Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[France]

Men snälla. Så du menar att de som INTE ber om att få byta blöja på kusinbarnen är olämpliga föräldrar?

 

[Petruska]

Fast det där var väl ändå onödigt?
Jag håller fullständigt med om att det är helt idiotiskt att gå in i en sån här tråd och ge råd i stil med "Det kan bli sååå himla bra ändå om du skaffar barn!" men att bemöta motparten enbart med förlöjligande smileys känns inte alls trevligt.

Ja, det var det kanske.

Men när argumentationen förföll till att det hela skulle vara "känsligt för mig", bedömde jag situationen som lite körd.

 

[Lovisaleonora]

Men snälla. Så du menar att de som INTE ber om att få byta blöja på kusinbarnen är olämpliga föräldrar?

Det har väl knappast med blöja att göra? Det var du som drog upp sannolikheten, vilken jag ansåg var helt hårresande irrelevant i diskussionen. Ungefär som att man är lämplig förälder om man inte kräks vare gång ett barn skriker.

Den som INTE VILL bli förälder ska inte bli förälder. Det är väl inte svårare än så. Och sedan är det väl helt oväsentligt hur många barnvagnar man nosat i innan. Om man älskar andras barn, måste man per automatik skaffa egna då, vare sig man vill eller inte?

 

[Lena Furberg]

Tråden var egentligen mer riktad åt att diskutera förhållande där en vill skaffa barn och en inte.
Skaffa barn eller inte i övrigt har jag läst tusentals trådar på familjeliv på tiden jag fortfarande kämpade med att vilja ha barn.

Jag funderar ibland kring om det där med "barn" lika mycket är en önskan om en "familj", dvs ett större sammanhang än ett parförhållande. Kan det vara något sådant som driver din man? En önskan om en stor familj på gården? Jag tycker mig se det ibland, att människor längtar efter att vara omslutna av den där familjesfären som det finns ett lite idylliskt skimmer över. Ett parförhållande kan kännas mera skört; många vill ha nåt större, barn och barnbarn i ett försök att försäkra sig om att slippa bli ensamma i livet. (Att det sen inte alls fungerar på det viset alla gånger, är en annan femma...)
För din egen del tycker jag du svarar alldeles utmärkt på frågan kring ditt eget agerande. Du vill inte ha barn. Så det är upp till honom vad han vill göra.

 

[mandalaki]

För att det är särskilt känsligt för dig?
Alla trådar är väl lika, olika personer vill säga sitt, och komma med olika infallsvinklar?

Fast du behöver ju inte ha några andra infallsvinklar än: hur gör man i förhållandet när man vill olika i barnfrågan?

 

[France]

Fast nu svarar ju inte ni heller TS? Är det bara vissa som får svara på svaren, eller ska man ha kommit upp i ett visst antal inlägg?

 

[Lovisaleonora]

För din egen del tycker jag du svarar alldeles utmärkt på frågan kring ditt eget agerande. Du vill inte ha barn. Så det är upp till honom vad han vill göra.

Det är punkten det kokar ner för, också i min bok.

Jag har själv varit där, relationer där jag varit tydlig från början. Men där partnern efter ett tag ändå börjar sväva på målet. Och inte helt sällan har det varit en helt galen relation att ens fundera på barn. D v s partnern var inte alls pappa-material, och jag kan nog nästan svära på att det mer handlade om att "binda till sig" en partner snarare än uppriktig önskan att bilda familj/barnlängtan.

 

[Lovisaleonora]

Fast nu svarar ju inte ni heller TS? Är det bara vissa som får svara på svaren, eller ska man ha kommit upp i ett visst antal inlägg?

Jag kan inte se att någon opponerat sig mot sidospår. Men det underliga i att gå in och diskutera något som går helt mot själva grunden för diskussionen tråden handlar om. Det måst jag säga att jag också har problem med.

Varför försöker du övertyga TS om att hennes inställning (som är grunden till tråden men inte trådstartens ämne) borde ändras eller ens kan ändras?

 

[Hoarfrost]

Jag tycker nog att viljan att inte ha barn väger över viljan att ha barn, om man ska hårdra det och det förutsätter att man inte separerar. Just för att det inte är schysst för varken barnet eller den förälder som inte vill ha barn.

 

[mandalaki]

Fast nu svarar ju inte ni heller TS? Är det bara vissa som får svara på svaren, eller ska man ha kommit upp i ett visst antal inlägg?

Det är viktigt att TS får se att dina åsikter bemöts. Det är väl inte så svårt att förstå?

 

[Vallmo]

Väldigt konstig argumentation. Vem har talat om avsky?

Jag skaffade barn trots att jag sagt tidigare att jag itne ville.

Det har varit en oerhörd kamp. Några automatiska känslor kom inte. Jag har fått kämpa mig till varenda millimeter av moderskänslor och kärlek. Jag tyckte helt enkelt inte mer om mitt eget barn än om vilket annat random barn som helst. Det tog flera år av kamp att inte bara ta hand och och tillgodose behov av närhet och ömhet utan också känna djup affektion till barnet.

Jag älskar min avkomma. Men det var inte enkelt att komma dit och såhär i efterhand har jag djupt ångrat att jag tog steget. Jag ångrar inte barnet! Jag ångrar mitt föräldraskap.

Vad modig du är som vågar skriva så.

Jag förstår verkligen skillnaden.
Är lite där själv, även om det för min del kanske handlade mer om den jag fick barn med och vår relation efter.
Men, hade jag vetat hur det skulle bli i förväg så hade jag nog avstått, ärligt talat.
En del blir oerhört provocerade av att man säger så.

