Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[France]

Och jag ifrågasätter allvarligt meningen med att ens skriva det i den här tråden. Det är ju inte alls vad TS funderar över.

Jag svarade ju inte ens henne, utan det var bara ett inlägg om att man visst kan älska sina barn, trots att man kanske inte trodde det. Samma fenomen som att enbarnsföräldrar ofta tror att de aldrig kommer att kunna älska barn 2 lika mycket. Trodde inte man vara tvungen att följa linjen i dessa trådar. Vad jag sett av andra trådar spårar de ju ur åt både höger och vänster.
Förlåt att jag la mig i, typ.
Till TS, du har ett val. Stanna i din relation. Vill din sambo avsluta den för att hitta en annan, så är det upp till honom.

 

[hollypolly]

Tråden var egentligen mer riktad åt att diskutera förhållande där en vill skaffa barn och en inte.
Skaffa barn eller inte i övrigt har jag läst tusentals trådar på familjeliv på tiden jag fortfarande kämpade med att vilja ha barn.

 

[hollypolly]

Jag har genom åren sett massor av mammor och framförallt pappor bli usla eller halvusla föräldrar, med lågt intresse för sina barn. Jag vet inte om de var säkra eller tveksamma när de skaffade barn, men om en enda av dessa föräldrar blev ultimatumhotade av sin partner för att skaffa barn mot sin egen övertygelse är det en tragedi för både barn och förälder.

Det är ingen motsvarande tragedi i barn som aldrig funnits. Den tragedin ligger endast då hos föräldern, inget oskyldigt barn inblandat.

Det har jag också sett.

 

[hollypolly]

Jag svarade ju inte ens henne, utan det var bara ett inlägg om att man visst kan älska sina barn, trots att man kanske inte trodde det. Samma fenomen som att enbarnsföräldrar ofta tror att de aldrig kommer att kunna älska barn 2 lika mycket. Trodde inte man vara tvungen att följa linjen i dessa trådar. Vad jag sett av andra trådar spårar de ju ur åt både höger och vänster.
Förlåt att jag la mig i, typ.
Till TS, du har ett val. Stanna i din relation. Vill din sambo avsluta den för att hitta en annan, så är det upp till honom.

Ja det är upp till honom för jag vill lämn honom lika lite som jag vill ha barn, men om han vill ha barn får han hitta en annan.

 

[Petruska]

Jag svarade ju inte ens henne, utan det var bara ett inlägg om att man visst kan älska sina barn, trots att man kanske inte trodde det. Samma fenomen som att enbarnsföräldrar ofta tror att de aldrig kommer att kunna älska barn 2 lika mycket. Trodde inte man vara tvungen att följa linjen i dessa trådar. Vad jag sett av andra trådar spårar de ju ur åt både höger och vänster.
Förlåt att jag la mig i, typ.
Till TS, du har ett val. Stanna i din relation. Vill din sambo avsluta den för att hitta en annan, så är det upp till honom.

Ja, det är helt ok att ta stickspår i trådar.

Det intressanta här är att just trådar där någon uttrycker tveksamhet eller ren ovilja att få barn, alltid strösslas med en massa inlägg om att man inte ångrar sina barn och små solskenshistorier om hur bra det har gått för andra och så vidare. Och jag fattar inte vad som driver folk att skriva sådana inlägg. Det trotsar allt förnuft när jag försöker förstå det.

 

[France]

Ja, det är helt ok att ta stickspår i trådar.

Det intressanta här är att just trådar där någon uttrycker tveksamhet eller ren ovilja att få barn, alltid strösslas med en massa inlägg om att man inte ångrar sina barn och små solskenshistorier om hur bra det har gått för andra och så vidare. Och jag fattar inte vad som driver folk att skriva sådana inlägg. Det trotsar allt förnuft när jag försöker förstå det.

För att det är särskilt känsligt för dig?
Alla trådar är väl lika, olika personer vill säga sitt, och komma med olika infallsvinklar?

 

[Petruska]

För att det är särskilt känsligt för dig?
Alla trådar är väl lika, olika personer vill säga sitt, och komma med olika infallsvinklar?

 

[lilstar]

Jag tycker inte ens man behöver ha något särskilt skäl till att inte vilja ha barn. Det räcker gott med att det inte är vad man önskar av livet.

För att återgå till trådens huvudämne: Visst är det hans ultimatum och hans beslut, men samtidigt är det ERAN relation. Jag tror verkligen att ni måste sätta er och prata om det här igen. Kanske flera gånger med tid att tänka emellan. Om relationen är bra i övrigt finns det ingen anledning att avsluta i hast. Vrid och vänd på det i lugn och ro. Ställ frågor till er själva och ge er tid att suga på dem. Kan du tänka dig att skaffa barn trots allt? (nej från din sida). Kan han då vara lycklig och nöjd med hur livet blev fastän han aldrig kommer få ett eget barn? Finns det någon annan lösning som gör att ni kan vara ett par men han slipper vara ofrivilligt barnlös? Om det är nej på alla frågor så vet ni - tyvärr - att ni båda inte kan vara lyckliga om relationen fortsätter. Det är såklart så jäkla skittråkigt så det finns inte men också den bästa av alla dåliga förutsättningar för ett uppbrott.

 

[Zinfernia]

Fast det där var väl ändå onödigt?
Jag håller fullständigt med om att det är helt idiotiskt att gå in i en sån här tråd och ge råd i stil med "Det kan bli sååå himla bra ändå om du skaffar barn!" men att bemöta motparten enbart med förlöjligande smileys känns inte alls trevligt.

