Distansförhållande - framtiden?

[macbeth]

Finns det män som har ”allt”? Som engagerar sig i barn och hushåll, som uppmuntrar och får en att känna sig som världens underbaraste och gnistan i relationen finns kvar?

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Den första kände jag aldrig några tvivel om att det skulle gå bra att skaffa barn med men gnistan försvann. Men den andra finns gnistan kvar men jag känner tvivel inför om vi skulle klara av gemensamma barn.

Är det värt att ge upp något som är till största delen bra för att försöka hitta någon annan eller jagar man efter något som inte finns?

Män som är bra föräldrar och kärleksfulla och omhändertagande partners finns säkert, om du hittar dem i rätt stund och kärlek uppstår är en annan femma...
Hade jag varit du hade jag tänkt om, och funderat på om nuvarande relationen är viktigast eller att skaffa barn är prio ett. För ärligt talat hade jag hellre övervägt att skaffa barn på egen hand än med någon som bevisligen är en lat och oengagerad förälder. Han må lova guld och gröna skogar, och säkert mena det när han säger det, men gör han ingen rejäl förändring i sitt föräldrarskap nu (självmant, utan att du tjatar och påminner honom) så kommer det troligen inte ske sen med nya barnet heller. Och du riskerar att hamna i en situation där du ska ta hand om bebis, hästar och en lat man, orkar du det?

 

[Cicci]

Jag tänker att det mer handlar om vilka delar som inte är bra. I ett gemensamt föräldraskap verkar ni två inte få särskilt mycket gratis.

Poängen med att känna sig som världens underbaraste går mig förbi, men var och en blir salig på sin fason.

Det handlar nog om min låga självkänsla. Att jag inte tror att jag är värd att älska. Har jag en partner som är tydlig med att han tycker om mig så är det lättare för mig. Mitt ex fick mig aldrig att känna mig attraktiv även om jag är säker på att han tyckte det.

 

[Sleepy]

Jag tänker att det mer handlar om vilka delar som inte är bra. I ett gemensamt föräldraskap verkar ni två inte få särskilt mycket gratis.

Precis så. De stora tunga bitarna måste kännas lätt och rätt från start. Samma värderingar, samma syn på saker och ting, bra kommunikation osv.

Kommer det frågetecken på tidigt stadie; "men allt annat är bra" så är det oftast fel person. En ska inte vara tillsammans med någon som den andre drömmer om att bli eller som en själv hoppas på att den andre ska förändra sig till.

 

[mandalaki]

Finns det män som har ”allt”? Som engagerar sig i barn och hushåll, som uppmuntrar och får en att känna sig som världens underbaraste och gnistan i relationen finns kvar?

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Den första kände jag aldrig några tvivel om att det skulle gå bra att skaffa barn med men gnistan försvann. Men den andra finns gnistan kvar men jag känner tvivel inför om vi skulle klara av gemensamma barn.

Är det värt att ge upp något som är till största delen bra för att försöka hitta någon annan eller jagar man efter något som inte finns?

Olika saker är väl olika viktiga för olika personer. För mig är bland det absolut viktigaste att personen är engagerad i sitt barn. Jag prioriterar definitivt det framför att han får mig att känna mig underbar, min självkänsla får jag hantera själv.

En annan stor varningsklocka för mig är ”vi skaffar barn först, så ordnar sig allt”. I synnerhet med nån som jobbar så mycket som den här mannen verkar göra, så brukar det betyda ”vi skaffar barn nu, så ordnar DU allt”.

Sen kan jag tycka att din önskan är lite svår. Du vill bo kvar på din föräldragård för att du inte vill sälja gården sedan och får du får avlastning för hästarna. Ska han bara flytta in då som den felande pusselbiten? Han ändrar på allt och du ändrar på inget?

(Sen skulle jag personligen aldrig i livet flytta ihop med en partners släkt. Men det är en personlig grej).

 

[Petruska]

Det handlar nog om min låga självkänsla. Att jag inte tror att jag är värd att älska. Har jag en partner som är tydlig med att han tycker om mig så är det lättare för mig. Mitt ex fick mig aldrig att känna mig attraktiv även om jag är säker på att han tyckte det.

Okej. Jag tycker på många sätt att sådana känslor ingår i ens eget ansvar att hantera, inte andras. Dvs, för mig hade den aspekten helt legat utanför ekvationen.

