Du får hitta en annan Karl som inte vill ha barn sa han

[kryddelydd]

Jag tycker nog att viljan att inte ha barn väger över viljan att ha barn, om man ska hårdra det och det förutsätter att man inte separerar. Just för att det inte är schysst för varken barnet eller den förälder som inte vill ha barn.

Jag tycker att båda viljor är likvärdiga.
Och inte kompromissbara.
Så tyvärr tror jag att separation är det enda rimliga.
Även om TS inte vill separera utan vill få sambon att tycka som hon eller åtminstone ge avkall på sin barnlängtan.
And they lived happily ever after. Inte.

 

[Petruska]

Fast hur tänker du nu?
Om nu sambon (som jag tolkar är jordbrukare på en gård) har en stark önskan om att skaffa barn och nuvarande partner (TS) inte kan tänka sig att få barn så vill man inte lika.
Om TS då "vägrar att flytta på sig", på vilket sätt är det rimligt menar du?

Men ja, jag är medveten om att min tolkning av situationen, att man bor på en gård som sambon driver och att TS bor där och inte jobbar utan att det är sambon som står för familjens ekonomi, är osäker.

Det kan ju lika gärna vara så att TS äger en gård, sambon är nytillkommen och jobbar med något helt annat och därmed självklart ska vara den som flyttar när man inte vill samma.

Jag menar enbart att det är upp till sambon att fatta beslutet om att avsluta relationen, när nu TS inte vill det. Det har inget att göra med vem som flyttar etc.

 

[kryddelydd]

Jag menar enbart att det är upp till sambon att fatta beslutet om att avsluta relationen, när nu TS inte vill det. Det har inget att göra med vem som flyttar etc.

Ja men utifrån TS startinlägg så låter det ju som om det är vad partnern har försökt göra.
Fast formulerade sig på ett - utifrån mångas i den här tråden perspektiv - fel.

TS har citerat att han sagt att TS får hitta sig en annan karl, som kan tänka sig att leva utan barn.
Implicit: han ser förhållandet som icke hållbart.

 

[Badger]

Jag hoppas på det vi har det toppen i övrigt. Men jag vill inte ta möjligheten till barn ifrån honom.
Så han är fri att hitta en annan.
Tror ändå det är svårt Att hitta en till hemmafru som dessutom vill ha barn och ta hand om det själv varje dag.

Jag har barn 17:30 - 21 och det fungerar, har ingen hemmafru.
Har en väninna som var tvungen att byta man för att skaffa barn med honom, tycker det var ganska rationellt om man verkligen vill.

(btw, som vanligt råkat fastna på att svara på första inläggen, men inte läst tråden.).

 

[Angel]

Många skriver att skaffa barn inte är en kompromiss. För mig skulle det nog vara enda sättet jag skulle få för mig att skaffa barn på. Har absolut ingen längtan efter barn och att vara gravid verkar extremt obehagligt men skulle jag vara med en man som väldigt gärna ville ha barn så skulle jag kunna tänka mig det för jag skulle inte ha något emot att ha en större familj heller.
Skulle garanterat älska mina eventuella barn och antagligen vara en rätt hyfsad förälder men jag skulle aldrig driva den frågan då det inte är viktigt för mig.

Det skulle absolut inte heller vara några dumheter om att pappan skulle "vara delaktig så mycket som möjligt" utan det skulle vara lika mycket hans ansvar som mitt. Han skulle få prioritera bort minst lika mycket saker som jag för att lägga tid på barnet. Jag har många saker jag inte tänker sluta göra om jag skulle bli förälder så det är inte aktuellt med nåt annat än att dela helt lika på allt ansvar i de fall där det är fysiskt möjligt.

 

[sjoberga]

Många skriver att skaffa barn inte är en kompromiss. För mig skulle det nog vara enda sättet jag skulle få för mig att skaffa barn på. Har absolut ingen längtan efter barn och att vara gravid verkar extremt obehagligt men skulle jag vara med en man som väldigt gärna ville ha barn så skulle jag kunna tänka mig det för jag skulle inte ha något emot att ha en större familj heller.
Skulle garanterat älska mina eventuella barn och antagligen vara en rätt hyfsad förälder men jag skulle aldrig driva den frågan då det inte är viktigt för mig.

Det skulle absolut inte heller vara några dumheter om att pappan skulle "vara delaktig så mycket som möjligt" utan det skulle vara lika mycket hans ansvar som mitt. Han skulle få prioritera bort minst lika mycket saker som jag för att lägga tid på barnet. Jag har många saker jag inte tänker sluta göra om jag skulle bli förälder så det är inte aktuellt med nåt annat än att dela helt lika på allt ansvar i de fall där det är fysiskt möjligt.

Men om pappan vägrar ta det ansvaret då, eller avlider i en olycka strax efter födseln? Är du beredd att axla det helt som ensamstående?

