jag inte vill föda. Alls. Inte ett endaste dugg.
Jag har sagt att det finns en yttepytte liten chans att jag vill adoptera i framtiden då jag är ganska ung nu, men det vill inte han.

Så just nu verkar han förstå att är han med mig blir det inga barn.

Man bör absolut inte skaffa ett barn om inte båda vill, det är inte rättvist tycker jag. Nu är ju jag mest emot att föda mer än att ha barnet efteråt, men vill helst inte ha barn alls.
Jag har också psykiska problem som gör att jag känner mig långt ifrån att ansvara för någon annan på det viset.

Det enda du kan göra är att säga vad du vill och inte vill sen får han välja vad han vill och inte vill.
Jag ser relationer att man måste kompromissa om mycket, men ett annat liv är inte en sådan sak.

Vill du inte så måste du inte och du kommer säkert bli lyckligare i långa loppet om du med tiden får en annan partner som känner samma, än att du ska gå i år och känna att du tvingar honom till det du vill, om du förstår.

Kram.

 

[Vallmo]

Fast en man kan bestämma sig för att skita i sina barn, hur lätt som helst. Han kan bara dra. Det är enormt mycket svårare för en mamma.

Jo, det är det jag menar. Varför är det så?
Vad är det som hindrar mammorna från att bara dra (omvi nu bortser från amning) och vad är det som gör att männen gör det?

För mig handlar det om samhällets förväntningar och om könsroller.

Har för övrigt en vän vars mamma drog med en annan man när hen var liten och lämnade far med fyra barn, varav min vän var en av dom.
Min vän är idag den mest icke-normativa när det gäller könsroller som jag känner.
Fördelningen hemma hos dom är det mest jämlika jag har upplevt i min bekantskapskrets.

 

[Vallmo]

Nej, du missförstår helt.

Ok. Om det är så är jag nöjd.

 

[Inte_Ung]

Håller med. Varför i ******* är det alltid någon som bara MÅSTE berätta om hur FANTASTISKT det trots allt gick för henne?

Därför att det ibland går bra och det därför inte finns anledning att ta livet av sig om det skulle råka bli barn.
Det är liksom ingen garanti att det blir vidrigt bara för att man tror det.
För att inge litet hopp för dem som hamnat i en situation som de tror är hopplös.
Behöver jag fortsätta?

 

[Myrten]

Därför att det ibland går bra och det därför inte finns anledning att ta livet av sig om det skulle råka bli barn.
Det är liksom ingen garanti att det blir vidrigt bara för att man tror det.
För att inge litet hopp för dem som hamnat i en situation som de tror är hopplös.
Behöver jag fortsätta?

I det här fallet gäller dock inget av ovanstående. TS vet att hon inte vill ha barn och är inte med barn.

 

[Vallmo]

Behöver jag fortsätta?

Antagligen inte! Kanske bäst du låter bli.

 

[Inte_Ung]

Jag skaffade barn trots att jag sagt tidigare att jag itne ville.

Det gjorde jag också.
Och alla de där automatiska känslorna infann sig.
Så jag gjorde om det igen och igen.
Det slutade också med att jag nu tycker om barn i allmänhet vilket jag inte gjorde före det första barrnet.

Med det så vill jag säga att det inte finns något facit och man kan inte alls veta hur man själv reagerar.
Jag blev förvånad över att det liksom bara fungerade för mig.
För andra kan det slå åt andra hållet, de tror att de skall älska både barnet och föräldraskapet och så blir det bara fel av alltihopa.
Inga känslor alls av glädje infinner sig.
Så det är bra dumt att chansa om man man verkligen inte tror att man kan hantera det.
Jag var så stabil i mitt liv att jag var säker på att jag skulle kunna ta hand om ett barn utan att känna något särskilt för det, det finns ju böcker i ämnet.
Om man inte är det så bör man nog låta bli.

 

[honung]

Fast en man kan bestämma sig för att skita i sina barn, hur lätt som helst. Han kan bara dra. Det är enormt mycket svårare för en mamma.

Under graviditeten ja, men sen? Det finns nog många fäder som är lika, och även mer känslomässigt bundna till sina barn som en mamma är. Varför skulle det vara enormt svårare för en mamma att skita i sina barn? Jag har sett det hända, och tror kanske att många andra också sett det hända, det kan inte vara något unik händelse jag ensam sett i den här världen.

 

[Inte_Ung]

I det här fallet gäller dock inget av ovanstående. TS vet att hon inte vill ha barn och är inte med barn.

Men det är ju inta bara TS som läser i tråden.
Den är skriven på ett öppet forum så man måste ta hänsyn till att andra människor som vi inte vet något om alls kan läsa här.