 

[Cambrie]

Alltså, tyvärr är det ju så att är man tillsammans med en person som har barn så blir det ofta så att barnet går först, med andra ord, vill du bli sambo är det troligen lättare för dig att flytta och ta med hästarna (eller låna ut en på foder) än vad det är för honom att flytta från barnet. Nu vet inte jag hur långt ni har mellan er, men personligen skulle jag inte flytta till någon man någon annanstans och riskera mista umgänget med barnen, så viktig kan en ny partner aldrig bli för min del (och han verkar ju tänka likadant med tanke på vad han har sagt, att han kan flytta till dig om sju år). Eftersom ingen vill ge upp det ni har som håller er fast och det inte verkar finnas någon möjlighet att flytta med häst eller barn så blir det en väldigt svårt ekvation att få ihop. Ännu svårare om ni planerar att skaffa barn för då måste ju en av er ge upp det ni har om ni ska bo ihop (man kan ju skaffa barn ändå men det blir ett tungt ansvar tror jag). Du får nog, som någon annan skriver, fundera vad som är prioritet 1, skaffa barn eller leva med den här mannen för i nuläget verkar det rätt låst, från bådas håll.

 

[Petruska]

Alltså, tyvärr är det ju så att är man tillsammans med en person som har barn så blir det ofta så att barnet går först, med andra ord, vill du bli sambo är det troligen lättare för dig att flytta och ta med hästarna (eller låna ut en på foder) än vad det är för honom att flytta från barnet. Nu vet inte jag hur långt ni har mellan er, men personligen skulle jag inte flytta till någon man någon annanstans och riskera mista umgänget med barnen, så viktig kan en ny partner aldrig bli för min del (och han verkar ju tänka likadant med tanke på vad han har sagt, att han kan flytta till dig om sju år). Eftersom ingen vill ge upp det ni har som håller er fast och det inte verkar finnas någon möjlighet att flytta med häst eller barn så blir det en väldigt svårt ekvation att få ihop. Ännu svårare om ni planerar att skaffa barn för då måste ju en av er ge upp det ni har om ni ska bo ihop (man kan ju skaffa barn ändå men det blir ett tungt ansvar tror jag). Du får nog, som någon annan skriver, fundera vad som är prioritet 1, skaffa barn eller leva med den här mannen för i nuläget verkar det rätt låst, från bådas håll.

Jag skulle ärligt talat inte heller ta så allvarligt på det där om att bli flyttbar om sju år. Vad jag förstår blir barnet myndigt då. Mycket talar i så fall för att barnet fortfarande går i gymnasiet. Ska pappan flytta iväg då? Sen vet jag inte var i landet det här utspelar sig, men på en hel del håll är det inte heller helt enkelt för unga att flytta hemifrån genast efter studenten, pga bostads- eller arbetsmarknad eller båda. Kort sagt, en man som planerar sju år i förväg att dra iväg dagen efter barnets artonårsdag, är inte världens bästa förälder. Långt ifrån.

 

[Cambrie]

Jag skulle ärligt talat inte heller ta så allvarligt på det där om att bli flyttbar om sju år. Vad jag förstår blir barnet myndigt då. Mycket talar i så fall för att barnet fortfarande går i gymnasiet. Ska pappan flytta iväg då? Sen vet jag inte var i landet det här utspelar sig, men på en hel del håll är det inte heller helt enkelt för unga att flytta hemifrån genast efter studenten, pga bostads- eller arbetsmarknad eller båda. Kort sagt, en man som planerar sju år i förväg att dra iväg dagen efter barnets artonårsdag, är inte världens bästa förälder. Långt ifrån.

Han kanske menar att mamman får ta hand om barnet när det är myndigt ... Vilket gör hela resonemanget ännu knepigare. Jag tror nog det är upp till ts att prioritera om hästarna om hon vill flytta ihop. Bara hon kan svara på om det är värt det, och det verkar ju vara rätt låst läge.

 

[Petruska]

Han kanske menar att mamman får ta hand om barnet när det är myndigt ... Vilket gör hela resonemanget ännu knepigare. Jag tror nog det är upp till ts att prioritera om hästarna om hon vill flytta ihop. Bara hon kan svara på om det är värt det, och det verkar ju vara rätt låst läge.

Utan att veta något alls, tror jag bara att han tänker "myndig=vuxen". Men tex är föräldrar försörjningsskyldiga tills barnet är 21 år om barnet studerar på gymnasienivå. (Det hindrar inte att barnet övertar ansvaret för sin egen försörjning innan dess. Nu handlar det om föräldern, inte om barn.)

