Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[Petruska]

Du tror inte att han kan tänka sig att liksom så många andra föräldrar anpassa sin arbetstid när han får barn? Bara för att han jobbar mycket nu betyder det väl inte att han alltid tänker göra det. Vore märkligt att ha en så stark barnlängtan om man sen inte är intresserad av att umgås med barnet. En man med de värderingarna hade inte jag velat vara ihop med oavsett om jag själv ville ha barn eller inte.

Massor av föräldrar ändrar/minskar inte sina arbetstider när de får barn. Massor av mammor gör det. I den mån pappor "anpassar" sina arbetstider, så är det genom att arbeta mer, inte mindre. Statistiskt vet vi att just småbarnspappor arbetar väldigt mycket.

 

[hollypolly]

Nu finns det ju iofs massor med heltidslantbrukare som klarar av att vara alldeles ypperliga föräldrar. Den första jag kommer att tänka på driver ett större lantbruk samtidigt som han varit mycket delaktig i sina fem (!) barns uppväxt. Är det nåt särskilt som gör att just din sambo inte klarar det?
I övrigt håller jag med om att det är hans ultimatum och inte ditt.

Ja jag tror han skulle vara delaktig i den mån han skulle kunna.
Men jag tycker inte det är snällt mot ett ev barn att skaffa eftersom jag inte vill.
Jag har svårt att knyta an till människor skulle nog kunna vara en sån som skulle balla ur totalt efter födseln och få en depprission.
Jag kan int bete mig bland folk när jag är stressad eller sovit dåligt heller , kan gå runt och prata för mig själv i mataffären tex.
Sen skämmas jag när jag är normal igen.

 

[hollypolly]

Det är naturligtvis olika. Men det jag tänkte på när jag skrev det jag skrev var de pappor som släpper kontakten med sina barn efter en separation. Eller, för den delen, de som ägnar småbarnsåren åt att jobba så mycket möjligt medan mamman får ta huvudansvaret för barnen och hemmet.

Ja förlåt då vet jag hur du menade.
Ja jag tycker också mamman verkar göra mest , men om man är en mamma som vill så kanske man inte mår dåligt över det utan mår bra av barnet.

 

[lilstar]

Nej jag tycker inte heller att man ska skaffa barn om man inte vill, verkligen inte. Jag blev bara fundersam över grejen med att han skulle behöva en hemmafru för att ta hand om barnen. Det är så främmande för mig att ens umgås med en man som inte har ett genomgående jämställdhetstänk.

 

[hollypolly]

Nej jag tycker inte heller att man ska skaffa barn om man inte vill, verkligen inte. Jag blev bara fundersam över grejen med att han skulle behöva en hemmafru för att ta hand om barnen. Det är så främmande för mig att ens umgås med en man som inte har ett genomgående jämställdhetstänk.

Förlåt mig jag uttryckte mig nog slarvigt.
Han vill inte ha en hemmafru han vill ha barn.
Men jag är "hemmafru" för jag jobbar inte så jag är hemma hela dagarna och lagar mat och städar varje förmiddag.
Menade att det förmodligen inte är enkelt att hitta någon som både kan vara hemma så som mig och också vill ha barn.
Är säkert lättare att hitta en som vill ha barn men också jobbar.
Men han säger Att det skulle vara så svårt här utan mig, för ja lagar mat varje dag som är färdig när han kommer in på lunchen.

 

[mandalaki]

Ja förlåt då vet jag hur du menade.
Ja jag tycker också mamman verkar göra mest , men om man är en mamma som vill så kanske man inte mår dåligt över det utan mår bra av barnet.

Ja, vill man ha barn så mår man naturligtvis bättre. Men om man tänker på barnet så tycker jag att det ska två föräldrar som finns där lika mycket. Alltså att barnet får en nära relation med både mamma och pappa.

 

[hollypolly]

Ja, vill man ha barn så mår man naturligtvis bättre. Men om man tänker på barnet så tycker jag att det ska två föräldrar som finns där lika mycket. Alltså att barnet får en nära relation med både mamma och pappa.

Ja det tycker jag med.

