Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[France]

Det verkar väl väldigt dumt att chansa. Jag skulle inte chansa ens på en krukväxt om jag inte ville ha den på förhand. Varför chansa, liksom?

Jag begriper inte hur man kan ta så lätt på barn som du gör.

Jag tar inte lätt på barn? De saker jag skaffat, planerat eller ej, tar jag ansvar för. Vare sig det är barn, djur eller växter.
Jag övertalar inte TS att skaffa barn. Hon verkar vara väl medveten om varför hon valt att inte bli förälder.

 

[lilstar]

Så menade jag naturligtvis inte. Bara det att jag är rätt övertygad om att de allra flesta som inte vill ha barn ändå inte ångar en sekund att de ändå fått barn. Men tydligen förekommer det att mödrar ångrar sitt val att skaffa barn, och då kanske inte det är värt att chansa.

Vad bra att du lärde dig något av den här tråden! Det bästa med buke är att man ständigt utmanas i sina förutfattade meningar om det man trodde var sant.

 

[Fiorano]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Jag är uppvuxen med bara min mamma (min fader var en rövhatt så mamma lämnade honom när jag var typ 2). Är tämligen säker på att mamma valde att gå graviditeten ut bara för att reta sin familj. Min mams var utan tvekan det svarta fåret vilket även reflekterades i valet av man sas. Kan säga att jag under hela min uppväxt haft känslan av att bara vara ett ansvar för mamman, lite av ett bihang att vara rädd om men som inte direkt varit älskad. Säger inte att min barndom varit hemsk eller plågad, men det har heller inte varit en en kärleksfull uppväxt.

Naturligtvis färgar det mig i hur jag blivit och sedermera valt att leva mitt liv. Jag vill tex absolut inte ha barn. Min man vill det och jag är rädd för att vi kommer vandra samma väg som @sorbifolia då jag verkligen känner igen mig i hennes historia. För tre år sen när jag och mannen träffades sa jag exakt samma som henne "kanske vill jag ha barn i framtiden", men nu är jag helt söker på att så inte är fallet.Vi har dock kommit fram till kompromissen att ha fosterbarn/vara stödhem åt lite ädre barn (ungdomar) när vi väl skaffat eget hus på landet. Det är något vi båda vill och jag hoppas att det kommer räcka för honom.

 

[hollypolly]

Om du senare i livet skulle ändra dig så kan du nog få stöd av vården i ditt föräldraskap.

Men så länge du känner som du gör nu tycker jag att det är bra och viktigt att du är så tydlig med att du inte vill.

Jag Hoppas inte jag ändrar mig för jag är ingen mammaförebild alls.

Ja, jag har varit i din situation där mannen jag var tillsammans med ville ha barn och jag vill inte. För mig var det verkligen inget alternativ och det är ju omöjligt att kompromissa om denna sak. Vi diskuterade det många gånger och andra människor runt om gjorde sitt bästa för att påverka mig att ändra mig. Tack och lov orkade jag stå fast vid mitt beslut. Det var supertufft för jag gillade mitt liv i övrigt och hade inte någon önskan att bryta förhållandet. Varken till mannen eller vännerna som pushade på. Efter några år gick det inte längre att hålla ihop det. Hans önskan efter barn var stark och det smög sig in i snart sagt alla samtal och situationer. Det var så väldigt uppenbart att vi ville olika saker så vi beslöt tillsammans att gå skilda vägar. Det var svårt och vi kämpade med vår separation länge för vi gillade verkligen varandra och sögs liksom tillbaka till varandra hela tiden. Till sist tog han ett beslut att ta ett jobb utomlands och det skapade det avstånd mellan oss som behövdes för att vi skulle börja leva våra egna liv och se framåt på nytt. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom men jag har aldrig ångrat beslutet att inte skaffa barn. Det är verkligen inte min grej!

Kan tillägga att vi var tillsammans i drygt 10 år.

så sorgligt när det blir så men oundvikligt känns det som.

 

[hollypolly]

Så även om man inte vill ha barn så ska man som kvinna skaffa dem för man kommer säkert inte avsky dem? Är det det du menar?

Jag skulle aldrig avsky mina barn.
Men jag skulle inte kunna hantera dom korrekt heller.
Kan inte ens ringa samtal.
Träffar sällan människor.