 

[Cicci]

Olika saker är väl olika viktiga för olika personer. För mig är bland det absolut viktigaste att personen är engagerad i sitt barn. Jag prioriterar definitivt det framför att han får mig att känna mig underbar, min självkänsla får jag hantera själv.

En annan stor varningsklocka för mig är ”vi skaffar barn först, så ordnar sig allt”. I synnerhet med nån som jobbar så mycket som den här mannen verkar göra, så brukar det betyda ”vi skaffar barn nu, så ordnar DU allt”.

Sen kan jag tycka att din önskan är lite svår. Du vill bo kvar på din föräldragård för att du inte vill sälja gården sedan och får du får avlastning för hästarna. Ska han bara flytta in då som den felande pusselbiten? Han ändrar på allt och du ändrar på inget?

(Sen skulle jag personligen aldrig i livet flytta ihop med en partners släkt. Men det är en personlig grej).

Den förälder som bor tillsammans med mig är fullt flyttbar så den partner som funderar på att flytta till mig löper ingen risk att behöva bo med hen. Jag har ett jobb med mycket resor och lång pendling till jobbet så just nu är jag bara glad över hjälpen.

Sen att en person ger upp allt gäller väl oavsett vem av oss som hypotetiskt flyttar till den andre?

 

[Cicci]

Jag skulle ärligt talat inte heller ta så allvarligt på det där om att bli flyttbar om sju år. Vad jag förstår blir barnet myndigt då. Mycket talar i så fall för att barnet fortfarande går i gymnasiet. Ska pappan flytta iväg då? Sen vet jag inte var i landet det här utspelar sig, men på en hel del håll är det inte heller helt enkelt för unga att flytta hemifrån genast efter studenten, pga bostads- eller arbetsmarknad eller båda. Kort sagt, en man som planerar sju år i förväg att dra iväg dagen efter barnets artonårsdag, är inte världens bästa förälder. Långt ifrån.

Det handlar om 6 mil och efter att barnet gått klart gymnasiet. Jag tycker att det är lite onödigt hård ton angående min killes föräldraansvar. Han skulle aldrig lämna sitt barn för att flytta hem till en partner och han skulle aldrig lämna sitt barn som hemlös. Han är ingen dålig förälder, vi har bara olika syn på hur man bäst uppfostrar barn.

 

[Brandgul]

Alltså, tyvärr är det ju så att är man tillsammans med en person som har barn så blir det ofta så att barnet går först, med andra ord, vill du bli sambo är det troligen lättare för dig att flytta och ta med hästarna (eller låna ut en på foder) än vad det är för honom att flytta från barnet. Nu vet inte jag hur långt ni har mellan er, men personligen skulle jag inte flytta till någon man någon annanstans och riskera mista umgänget med barnen, så viktig kan en ny partner aldrig bli för min del (och han verkar ju tänka likadant med tanke på vad han har sagt, att han kan flytta till dig om sju år). Eftersom ingen vill ge upp det ni har som håller er fast och det inte verkar finnas någon möjlighet att flytta med häst eller barn så blir det en väldigt svårt ekvation att få ihop. Ännu svårare om ni planerar att skaffa barn för då måste ju en av er ge upp det ni har om ni ska bo ihop (man kan ju skaffa barn ändå men det blir ett tungt ansvar tror jag). Du får nog, som någon annan skriver, fundera vad som är prioritet 1, skaffa barn eller leva med den här mannen för i nuläget verkar det rätt låst, från bådas håll.

Jag kom bara att tänka på detta när jag läste ditt inlägg, se det inte som ett svar på ditt inlägg

Jag har träffat på personer som jag älskat för mycket. Men... Det har inte funnits någon gemensam fungerande framtid. Jag har inte fått ihop det på något sätt. Inget har klaffat vare sig det gällt barn eller livsstil. Boende skulle vi kunna fått ihop. Men det hade varit det enda och varandra.

Nu har jag haft sådan tur att jag aldrig inlett något mer med dessa män. Så mycket enklare att lämna och gå vidare. Svårt när man redan inlett en relation och sen upptäcker detta. Det har hänt en gång och hur mycket jag än gillade personen var jag tvungen att avsluta det hela.

 

[Cambrie]

Den förälder som bor tillsammans med mig är fullt flyttbar så den partner som funderar på att flytta till mig löper ingen risk att behöva bo med hen. Jag har ett jobb med mycket resor och lång pendling till jobbet så just nu är jag bara glad över hjälpen.

