Sv: Dressyrsnackis nr 9
Igår var jag milt uttryckt i lite obalans mentalt. Jag var nog rätt trött.
Jag tränade för min manliga tränare och hästen skötte sig helt ok. Jag var dock inte nöjd med mig själv och blev så frustrerad!
I vanliga fall är jag absolut driven. Men skiter det sig skrattar jag och försöker igen.
Inte igår dock. Jag började grina. Inför ögonen på min mycket matcho tränare som inte förstår kvinnliga känslosvall. Det är andra gången på 15 år som han ser mig grina. Han blev lika chockad som jag själv.
Han brukar pressa mig hårt IOM att jag tål sånt och vill lära mig. Men igår sa han för första gången "det får gå fel".
Sen clownade den mycket korrekte herrn sig och tog hästen och skojade lite och såg till att göra något så att han fick lite trubbel. För att visa att det sker alla och är ok och inget allvarligt.
Det tyckte jag var himla rart av honom! Och han sa att "det här ska vi fixa!".
Jag kände mig sämst i världen och grinade hela dagen.
Min kvinnliga tränare berättade jag för på em och så fnissade vi åt mig medan jag igen började grina. Suck! Hon beordrade mig in och vila.
Idag var jag dock på hugget igen. Ridfröken tog min träning idag. Tror hon tänkte att jag kanske fanns risk att jag kunde behöva någon som förstår känslor lite mer.
Hon hade frågat sin man om vårt pass igår.
"Inga större problem.." Tyckte han.
Hon: Men hon började ju grina!
"Va? Näe? Det gjorde hon väl inte."
"Hon hade ju grinat hela dagen!"
"Jasså, det märkte inte jag/har jag glömt".
Haha.. Sånt registrerar inte någon av mina manliga tränare. De är inte tyngda av känslor och sånt larv som vi andra dödliga.