 

[hollypolly]

Jag har väldigt få dealbreakers i ett förhållande, men den här barnfrågan är en av dem... Jag vill inte ha barn. Har aldrig velat, och jag kan inte se att detta någonsin skulle ändras.

När jag och min make började datea för lite över 7 år sen, så var jag totalt rak med två saker;
1) Mina hundar går före allt. Tid och liv cirkulerar runt dem och de kommer alltid i första hand.
2) Jag vill inte ha barn. Ever.

Jag var öppen med det för att han skulle veta vad han gav sig in på. Det värsta jag hade kunnat tänka mig hade varit om han velat ha barn, för det tycker jag är en alldeles för stor sak att göra avkall på eller kompromissa om. Jag ville också att han skulle vara totalt medveten om min ståndpunkt, så han inte skulle gå och tro (som så många andra pga normen med att kvinnor SKA vilja ha barn) att jag nån gång senare säkert skulle ångra sig.

(Som tur var vill han inte heller ha barn, och han har alltid satt hundarna i första rummet han med . Match made in heaven kan man nog säga )

Point beeing; Jag tror personligen att om den ena i förhållandet vill ha barn, och den andra inte vill det, att det är en alldeles för stor kompromiss för att förhållandet ska fungera. Någon av parterna kommer troligtvis att bli alldeles för olycklig, och kanske bitter på den andre som "tvingade" fram ett scenario som man inte är lycklig med....

Vilken lyx där.
Låter ju kanon.

 

[Petruska]

Jag tar inte lätt på barn? De saker jag skaffat, planerat eller ej, tar jag ansvar för. Vare sig det är barn, djur eller växter.
Jag övertalar inte TS att skaffa barn. Hon verkar vara väl medveten om varför hon valt att inte bli förälder.

Här visar du ju att du tar oerhört lätt på barn.

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Du antyder ju rentav att det räcker att man inte avskyr sina barn.

 

[mandalaki]

Jag Hoppas inte jag ändrar mig för jag är ingen mammaförebild alls.

Jag tycker inte att du behöver fundera över det just nu. Det som är viktigt är ju vad du vill och inte vill NU.

Hoppas tråden inte går över i att försöka övertala dig om att det skulle gå bra, för det är ju inte din frågeställning. Din frågeställning handlar ju om förhållandet och sambon.

 

[hollypolly]

Väldigt konstig argumentation. Vem har talat om avsky?

Jag skaffade barn trots att jag sagt tidigare att jag itne ville.

Det har varit en oerhörd kamp. Några automatiska känslor kom inte. Jag har fått kämpa mig till varenda millimeter av moderskänslor och kärlek. Jag tyckte helt enkelt inte mer om mitt eget barn än om vilket annat random barn som helst. Det tog flera år av kamp att inte bara ta hand och och tillgodose behov av närhet och ömhet utan också känna djup affektion till barnet.

Jag älskar min avkomma. Men det var inte enkelt att komma dit och såhär i efterhand har jag djupt ångrat att jag tog steget. Jag ångrar inte barnet! Jag ångrar mitt föräldraskap.

Oj tack för din historia , den skiljer sig från alla rosa berättelser .

 

[sjoberga]

Jag Hoppas inte jag ändrar mig för jag är ingen mammaförebild alls.
så sorgligt när det blir så men oundvikligt känns det som.

Fast om du skulle ändra dig så är det förmodligen av minst lika goda skäl som du nu har och verkar trygg med. Det gäller bara att en sådan ändring inte beror på eller drivs på av yttre faktorer, utan i så fall kommer från samma inre resonemang som det nuvarande beslutet.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker såhär, att det är betydligt värre att skaffa barn och ångra det, än att ångra att man avstod. Jag är av åsikten att barn ska vara önskade och efterlängtade, inte något man går med på för att "jamen det kan ju gå bra" och för att ens partner vill bli förälder.

Stå på dig, TS. Jag förstår att tanken på att gå isär är skrämmande, men vill ni ha ut så olika saker av livet är det troligtvis det bästa. Bättre att ni går skilda vägar och hittar partners ni verkligen passar med än att ni segar på och blir bittra på varandra för att ni vill helt olika.

 

[Petruska]

Jag tycker inte att du behöver fundera över det just nu. Det som är viktigt är ju vad du vill och inte vill NU.