Sen att en person ger upp allt gäller väl oavsett vem av oss som hypotetiskt flyttar till den andre?

Såklart det är så... Dock - barnet är tio år, går i skola, har vänner etc. Ledsen, men är man en god förälder flyttar man inte och avsäger sig sitt barn, vilket han inte gör heller säger du, so far so good. Då är alternativet att du flyttar - för det är lättare att flytta med hästar än att kräva att någon ska ge upp sitt barn. Vill du bo ihop är det troligen du som måste göra det stora livsavgörandet att ge upp det du har, i alla fall de kommande åren.

Men sex mil är ju ingen jätteomställning. Det tar 45 minuter att köra, jag har flyttat för att vi fick tag i det perfekta boendet på andra sidan kommunen och kör barnen 3½ mil till skolan varje dag. Det blir mycket körning, framförallt till kompisar och aktiviteter, det krävs att både jag och min man (inte pappa till barnen) ställer upp och det kostar pengar och tid att köra, men det är överkomligt och för varannan veckas liv hade det fungerat, åtminstone för oss, med sex mil också.

 

[Ramona]

Det jag absolut inte vill är att stå ensam och behöva dra allt själv.

Men varför tror du att inte kommer att träffa någon annan? Ta tag i din självkänsla så att du blir starkare i dig själv.

Sen tycker jag nog att det finns lösningar på ert problem, men det innebär uppoffringar från båda håll. Tex är det ingen lag på varannan vecka med barnet. Det fungerar att ha en bra relation även om man är hos ena föräldern varannan helg eller varje helg till och med, samt lov och lediga dagar. Är det bara 6 mil emellan är det ju fullt rimligt att kunna åka till barnet en vardagskväll och skjutsa till hockeyträningen mm. Jag förstår absolut känslan av att inte vilja sälja föräldragården, men du kan heller inte hänga upp dig på att du kan låna maskiner mm, eller finns det någon typ av garanti för att de du lånar maskiner av kommer att finnas kvar där resten av ditt liv?

 

[Raderad medlem 6459]

Tex är det ingen lag på varannan vecka med barnet. Det fungerar att ha en bra relation även om man är hos ena föräldern varannan helg eller varje helg till och med, samt lov och lediga dagar.

Nej, det är ingen lag men som förälder vill man vill vara med sitt barn så mycket som möjligt? Jag skulle aldrig kunna vara med en person som väljer bort sitt barn för att vara med mig.

 

[Alexandra_W]

En kanske helt annan infallsvinkel. Men ni har bara 6 mil mellan varandra - men du upplever det ändå oöverstigligt jobbigt att ha det som nu. Och vill inte ge upp det du har.

Är han rätt?

Jag avskyr egentligen distansförhållanden. Hatar dem faktiskt. Jag har ett distansförhållande nu. Tre timmar (25 mil eller nåt) emellan. Jag kan inte flytta för jag har två sjuka föräldrar som kräver mkt hjälp som jag inte tycker är sjysst att ”dumpa” på min bror.

Han trivs väldigt bra med sitt jobb och jag betraktar honom inte som flyttbar på flera år än. Kanske aldrig.

Jag skulle JÄTTEGÄRNA bo ihop. Väldigt gärna. Eller iaf i samma stad/närmare.

I början trulade jag mentalt över att jag aldrig såg något stopp på distansbiten. Vad var poängen?
Jag ser inget stopp på den idag heller - men milt sagt en poäng fortsätta. För visst det här är inte idealiskt. Men vad är alternativet? Göra slut på en jättebra relation med en fantastisk människa jag vill ha i mitt liv. Vänta nu det låter ganska korkat.

Jag vill hellre ha honom på distans än någon annan i huset intill helt enkelt. Nu är inte barnfrågan någon issue här vilket förenklar. Men jag undrar ändå om du funderat om han verkligen är rätt - eller om du försöker göra honom mindre fel?

 

[Ramona]

Nej, det är ingen lag men som förälder vill man vill vara med sitt barn så mycket som möjligt? Jag skulle aldrig kunna vara med en person som väljer bort sitt barn för att vara med mig.

Tittar man på all forskning så visar den att majoriteten av barn mår bäst av att ha ett hem och sedan vara på besök hos den andra föräldern. Bäst för barnen är att bo i samma bostad och föräldrarna flyttar in varannan vecka. Så jag säger ingenting om att någon väljer att inte ha barnen varannan vecka. Och även om jag förstår att de flesta föräldrarna vill spendera så mycket tid som möjligt med barnen, kan man faktiskt ha en väldigt bra relation även om man inte bor i samma bostad varje dag.