 

[lil-sis]

Förlåt mig jag uttryckte mig nog slarvigt.
Han vill inte ha en hemmafru han vill ha barn.
Men jag är "hemmafru" för jag jobbar inte så jag är hemma hela dagarna och lagar mat och städar varje förmiddag.
Menade att det förmodligen inte är enkelt att hitta någon som både kan vara hemma så som mig och också vill ha barn.
Är säkert lättare att hitta en som vill ha barn men också jobbar.
Men han säger Att det skulle vara så svårt här utan mig, för ja lagar mat varje dag som är färdig när han kommer in på lunchen.

Tycker inte att det låter som ett särskilt roligt förhållande.
Så jag skulle tacka för mig, fixa egen bostad, jobb och flytta så snart det går.

Dessutom är det i mina ögon inte schysst att fortsätta tillsammans när ni vill så olika. Att skaffa barn när bara den ena parten vill är verkligen ingen bra idé!

 

[Vallmo]

Min sambo har börjat prata om barn och igår sa jag absolut nej då.
Då sa han att du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn då.
Min sambo vill ha barn och tycker det är meningen med livet, som många andra.

Jag har bestämt mig själv för att jag inte vill ha barn ,jag kommer inte orka mentalt.
Har inget som helst intresse av barn och framförallt vill jag inte.

Tycker inte man ska skaffa barn som inte är önskat av sin mamma bara för pappans skull.
Han jobbar också varje dag och kommer ha tid för barnet mellan kl 18 till 21 då.
Någon mer som varit i samma sits ?
Jag antar att jag faktiskt får flytta till ett eget boende framöver om han tycker barn är nummer ett.
Då får han ju hitta en annan kvinna mer än att jag ska hitta en annan Karl.
Jag behöver ju ingen man bara för att!

Alltså, vad är det för argumentation.
Du behöver ju knappast en ny karl för att INTE skaffa barn.
Det går alldeles utmärkt utan.
Det går för övrigt utmärkt att skaffa barn utan man också, om du är kvinna.

Det är väl i sådana fall han som får skaffa sig en ny kvinna för att få barn.
Den nya ställer förhoppningsvis (eller inte) upp på att skaffa barn och sen ta hand om det 95% av tiden då din man är upptagen med annat.

Nä, gör inget som du inte vill själv.
Blir vansinnigt irriterad på män som vill ha barn men inte ändra sitt liv ett dugg. Då kan dom gott vara utan, tycker jag.

Tillägg, för övrigt verkar din man vara vansinnigt bekväm med att ha dig som hushållerska.
Det är INTE attraktivt om du frågar mig.
Tro fan det blir svårt om han inte har någon som sköter markservicen när han jobbar.

 

[MalinJ]

Det var bra gjort av dig. Ja jag väljer inte heller att lämna honom det är han som lämnar mig isåfall.
Jag skulle aldrig lämna honom.

Det är väl inte så att någon måste lämna den andre? Om man inte kan se en gemensam framtid som gör båda nöjda, borde det väl ligga i bådas intresse att gå isär?

 

[hollypolly]

Tycker inte att det låter som ett särskilt roligt förhållande.
Så jag skulle tacka för mig, fixa egen bostad, jobb och flytta så snart det går.

Dessutom är det i mina ögon inte schysst att fortsätta tillsammans när ni vill så olika. Att skaffa barn när bara den ena parten vill är verkligen ingen bra idé!

Fast jag trivs med det så förhållandet är inga problem för min del tvärtom gör det mig gott.
Eftersom jag ändå är ledig så gör det inget om jag lägget 2 timmar om dagen på städ och mat.
Det är bara barnfrågan som är negativt för mig eller absolut nej.

 

[hollypolly]

Det är väl inte så att någon måste lämna den andre? Om man inte kan se en gemensam framtid som gör båda nöjda, borde det väl ligga i bådas intresse att gå isär?

Jag vill inte gå isär från honom.

 

[hollypolly]

Alltså, vad är det för argumentation.
Du behöver ju knappast en ny karl för att INTE skaffa barn.
Det går alldeles utmärkt utan.
Det går för övrigt utmärkt att skaffa barn utan man också, om du är kvinna.

Det är väl i sådana fall han som får skaffa sig en ny kvinna för att få barn.
Den nya ställer förhoppningsvis (eller inte) upp på att skaffa barn och sen ta hand om det 95% av tiden då din man är upptagen med annat.

Nä, gör inget som du inte vill själv.
Blir vansinnigt irriterad på män som vill ha barn men inte ändra sitt liv ett dugg. Då kan dom gott vara utan, tycker jag.