Hoppas tråden inte går över i att försöka övertala dig om att det skulle gå bra, för det är ju inte din frågeställning. Din frågeställning handlar ju om förhållandet och sambon.

Och det är så himla obehagligt och så himla vanligt för trådar av det här slaget, att kvinnor i rödaste rappet måste komma med inlägg om att det säkert kommer att gå bra bara TS väl får sitt barn.

Det är ju inte ens vad TS frågar om!

Familje- och genusnormer har verkligen världen i ett fast grepp.

 

[sjoberga]

Jag tycker inte att du behöver fundera över det just nu. Det som är viktigt är ju vad du vill och inte vill NU.

Hoppas tråden inte går över i att försöka övertala dig om att det skulle gå bra, för det är ju inte din frågeställning. Din frågeställning handlar ju om förhållandet och sambon.

Tack för bra formulering - det var vad jag också ville framföra.

 

[hollypolly]

Nu svarar jag lite i TS ställe. Jag tror att hennes poäng är att det är inte så att hon vill välja bort honom pga att han vill ha barn, om barn är så jätteviktigt för honom så får han välja bort henne. Jag tycker att det är en viktig poäng varför ska han lägga över ansvaret på henne att separera när hon inte vill det? Hon är ju nöjd

Ja precis så är det.
Jag är så nöjd man kan bli och han är också nöjd med allt förutom att jag säge nej till barn.
Då måste han hitta en annan kvinna.

 

[France]

Här visar du ju att du tar oerhört lätt på barn.



Du antyder ju rentav att det räcker att man inte avskyr sina barn.

Jag tycker du är orättvis, och tolkar in saker i min text som jag inte skrivit! Jag medger att det var dumt formulerat, poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

 

[Petruska]

Ja precis så är det.
Jag är så nöjd man kan bli och han är också nöjd med allt förutom att jag säge nej till barn.
Då måste han hitta en annan kvinna.

Och då är det hans beslut. Kom ihåg det. Du är inte skyldig honom att bryta upp för att han ska kunna hitta en annan.

 

[Petruska]

Jag tycker du är orättvis, och tolkar in saker i min text som jag inte skrivit! Jag medger att det var dumt formulerat, poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Och jag ifrågasätter allvarligt meningen med att ens skriva det i den här tråden. Det är ju inte alls vad TS funderar över.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker du är orättvis, och tolkar in saker i min text som jag inte skrivit! Jag medger att det var dumt formulerat, poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Och vad är poängen med att ta upp det i en tråd där TS uttryckligen säger att hon inte vill ha barn? Jag tycker rakt det är obehagligt och framstår som att du vill få henne att tänka efter och ändra sig för att det kanske går bra trots allt.

 

[sjoberga]

Jag tycker du är orättvis, och tolkar in saker i min text som jag inte skrivit! Jag medger att det var dumt formulerat, poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Jag har genom åren sett massor av mammor och framförallt pappor bli usla eller halvusla föräldrar, med lågt intresse för sina barn. Jag vet inte om de var säkra eller tveksamma när de skaffade barn, men om en enda av dessa föräldrar blev ultimatumhotade av sin partner för att skaffa barn mot sin egen övertygelse är det en tragedi för både barn och förälder.

Det är ingen motsvarande tragedi i barn som aldrig funnits. Den tragedin ligger endast då hos föräldern, inget oskyldigt barn inblandat.

 

[hollypolly]

Jag tycker du är orättvis, och tolkar in saker i min text som jag inte skrivit! Jag medger att det var dumt formulerat, poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Jag tror inte du menade något illa.
Men dels vill jag inte dels har jag diagnoser som gör att jag inte "kan ta hand om mig själv "
Jag städar och lagar mat och motionera hundar och hästar och går på gym men jag kan inte göra saker som har med det sociala att göra så som många andra som råkat bli gravida kan.
Man måste ha mycket kontakter gällande barn och det tar på energin och jag har inte den sortens energi.
Jag blir totalt slut om jag pratat med en bekant på Ica som exempel.
Och jag kan vara upprörd och må dåligt ett dygn om någon ringt och lämnat meddelande på telesvar istället för sms.
Jag törs inte prata i telefonen eller ens lyssna av telefonsvarare.
Barnet skulle få ett tråkigt liv med ointresserad förälder .
Och jag har spiral så det kommer inte "bara råka hända "