 

[Lovisaleonora]

Finns det någon mamma som på allvar inte älskar sina barn? Bara för att man inte gillar andras barn betyder inte det att man kommer att avsky sin egen.

Absolut finns det! Som barnlös 40+ är det relativt lätt att prata med mig, när jag förklarat att jag valt bort barn. Då kryper mycket fram. Som mammorna som ångrar sina barn, som aldrig hade skaffat barn om de fått göra om livet. Som definitivt avråder andra från att skaffa barn om man inte absolut brinner för det.

 

[sorbifolia]

Ja det är upp till honom för jag vill lämn honom lika lite som jag vill ha barn, men om han vill ha barn får han hitta en annan.

Fast så har jag tänkt med, och min make har gjort ett val att avstå barn och istället stanna med mig. Men det har gjort honom bitter och deprimerad, och vårat förhållande har varit milt sagt jobbigt i många år. Jag kommer alltid att ha skuldkänslor för att jag inte "gett" honom barn, och även om han älskar mig så kommer han alltid att se mig som anledningen att han inte fått den familj han alltid drömt om....

Så även om jag håller med att han borde vara den som gör ett beslut så är det inte säkert att han kommer fatta rett beslut. Särskilt om du framför att du vill ha kvar honom... han kanske inte klarar ge upp hoppet om att du kommer ändra dig...

Så då kan det vara så att du behöver vara den vuxna och lämna honom, eller åtminstonde tvinga honom att ta ett beslut, dig eller barn.

 

[France]

Fast det där var väl ändå onödigt?
Jag håller fullständigt med om att det är helt idiotiskt att gå in i en sån här tråd och ge råd i stil med "Det kan bli sååå himla bra ändå om du skaffar barn!" men att bemöta motparten enbart med förlöjligande smileys känns inte alls trevligt.

Fast jag uppmanade INTE ts att skaffa barn ändå!!

 

[Modest]

För att det är särskilt känsligt för dig?
Alla trådar är väl lika, olika personer vill säga sitt, och komma med olika infallsvinklar?

Problemet är väl att det alltid är kvinnor som funderar kring barn som möts av just sådant som du skriver. Alltid strösslas sådana trådar med x antal "det går säkert bra"-svar. Det förstärker ju sedan den problematiska normen kring att alla kvinnor vill ha och aldrig ångrar sina barn.

 

[Modest]

@France Det fanns en artikelserie i DN eller SvD för inte så länge sedan som handlade just om föräldrar som ångrar att de skaffade barn. Det kanske skulle ge dig lite mer insikt

 

[France]

Det kan vara motsatt med. Hade en bekant som alltid klagade på barn. Kunde inte förstå att jag hade flera, alla barn var ju så ÄCKLIGA osv. Jag accepterade hennes åsikt, även om jag såklart blev ledsen över att få höra detta. Oerhört sårande, faktiskt. Men nu har hon barn, och jag hoppas hon ändrat åsikt, så inte hennes barn får höra hur äckliga de är, osv.

 

[lilstar]

Fast jag uppmanade INTE ts att skaffa barn ändå!!

Oavsett din mening så var det så det såg ut. Nu har du lärt dig det till nästa gång.

 

[France]

Oavsett din mening så var det så det såg ut. Nu har du lärt dig det till nästa gång.

Jaha. Jag trodde man svarade på inlägget innan. Fel av mig. Tomater och ruttna ägg häråt!

 

[monster1]

Det kan vara motsatt med. Hade en bekant som alltid klagade på barn. Kunde inte förstå att jag hade flera, alla barn var ju så ÄCKLIGA osv. Jag accepterade hennes åsikt, även om jag såklart blev ledsen över att få höra detta. Oerhört sårande, faktiskt. Men nu har hon barn, och jag hoppas hon ändrat åsikt, så inte hennes barn får höra hur äckliga de är, osv.

Det om något riskerar väll snarare att stödja att man inte ska skaffa barn om man inte är helt säker på att det är det man vill. Att hen sen inte kan bete sig som folk har ju inte med barn diskussionen att göra över huvudtaget.

 

[Lovisaleonora]

Det intressanta här är att just trådar där någon uttrycker tveksamhet eller ren ovilja att få barn, alltid strösslas med en massa inlägg om att man inte ångrar sina barn och små solskenshistorier om hur bra det har gått för andra och så vidare. Och jag fattar inte vad som driver folk att skriva sådana inlägg. Det trotsar allt förnuft när jag försöker förstå det.

Men precis. Varför är det viktigt att poängtera att det KAN gå bra? (även om ingen tror det och det förmodligen inte gör det med hänsyn till ts inställning i trådstarten - vilket f ö är en inställning jag delar)

Risken (för hela familjen att vantrivas och må dåligt) är så milsvitt mycket större än den lilla chansen att det faktiskt blir en koändring om TS väljer att göra våld på sig själv (hur lyckas man behålla sin psykiska hälsa när man gör tvärtemot vad allt man själv vill säger?).

Ja, jag kan vinna på Lotto också, men jag köper inte ett hus för 54 miljoner och raserar mitt liv för att jag INTE vinner på Lotto.

 

[Lovisaleonora]

... poängen var att massor med mammor och pappor blir jättebra föräldrar, även om de inte kastar sig i andras barnvagnar och gullar med andras bebisar.

Ja, men herregud! Då så, alla har potential att gilla sina egna barn så det är bara att chansa på även om oddsen är urusla. Det KAN ju gå bra. Och om det inte gör det så behöver man i alla fall inte ångra att man valde att inte skaffa barn

Wow.