Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[mandalaki]

Jättebra att det gick bra för dig! Verkligen.

Men jag tror inte ens du tycker det är något att chansa med, vad händer om man inte får samma upplevelse som du? Hoppsan, blev visst ingen kärlek till barnet, jaja, vi får väl leva olyckliga hädanefter allihop då (inte minst barnet)... Och ja, du skriver att TS inte ska göra något hon inte vill, men hela poängen med din berättelse är ju just att även fast du inte ville så blev det alldeles underbart. Så vad är poängen, om inte att så ett frö att det kan vara en bra idé i alla fall?

Det föds för många barn, inte för få...

Håller med. Varför i ******* är det alltid någon som bara MÅSTE berätta om hur FANTASTISKT det trots allt gick för henne?

 

[Raderad medlem 6459]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Så även om man inte vill ha barn så ska man som kvinna skaffa dem för man kommer säkert inte avsky dem? Är det det du menar?

 

[mandalaki]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Vad spelar det för roll? TS säger att hon absolut inte vill ha barn. Respektera det.

 

[Miao]

Jag har väldigt få dealbreakers i ett förhållande, men den här barnfrågan är en av dem... Jag vill inte ha barn. Har aldrig velat, och jag kan inte se att detta någonsin skulle ändras.

När jag och min make började datea för lite över 7 år sen, så var jag totalt rak med två saker;
1) Mina hundar går före allt. Tid och liv cirkulerar runt dem och de kommer alltid i första hand.
2) Jag vill inte ha barn. Ever.

Jag var öppen med det för att han skulle veta vad han gav sig in på. Det värsta jag hade kunnat tänka mig hade varit om han velat ha barn, för det tycker jag är en alldeles för stor sak att göra avkall på eller kompromissa om. Jag ville också att han skulle vara totalt medveten om min ståndpunkt, så han inte skulle gå och tro (som så många andra pga normen med att kvinnor SKA vilja ha barn) att jag nån gång senare säkert skulle ångra sig.

(Som tur var vill han inte heller ha barn, och han har alltid satt hundarna i första rummet han med . Match made in heaven kan man nog säga )

Point beeing; Jag tror personligen att om den ena i förhållandet vill ha barn, och den andra inte vill det, att det är en alldeles för stor kompromiss för att förhållandet ska fungera. Någon av parterna kommer troligtvis att bli alldeles för olycklig, och kanske bitter på den andre som "tvingade" fram ett scenario som man inte är lycklig med....

 

[monster1]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Ja det finns det och dom barnen mår verkligen inte bra. Det finns dessutom massor av föräldrar som inte klarar av att axla ansvaret som föräldrar.

 

[hoppsann]

Jättebra att det gick bra för dig! Verkligen.

Men jag tror inte ens du tycker det är något att chansa med, vad händer om man inte får samma upplevelse som du? Hoppsan, blev visst ingen kärlek till barnet, jaja, vi får väl leva olyckliga hädanefter allihop då (inte minst barnet)... Och ja, du skriver att TS inte ska göra något hon inte vill, men hela poängen med din berättelse är ju just att även fast du inte ville så blev det alldeles underbart. Så vad är poängen, om inte att så ett frö att det kan vara en bra idé i alla fall?

Det föds för många barn, inte för få...

Inte ens du tycker, skriver du. Jävla påhopp och ren och skär mobbing. Känns det fint?

Jag ber verkligen om ursäkt. Det verkar som jag konstant irriterar dig något kopiöst. Jag såg inte att du hade skrivit i tråden, då hade jag verkligen inte skrivit något i den.

 

[tanten]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Väldigt konstig argumentation. Vem har talat om avsky?

Jag skaffade barn trots att jag sagt tidigare att jag itne ville.

Det har varit en oerhörd kamp. Några automatiska känslor kom inte. Jag har fått kämpa mig till varenda millimeter av moderskänslor och kärlek. Jag tyckte helt enkelt inte mer om mitt eget barn än om vilket annat random barn som helst. Det tog flera år av kamp att inte bara ta hand och och tillgodose behov av närhet och ömhet utan också känna djup affektion till barnet.

Jag älskar min avkomma. Men det var inte enkelt att komma dit och såhär i efterhand har jag djupt ångrat att jag tog steget. Jag ångrar inte barnet! Jag ångrar mitt föräldraskap.

 

[lilstar]

Alltså varför måste folk alltid gå in i såna här trådar och berätta för ts att hon kanske ändå trots allt kommer vilja ha barn, eller åtminstone inte hata det. För övrigt finns det absolut kvinnor som ångrar sina barn, här är en artikel på ämnet: http://www.ottar.se/artiklar/den-v-rsta-ngern

Ts verkar vara säker på vad hon vill, lämna henne ifred i det.