Tillägg, för övrigt verkar din man vara vansinnigt bekväm med att ha dig som hushållerska.
Det är INTE attraktivt om du frågar mig.
Tro fan det blir svårt om han inte har någon som sköter markservicen när han jobbar.

J jag sa det att jag behöver ingen ny Karl för det vill jag inte heller jag vill fortsätta med honom men jag kan inte skaffa barn jag klarar inte det ansvaret.
Jag hugger i sten om jag slutar inse mina begränsningar.

 

[mandalaki]

Ja jag tror han skulle vara delaktig i den mån han skulle kunna.
Men jag tycker inte det är snällt mot ett ev barn att skaffa eftersom jag inte vill.
Jag har svårt att knyta an till människor skulle nog kunna vara en sån som skulle balla ur totalt efter födseln och få en depprission.
Jag kan int bete mig bland folk när jag är stressad eller sovit dåligt heller , kan gå runt och prata för mig själv i mataffären tex.
Sen skämmas jag när jag är normal igen.

Om du senare i livet skulle ändra dig så kan du nog få stöd av vården i ditt föräldraskap.

Men så länge du känner som du gör nu tycker jag att det är bra och viktigt att du är så tydlig med att du inte vill.

 

[sorbifolia]

Det här påminner lite om min och makens relation. Jag har alldrig varit interesserad av att skaffa barn, medans han alltid haft en dröm om en lycklig familj där barn är en viktig del. I ett "svagt ögonblick" för många år sedan, så sa jag något i stil med "jag kommer säkert vilja skaffa barn nån gång i framtiden" - vilket han tolkade som att jag lovat honom att vi skulle få barn tillsammans.

Kort sagt så har han sedan dess känd sig lurad, medans jag av andra anledningar har blivit allt säkrare på att det inte ska några barn in i vårat förhållande... Men maken har varit oerhört bitter i många år över detta, han har vägrat umgås med våra vänners barn därför att det gjort ont för honom att tänka på att han inte "får" skaffa egna, han har varit deprimerad i stort sätt alla helgdagar där folk brukar umgås med sina familjer, och jag har fått ständigt dåligare samvete över att ha "förstörd" hans liv. Även om han själv valt att stanna med mig efter att han insett att det kommer betyda ett liv utan barn.

I övrigt har vi det bra tillsammans, men såhär i efterhand önskar jag att jag varit tydligare från början med att jag inte ville ha barn (vilket jag var förutom den ena gången), och att vi gått isär då. Jag har varit någorlunda lycklig i vår relation utan barn, men det har inte han varit och jag känner mig som en urusel människa som har "snuvat honom" på "meningen med livet".

Så mitt råd till dig är att ni lämnar varandra, för bådas skull. Även om ni båda vill vara tillsammans förutom det med barnen, så är det en sak som det inte funkar att kompromissa med vare sig åt det ena eller det andra hållet.

 

[Galant]

Ja, jag har varit i din situation där mannen jag var tillsammans med ville ha barn och jag vill inte. För mig var det verkligen inget alternativ och det är ju omöjligt att kompromissa om denna sak. Vi diskuterade det många gånger och andra människor runt om gjorde sitt bästa för att påverka mig att ändra mig. Tack och lov orkade jag stå fast vid mitt beslut. Det var supertufft för jag gillade mitt liv i övrigt och hade inte någon önskan att bryta förhållandet. Varken till mannen eller vännerna som pushade på. Efter några år gick det inte längre att hålla ihop det. Hans önskan efter barn var stark och det smög sig in i snart sagt alla samtal och situationer. Det var så väldigt uppenbart att vi ville olika saker så vi beslöt tillsammans att gå skilda vägar. Det var svårt och vi kämpade med vår separation länge för vi gillade verkligen varandra och sögs liksom tillbaka till varandra hela tiden. Till sist tog han ett beslut att ta ett jobb utomlands och det skapade det avstånd mellan oss som behövdes för att vi skulle börja leva våra egna liv och se framåt på nytt. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom men jag har aldrig ångrat beslutet att inte skaffa barn. Det är verkligen inte min grej!

Kan tillägga att vi var tillsammans i drygt 10 år.

 

[hoppsann]

Ja det ska jag göra.
Jag älskar mina hundar och mina medryttarhästar jag gör allt för dom.
Men det skulle jag inte kunna göra för barn för jag har inget intresse.