Jag har sett det vid ett par (läs två) tillfällen i livet, en man som tjatar för att paret ska skaffa barn och sedan visar i princip ett komplett ointresse efter födseln (eller efter första året).

 

[Monstermom]

Inte ens du tycker, skriver du. Jävla påhopp och ren och skär mobbing. Känns det fint?

Jag ber verkligen om ursäkt. Det verkar som jag konstant irriterar dig något kopiöst. Jag såg inte att du hade skrivit i tråden, då hade jag verkligen inte skrivit något i den.

Va? Jag vet inte ens vem du är?

 

[France]

Men om pappan vägrar ta det ansvaret då, eller avlider i en olycka strax efter födseln? Är du beredd att axla det helt som ensamstående?

Jag har sett det vid ett par (läs två) tillfällen i livet, en man som tjatar för att paret ska skaffa barn och sedan visar i princip ett komplett ointresse efter födseln (eller efter första året).

Sånt har jag också sett. Men fått uppfattningen att det ofta varit mamman som "motat bort" pappan genom att ta över allt ansvar. Och klagat på att han satt på fel kläder (men guuuud, inte de lila byxorna till den tröjan), inte håller rätt, borde rulla vagnen fortare osv.

 

[Angel]

Men om pappan vägrar ta det ansvaret då, eller avlider i en olycka strax efter födseln? Är du beredd att axla det helt som ensamstående?

Jag har sett det vid ett par (läs två) tillfällen i livet, en man som tjatar för att paret ska skaffa barn och sedan visar i princip ett komplett ointresse efter födseln (eller efter första året).

Om pappan vägrar ta ansvaret så blir det inga barn till att börja med. Inte svårare än så. Och dör han ja, då är det inte längre fysiskt möjligt för honom att ta så mycket ansvar... Och ja, jag är hellre helt ensamstående än lever med en man som vägrar ta ansvar för sina barn. Fruktansvärt omoget beteende.

Sen är det stor skillnad om man kommer överens om att den enda föräldern ska ta hand om barnen mer eller arbetstider och annat gör att man tvingas till det. Jag är ingen hetsande feminist med det finns ingen logik i att kvinnor förväntas ta hand om barnen mer. Vissa vill det absolut, men barnet har två föräldrar.

 

[Badger]

@Tassetass Jag skulle till och med säga att korrelationen mellan "kasta sig i barnvagnar och gulla" och "bli jättebra föräldrar" förmodligen ligger nära noll.

Jag har reflekterat lite över att vissa barnvagnsöverkastare kanske har så mycket rosa skimmer runt barn att de kan bli chockbesvikna snarare men jag har inte gjort några vidare studier på det.

 

[monster1]

Om pappan vägrar ta ansvaret så blir det inga barn till att börja med. Inte svårare än så. Och dör han ja, då är det inte längre fysiskt möjligt för honom att ta så mycket ansvar... Och ja, jag är hellre helt ensamstående än lever med en man som vägrar ta ansvar för sina barn. Fruktansvärt omoget beteende.

Sen är det stor skillnad om man kommer överens om att den enda föräldern ska ta hand om barnen mer eller arbetstider och annat gör att man tvingas till det. Jag är ingen hetsande feminist med det finns ingen logik i att kvinnor förväntas ta hand om barnen mer. Vissa vill det absolut, men barnet har två föräldrar.

Det är trots allt så att fäder emellanåt upptäcker att det där med barn är inte för dom efter att barnen dykt upp ibland i samband med skillsmässa och ny relation. Tyvärr vanligare än man vill tänka på.

 

[sjoberga]

Om pappan vägrar ta ansvaret så blir det inga barn till att börja med. Inte svårare än så. Och dör han ja, då är det inte längre fysiskt möjligt för honom att ta så mycket ansvar... Och ja, jag är hellre helt ensamstående än lever med en man som vägrar ta ansvar för sina barn. Fruktansvärt omoget beteende.

Sen är det stor skillnad om man kommer överens om att den enda föräldern ska ta hand om barnen mer eller arbetstider och annat gör att man tvingas till det. Jag är ingen hetsande feminist med det finns ingen logik i att kvinnor förväntas ta hand om barnen mer. Vissa vill det absolut, men barnet har två föräldrar.

Jag menar om pappan från att ha varit påtryckande för att skaffa barn och lovat guld, gröna skogar och år av pappaledighet - efter födseln eller ett år efter - helt tappar intresset för barnet. Det är klart att jag hoppas att du genomskådat det innan, men jag har sett exempel på det.

 

[monster1]

Jag har barn 17:30 - 21 och det fungerar, har ingen hemmafru.
Har en väninna som var tvungen att byta man för att skaffa barn med honom, tycker det var ganska rationellt om man verkligen vill.

(btw, som vanligt råkat fastna på att svara på första inläggen, men inte läst tråden.).