 

[purity_666]

Jag tycker ni gör rätt båda två. Han vill ha barn, du vill inte ha barn. Då får ni separera.
Sen är det ju trist att inte frågan har kommit upp på ett tidigare stadie förstås

 

[Dentaku]

När jag fick min tredje psykiatriska diagnos så sa jag till min man(då särbo) att det nog var bäst att han hittade någon annan om det här med barn var jätteviktig för honom. Det var det nu lyckligtvis inte.

Jag håller absolut med de som skriver att TS inte ska anpassa sig och skaffa ett barn hon inte vill ha. Däremot tycker jag kanske att mannen döms lite hårt, visst var formuleringen lite dum eftersom TS inte är beroende av någon man för sitt val, men ställer han mer av ett ultimatum än jag gjorde?

 

[MalinJ]

Jag vill inte gå isär från honom.

Jag fattade för att han inte kan tänka sig ett liv utan barn, vilket jag har full förståelse för, och att du inte kan tänka dig ett liv med barn, vilket jag också har full förståelse för. Hur skapar man ett liv tillsammans då?

 

[cirkus]

I övrigt har vi det bra tillsammans, men såhär i efterhand önskar jag att jag varit tydligare från början med att jag inte ville ha barn (vilket jag var förutom den ena gången), och att vi gått isär då. Jag har varit någorlunda lycklig i vår relation utan barn, men det har inte han varit och jag känner mig som en urusel människa som har "snuvat honom" på "meningen med livet".

Fy vad jobbigt. Det behöver ju inte ha med barn att göra utan kan vara vilken stor grej som helst där den ena istället för att bryta väljer att vara kvar. Jag har vänner där ena parten fick jobb i ett annat land - en dröm som gick i uppfyllelse som båda vetat om i alla tider. När det närmade sig och de hade all logistik på plats så fick den andra parten kalla fötter och vägrade följa med. Så de stannade i Sverige bägge två, då var det ändå bara ett år som det handlade om. Jag tycker det sätter en jäkla press på den som "tvingat" den andra iatt ge upp en livsdröm (sen fattar jag inte varför hen inte åkte ensam i fallet jag beskriver) - för mig vore det enormt svårt att stå ut i en sån situation.

 

[escodobe]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Ja.

 

[Korven]

Inte ens du tycker, skriver du. Jävla påhopp och ren och skär mobbing. Känns det fint?

Jag ber verkligen om ursäkt. Det verkar som jag konstant irriterar dig något kopiöst. Jag såg inte att du hade skrivit i tråden, då hade jag verkligen inte skrivit något i den.

Använd ignore-funktionen då!

 

[France]

Ja.

Jaha. Ja, men då så.
TS får väl vara kvar i relationen, så länge mannen kan tänka sig att vara barnlös. Annars får han väl bli spermadonator till nåt lesbiskt par i närheten. Win-win, liksom.

 

[cirkus]

Jag fattade för att han inte kan tänka sig ett liv utan barn, vilket jag har full förståelse för, och att du inte kan tänka dig ett liv med barn, vilket jag också har full förståelse för. Hur skapar man ett liv tillsammans då?

Nu svarar jag lite i TS ställe. Jag tror att hennes poäng är att det är inte så att hon vill välja bort honom pga att han vill ha barn, om barn är så jätteviktigt för honom så får han välja bort henne. Jag tycker att det är en viktig poäng varför ska han lägga över ansvaret på henne att separera när hon inte vill det? Hon är ju nöjd

 

[Petruska]

Så även om man inte vill ha barn så ska man som kvinna skaffa dem för man kommer säkert inte avsky dem? Är det det du menar?

Och då skulle det alltså räcka att man inte avskyr barnet. Det är ju en djupt tragisk idé.

 

[France]

Och då skulle det alltså räcka att man inte avskyr barnet. Det är ju en djupt tragisk idé.

Så menade jag naturligtvis inte. Bara det att jag är rätt övertygad om att de allra flesta som inte vill ha barn ändå inte ångar en sekund att de ändå fått barn. Men tydligen förekommer det att mödrar ångrar sitt val att skaffa barn, och då kanske inte det är värt att chansa.

 

[Petruska]

Så menade jag naturligtvis inte. Bara det att jag är rätt övertygad om att de allra flesta som inte vill ha barn ändå inte ångar en sekund att de ändå fått barn. Men tydligen förekommer det att mödrar ångrar sitt val att skaffa barn, och då kanske inte det är värt att chansa.

Det verkar väl väldigt dumt att chansa. Jag skulle inte chansa ens på en krukväxt om jag inte ville ha den på förhand. Varför chansa, liksom?

Jag begriper inte hur man kan ta så lätt på barn som du gör.

 

[lil-sis]

Fast jag trivs med det så förhållandet är inga problem för min del tvärtom gör det mig gott.
Eftersom jag ändå är ledig så gör det inget om jag lägget 2 timmar om dagen på städ och mat.
Det är bara barnfrågan som är negativt för mig eller absolut nej.

Men barn eller inte tycker inte jag är så "bara".