@stjarnhimmel: Ibland tror jag det är jobbigast för de närstående. En fd kollegas partner gick bort i cancer och vi som jobbade med denne hade givetvis träffat partnern många gånger. Partnern hade slagits i många år och klarat sig längre än vad någon kunde tro var möjligt. Jag pratade mycket om den sista tiden med kollegan (på kollegans initiativ). Jag ligger ju lite risigt till vad det gäller cancer.
Kollegan berättade att denne hade frågat partnern på slutet om hen var rädd. Svaret var nej för hen var färdig nu, det var helt enkelt dags. Jag har sett/hört det vad det gäller flera i livets slut och jag hoppas det var så för pappa och att det blir så för mig när den dagen kommer. Det är vi som blir kvar som står med den hjärtslitande saknaden.
Skratta är bra, jag har aldrig sett meningen i att gräva ner sig. Visst, ibland kommer skrattet genom tårar men jag vägrar tro på att min pappa hade velat att jag är ledsen när jag tänker på honom.
*stor megakram* och kom ihåg PM:et