Vart befinner sig barnen resten av dygnet?

 

[sjoberga]

Sånt har jag också sett. Men fått uppfattningen att det ofta varit mamman som "motat bort" pappan genom att ta över allt ansvar. Och klagat på att han satt på fel kläder (men guuuud, inte de lila byxorna till den tröjan), inte håller rätt, borde rulla vagnen fortare osv.

Om pappan är en sån jäkla toffel att han låter mamman förstöra relationen med barnen så får han gå på självförtroendekurs eller dra nåt gammalt över sig. Var min spontana reaktion på ditt inlägg.

 

[Angel]

Jag menar om pappan från att ha varit påtryckande för att skaffa barn och lovat guld, gröna skogar och år av pappaledighet - efter födseln eller ett år efter - helt tappar intresset för barnet. Det är klart att jag hoppas att du genomskådat det innan, men jag har sett exempel på det.

Om pappan är en sån jäkla toffel att han låter mamman förstöra relationen med barnen så får han gå på självförtroendekurs eller dra nåt gammalt över sig. Var min spontana reaktion på ditt inlägg.

Du tycker inte att mamman är en lika stor toffel om hon accepterar att ta allt ansvar själv?

 

[escodobe]

Absolut finns det! Som barnlös 40+ är det relativt lätt att prata med mig, när jag förklarat att jag valt bort barn. Då kryper mycket fram. Som mammorna som ångrar sina barn, som aldrig hade skaffat barn om de fått göra om livet. Som definitivt avråder andra från att skaffa barn om man inte absolut brinner för det.

Samma här. Och jag är inte ett dugg förvånad över att folk inte vågar tala om det för tex @France...

 

[sjoberga]

Du tycker inte att mamman är en lika stor toffel om hon accepterar att ta allt ansvar själv?

Nej, det är lite annorlunda bla pga normer, men har inte tänkt så mycket på det. Får återkomma.

 

[Vallmo]

Men om pappan vägrar ta det ansvaret då, eller avlider i en olycka strax efter födseln? Är du beredd att axla det helt som ensamstående?

Jag har sett det vid ett par (läs två) tillfällen i livet, en man som tjatar för att paret ska skaffa barn och sedan visar i princip ett komplett ointresse efter födseln (eller efter första året).

Vad händer om mamman vägrar axla ansvaret, då?
Eller om hon dör?

Sorry, ditt inlägg andas de cementerade könsroller vi har redan har som att KVINNAN ALLTID YTTERST ÄR ANSVARIG.

För övrigt, dom flesta, även män, klarar det dom måste klara.

 

[Vallmo]

Jag menar om pappan från att ha varit påtryckande för att skaffa barn och lovat guld, gröna skogar och år av pappaledighet - efter födseln eller ett år efter - helt tappar intresset för barnet. Det är klart att jag hoppas att du genomskådat det innan, men jag har sett exempel på det.

Hur menar du att man ska kunna genomskåda något som inte ens de blivande papporna känner till om sig själva?
Det tycker jag i viss mån är att skuldbelägga kvinnor och bedöma deras kompetens att välja "rätt" far till sina barn.

Jag reagerar själv med visst obehag automatiskt då jag läser att det är något jag borde genomskådat.
Jag gjorde inte det. Jag blev överraskad, helt enkelt.

De flesta män går inte in med "att nu ska jag bli en mansgris".
De flesta män har antagligen intentionen att leva jämlikt, men någonstans på vägen så ändras det och blir mer bundet till könsrollerna.

Jag kan tycka att det är något sunt att fler och fler kvinnor vägrar barn eftersom det innebär att förhållandet och ansvaret kring barn och familj blir så ojämlikt.
Jag tycker samtidigt att det är djupt tragiskt att det är så. Att vi inte kommit längre med jämställdhet.

 

[sjoberga]

Hur menar du att man ska kunna genomskåda något som inte ens de blivande papporna känner till om sig själva?
Det tycker jag i viss mån är att skuldbelägga kvinnor och bedöma deras kompetens att välja "rätt" far till sina barn.

Jag reagerar själv med visst obehag automatiskt då jag läser att det är något jag borde genomskådat.
Jag gjorde inte det. Jag blev överraskad, helt enkelt.

De flesta män går inte in med "att nu ska jag bli en mansgris".
De flesta män har antagligen intentionen att leva jämlikt, men någonstans på vägen så ändras det och blir mer bundet till könsrollerna.

Jag kan tycka att det är något sunt att fler och fler kvinnor vägrar barn eftersom det innebär att förhållandet och ansvaret kring barn och familj blir så ojämlikt.
Jag tycker samtidigt att det är djupt tragiskt att det är så. Att vi inte kommit längre med jämställdhet.

Så menade jag absolut inte. Det var i ett sidoscenario diskuterat med @Angel . Jag menar typ precis tvärtom, så jag håller med dig.