Du ska självfallet inte göra något du inte vill! Det gäller allt.

Vad jag vill säga med följande är att det kan gå bra även om man inte i sin vildaste fantasi tror det.
Jag skulle inte ha barn, hade aldrig haft barnlängtan. Tyckte ansvaret var alldeles för stort.
Hade aldrig ens haft ett litet barn i min famn, det kunde andra hålla på med. Inte varit intresserad i något litet som inte gick på fyra ben!
Så blev jag gravid (30 +) och befann mig utomlands där abort inte längre var ett alternativ... Och var livrädd. Kände som du. Vill inte!!!
Så kom barnet. Kikade försiktigt på det och kände mig som de märrar som första gången tittar på sitt föl med tefatstora ögon och så förvånade/förvirrade/skräckslagna att ögonvitan syns.
Fick inte åka hem från sjukhuset på ett par extra dagar, för maken till människa att inte kunna ta hand om sin nyfödde hade de inte varit med om! Fick t.o.m. gå blöjkurs liksom...
Vändningen kom dagen barnet log mot mig första gången. Jag såg mig omkring för att se vad som orsaken var, men jag var ju ensam där. Sedan den dagen var barnet som vilken hundvalp eller kattunge som helst! Maximal kärlek.
Tycker inte om alla barn än i dag, speciellt inte de små. Men jag dyrkar min unge. Som är en stor djurälskare själv (kallar djuren för sina syskon)! Som har ett unikt band till alla djur, även knepiga som inte tycker om människor, tar kontakt ganska omgående.
Min helt klart fränaste uppfödning!
Det hade jag aldrig trott när jag satt den gången hos läkaren och grät....
Har i princip fött upp avkomman själv, men har haft tid till hästar, hundar, katter, studier och jobb.
Inte på elitnivå, men jag är ingen elitmänniska. Bara nöjd. Lycka till!

 

[Monstermom]

Du ska självfallet inte göra något du inte vill! Det gäller allt.

Vad jag vill säga med följande är att det kan gå bra även om man inte i sin vildaste fantasi tror det.
Jag skulle inte ha barn, hade aldrig haft barnlängtan. Tyckte ansvaret var alldeles för stort.
Hade aldrig ens haft ett litet barn i min famn, det kunde andra hålla på med. Inte varit intresserad i något litet som inte gick på fyra ben!
Så blev jag gravid (30 +) och befann mig utomlands där abort inte längre var ett alternativ... Och var livrädd. Kände som du. Vill inte!!!
Så kom barnet. Kikade försiktigt på det och kände mig som de märrar som första gången tittar på sitt föl med tefatstora ögon och så förvånade/förvirrade/skräckslagna att ögonvitan syns.
Fick inte åka hem från sjukhuset på ett par extra dagar, för maken till människa att inte kunna ta hand om sin nyfödde hade de inte varit med om! Fick t.o.m. gå blöjkurs liksom...
Vändningen kom dagen barnet log mot mig första gången. Jag såg mig omkring för att se vad som orsaken var, men jag var ju ensam där. Sedan den dagen var barnet som vilken hundvalp eller kattunge som helst! Maximal kärlek.
Tycker inte om alla barn än i dag, speciellt inte de små. Men jag dyrkar min unge. Som är en stor djurälskare själv (kallar djuren för sina syskon)! Som har ett unikt band till alla djur, även knepiga som inte tycker om människor, tar kontakt ganska omgående.
Min helt klart fränaste uppfödning!
Det hade jag aldrig trott när jag satt den gången hos läkaren och grät....
Har i princip fött upp avkomman själv, men har haft tid till hästar, hundar, katter, studier och jobb.
Inte på elitnivå, men jag är ingen elitmänniska. Bara nöjd. Lycka till!

Jättebra att det gick bra för dig! Verkligen.

Men jag tror inte ens du tycker det är något att chansa med, vad händer om man inte får samma upplevelse som du? Hoppsan, blev visst ingen kärlek till barnet, jaja, vi får väl leva olyckliga hädanefter allihop då (inte minst barnet)... Och ja, du skriver att TS inte ska göra något hon inte vill, men hela poängen med din berättelse är ju just att även fast du inte ville så blev det alldeles underbart. Så vad är poängen, om inte att så ett frö att det kan vara en bra idé i alla fall?

Det föds för många barn, inte för få...

 

[France]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

 

[Monstermom]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Men herregud, ja!