 

[Tassetass]

poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Det här är helt OT egentligen, och jag vet inte riktigt varför men känner ett behov av att bemöta det här.

Om massor med mammor och pappor blir "jättebra föräldrar" beror väl på vad man lägger in i begreppet. Ska jag vara riktigt krass ser jag ganska få som är "jättebra" föräldrar, på samma sätt som jag ser ganska få som är jättebra på andra uppdrag, roller och jobb. De flesta är helt okej föräldrar, de gör det bra, men många vill eller skulle kunna vara betydligt bättre föräldrar (om det nu finns något större värde i att vara jättebra istället för bra) på olika sätt.

 

[mandalaki]

@Tassetass Jag skulle till och med säga att korrelationen mellan "kasta sig i barnvagnar och gulla" och "bli jättebra föräldrar" förmodligen ligger nära noll.

 

[kryddelydd]

Du får återta bollen som ett första steg. Precis som du skriver är det inte du som behöver en annan man, det är han som behöver en annan kvinna.

Jag uppfattar hans formulering som ett sätt att ställa ultimatum. Det vill säga, ett sätt att tvinga dig att fatta ett beslut som faktiskt verkar vara hans. Det är ju han som vill något annat, inte du. Det är han som är i underläge, inte du.

Ja, han har ställt ultimatum.
Han vill ha barn.
Om TS inte vill ha barn, vill de olika och barn är en så pass stor fråga där man "nog" behöver vara eniga.
Så det låter som en ganska rimlig grund för separation, ja.

 

[sjoberga]

Det här är helt OT egentligen, och jag vet inte riktigt varför men känner ett behov av att bemöta det här.

Om massor med mammor och pappor blir "jättebra föräldrar" beror väl på vad man lägger in i begreppet. Ska jag vara riktigt krass ser jag ganska få som är "jättebra" föräldrar, på samma sätt som jag ser ganska få som är jättebra på andra uppdrag, roller och jobb. De flesta är helt okej föräldrar, de gör det bra, men många vill eller skulle kunna vara betydligt bättre föräldrar (om det nu finns något större värde i att vara jättebra istället för bra) på olika sätt.

Det finns liksom inte heller någon enhetlig definition på bra eller jättebra. Min filosofi kring bra föräldraskap skiljer sig en hel del från vissa andras. Så för att förtydliga, det jag menat med några egenskaper hos det jag betraktar som usla eller halvusla föräldrar:
- Ej närvarande i sina barns liv.
- Prioriterar sig själva till 100% (tidsmässigt och ekonomiskt).
- Lever helt genom sina barn och deras "aktiviteter"
- Vill inte se barnens behov
- Vägrar att ge barnen ömhetsbetyg av olika snurriga skäl ("då blir de svaga"/"det fick jag minsann inte som liten"/"barn ska förtjäna det").
- Lär barnen att fysiskt våld är ett accepterat sätt att lösa konflikter

Jag har undantagit usla föräldrar som begår brott mot sina barn som misshandel osv, det är ännu mer tragiskt men var inte i den häraden jag tänkte.

 

[Tassetass]

@Tassetass Jag skulle till och med säga att korrelationen mellan "kasta sig i barnvagnar och gulla" och "bli jättebra föräldrar" förmodligen ligger nära noll.

Inte omöjligt att du har rätt.

 

[Marita73]

Jag har aldrig någonsin velat ha barn och har därför inte skaffat några heller.

Min förra sambo ville ha barn men kunde tänka sig att låta bli eftersom jag inte ville ha några. Jag kände däremot hans längtan och valde (inte bara pga av det) att dra mig ur relationen efter ett gäng år. Det tog inte lång tid innan han träffat en ny och blev pappa.

Nu är jag över 40 vilket är himmelriket, tjatet om att skaffa barn är borta och folk börjar acceptera att jag vill leva själv med mina djur och det är så det är.

 

[kryddelydd]

Nu svarar jag lite i TS ställe. Jag tror att hennes poäng är att det är inte så att hon vill välja bort honom pga att han vill ha barn, om barn är så jätteviktigt för honom så får han välja bort henne. Jag tycker att det är en viktig poäng varför ska han lägga över ansvaret på henne att separera när hon inte vill det? Hon är ju nöjd

Jo, fast.

Hur kan man vara nöjd i en relation där man vet att man fattar ett (gemensamt) beslut som partnern inte alls är lycklig över?

Om han nu är jordbrukare och man bor på en jordbruksfastighet som verkar det lämpligt ur praktisk synpunkt att det är TS som lämnar det gemensamma boendet.
Annars kan jag hålla med dig.

 

[Lovisaleonora]

@Tassetass Jag skulle till och med säga att korrelationen mellan "kasta sig i barnvagnar och gulla" och "bli jättebra föräldrar" förmodligen ligger nära noll.

Jag delar den uppfattningen.

 

[kryddelydd]

Och då är det hans beslut. Kom ihåg det. Du är inte skyldig honom att bryta upp för att han ska kunna hitta en annan.

Fast hur tänker du nu?
Om nu sambon (som jag tolkar är jordbrukare på en gård) har en stark önskan om att skaffa barn och nuvarande partner (TS) inte kan tänka sig att få barn så vill man inte lika.
Om TS då "vägrar att flytta på sig", på vilket sätt är det rimligt menar du?

Men ja, jag är medveten om att min tolkning av situationen, att man bor på en gård som sambon driver och att TS bor där och inte jobbar utan att det är sambon som står för familjens ekonomi, är osäker.

Det kan ju lika gärna vara så att TS äger en gård, sambon är nytillkommen och jobbar med något helt annat och därmed självklart ska vara den som flyttar när man inte vill samma.