 

[Cicci]

En kanske helt annan infallsvinkel. Men ni har bara 6 mil mellan varandra - men du upplever det ändå oöverstigligt jobbigt att ha det som nu. Och vill inte ge upp det du har.

Är han rätt?

Jag avskyr egentligen distansförhållanden. Hatar dem faktiskt. Jag har ett distansförhållande nu. Tre timmar (25 mil eller nåt) emellan. Jag kan inte flytta för jag har två sjuka föräldrar som kräver mkt hjälp som jag inte tycker är sjysst att ”dumpa” på min bror.

Han trivs väldigt bra med sitt jobb och jag betraktar honom inte som flyttbar på flera år än. Kanske aldrig.

Jag skulle JÄTTEGÄRNA bo ihop. Väldigt gärna. Eller iaf i samma stad/närmare.

I början trulade jag mentalt över att jag aldrig såg något stopp på distansbiten. Vad var poängen?
Jag ser inget stopp på den idag heller - men milt sagt en poäng fortsätta. För visst det här är inte idealiskt. Men vad är alternativet? Göra slut på en jättebra relation med en fantastisk människa jag vill ha i mitt liv. Vänta nu det låter ganska korkat.

Jag vill hellre ha honom på distans än någon annan i huset intill helt enkelt. Nu är inte barnfrågan någon issue här vilket förenklar. Men jag undrar ändå om du funderat om han verkligen är rätt - eller om du försöker göra honom mindre fel?

Innerst inne vet jag nog att han inte är ”rätt”. Det är en jättefin människa som jag älskar väldigt mycket men jag har svårt att visualisera vår gemensamma vardag. Det är nog därför jag inte vill flytta, för att jag behöver ha en utväg. Hade han kunnat flytta till mig hade det varit enklare att prova bo tillsammans för jag litar nog inte tillräckligt mycket på vårt förhållande för att satsa allt.

Jag har fått väldigt bra respons här i tråden och det har hjälpt mig att sortera tankarna. Speciellt det att om han inte klarat av att ändra saker hittills så kommer det kanske aldrig att hända. Nu har han t.ex. jobbat till 21 två dagar i rad (barn och flickvänsfri). Idag gick han normal tid men sitter nu (klockan 19:30) i soffan och tar ett jobbsamtal. Samma med nattningen av barnet, han har pratat om att jobba med det i åtminstone 1,5 år utan att det hänt någonting. Ser jag tillbaka så vill han väldigt mycket utan att det för den delen händer något. Det är tråkigt för han är genuin i sin önskan.

 

[Cicci]

Tittar man på all forskning så visar den att majoriteten av barn mår bäst av att ha ett hem och sedan vara på besök hos den andra föräldern. Bäst för barnen är att bo i samma bostad och föräldrarna flyttar in varannan vecka. Så jag säger ingenting om att någon väljer att inte ha barnen varannan vecka. Och även om jag förstår att de flesta föräldrarna vill spendera så mycket tid som möjligt med barnen, kan man faktiskt ha en väldigt bra relation även om man inte bor i samma bostad varje dag.

Jag växte upp hos pappa och träffade min mamma varannan helg. För min del var det nog det bästa alternativet. Min mamma har lidit av depressioner i perioder under hela min uppväxt. När jag kom varannan helg orkade hon med att vara närvarande och jag hade jätteroligt hos henne. Vad som är bäst är nog olika från familj till familj.

Jag känner att jag bör lägga till att jag aldrig har påverkat min kille eller lagt fram som förslag att han ska byta till att bara ha barnet på helgerna.

 

[Milosari]

Tittar man på all forskning så visar den att majoriteten av barn mår bäst av att ha ett hem och sedan vara på besök hos den andra föräldern. Bäst för barnen är att bo i samma bostad och föräldrarna flyttar in varannan vecka. Så jag säger ingenting om att någon väljer att inte ha barnen varannan vecka. Och även om jag förstår att de flesta föräldrarna vill spendera så mycket tid som möjligt med barnen, kan man faktiskt ha en väldigt bra relation även om man inte bor i samma bostad varje dag.

Vilken forskning då?

Såhär säger de här forskarns
https://www.forskning.se/2017/01/12/vaxelvist-boende-bast-for-skilsmassobarnen/