Distansförhållande - framtiden?

[Ramona]

Vilken forskning då?

Såhär säger de här forskarns
https://www.forskning.se/2017/01/12/vaxelvist-boende-bast-for-skilsmassobarnen/

Det var när vi i skolan hade familjerättsveckor som vi läste den forskningen och fick föreläsningar om att det faktiskt inte var bra för barnen att flytta varannan vecka. Jag orkar inte leta efter källor på det, men jag kommer ihåg att en av lärarna på universitetet kom från psykologiska institutionen och pratade om stressen att flytta mellan boendena och att kanske ha olika standard.

Vad som är rätt och fel är nog väldigt individuellt dock. Vissa barn är ju självklart mer flexibla än andra, medan andra mår dåligt av att inte ha en fast punkt och fasta rutiner. Och som sagt, man kan ha en bra relation även om man inte träffas varje dag.

 

[Milosari]

Det var när vi i skolan hade familjerättsveckor som vi läste den forskningen och fick föreläsningar om att det faktiskt inte var bra för barnen att flytta varannan vecka. Jag orkar inte leta efter källor på det, men jag kommer ihåg att en av lärarna på universitetet kom från psykologiska institutionen och pratade om stressen att flytta mellan boendena och att kanske ha olika standard.

Vad som är rätt och fel är nog väldigt individuellt dock. Vissa barn är ju självklart mer flexibla än andra, medan andra mår dåligt av att inte ha en fast punkt och fasta rutiner. Och som sagt, man kan ha en bra relation även om man inte träffas varje dag.

Ok ja de skriver ju att det var ett vanligt synsätt förr och att ffa psykologer har varit motståndare till växelvis boende.

Visst måste man ta individuell hänsyn men utgångspunkten verkar ju vara att barn oftast mår bättre med växelvis boende än att bara träffa den andra föräldern (pappa...) varannan helg. Och att det också gäller rätt så små barn. Sen går det inte alltid att lösa rent praktiskt, många som separerar får ju den briljanta idén att de ska bo jättelångt ifrån varandra, och då blir det nog betydligt jobbigare för barnen.

 

[Raderad medlem 19815]

Ok ja de skriver ju att det var ett vanligt synsätt förr och att ffa psykologer har varit motståndare till växelvis boende.

Visst måste man ta individuell hänsyn men utgångspunkten verkar ju vara att barn oftast mår bättre med växelvis boende än att bara träffa den andra föräldern (pappa...) varannan helg. Och att det också gäller rätt så små barn. Sen går det inte alltid att lösa rent praktiskt, många som separerar får ju den briljanta idén att de ska bo jättelångt ifrån varandra, och då blir det nog betydligt jobbigare för barnen.

Och @Ramona Jag har sett nån artikel om forskning som sa motsatsen - att barn med varannan vecka-boende var MINDRE stressade pga att föräldrarna var mer närvarande i sitt föräldraskap. Jag har för mig att det var för att många t ex jobbar undan på jobbet, får undan tidskrävande projekt osv på de barnlösa veckorna så att de kan fokusera på barnen under barnveckorna.

 

[Vassi]

Det var när vi i skolan hade familjerättsveckor som vi läste den forskningen och fick föreläsningar om att det faktiskt inte var bra för barnen att flytta varannan vecka. Jag orkar inte leta efter källor på det, men jag kommer ihåg att en av lärarna på universitetet kom från psykologiska institutionen och pratade om stressen att flytta mellan boendena och att kanske ha olika standard.

Vad som är rätt och fel är nog väldigt individuellt dock. Vissa barn är ju självklart mer flexibla än andra, medan andra mår dåligt av att inte ha en fast punkt och fasta rutiner. Och som sagt, man kan ha en bra relation även om man inte träffas varje dag.

Oj, blir faktiskt lite förvånad över den föreläsaren. Det känns ju spontant inte så bra om det är det man får lära sig inom familjerätten. Men det verkar ju inte vara så det sen "praktiseras" åtminstone, eller?
Nu har jag i och för sig jobbat en ganska kort tid, men jag har aldrig hört en barnpsykolog tala emot växelvis boende. Så länge vissa självklarheter är uppfyllda: barnet inte är alldeles för litet och båda föräldrarna är friska osv, så brukar snarare rätten till god relation till båda föräldrarna betonas. Jag instämmer mer i @Milosari bild av forskningsläget där.

 

[TinyWiny]

För inte så jättelängesedan rekommenderades inte växelvis boende av barnpsykologer men det har svängt. Jag läste på igen av olika anledningar för drygt fem år sedan och då fick jag känslan av att det stod och vägde men att den sidan som förespråkar växelvis boende vägde över och det även när det handlade om ganska små barn (under tre år). Nu verkar det ha svängt över än mer och ser man till vab och uttag av föräldradagar där uttaget har blivit jämnare de senaste fem åren även om det tyvärr är långt kvar innan det blir jämt http://tt.omni.se/sverige-jamstallt-forst-om-20-ar/a/jP6lEz så gissar jag på att det beror på att föräldrar som har växelvis boende också är närvarande både fysiskt och mentalt för sina barn i högre grad än tidigare på sina barnveckor i större utsträckning. En bra närvarande förälder är alltid positivt medans en förälder som inte kan/vill/orkar vara närvarande utan det mest handlar om barnförvaring de veckorna barnet är hos hen såklart inte blir så bra. Tidigare, när mina barn växte upp, båda födda i början av 90-talet var det ganska ovanligt med växelvis boende och det var inte ovanligt att pappor faktiskt inte tog hand om sina barn på ett vettigt sätt de veckorna/dagarna/helgerna barnet var hos honom. Då var det fortfarande relativt vanligt att det var farmor/annan som egentligen tog hand om barnen. Ser man på forskningen på de barnen skiljer det sig såklart för det handlar ju om att vara där som förälder. Det kvittar ju om barnet på pappret bor växelvis eller inte träffar den ena föräldern mer än på helger om barnets föräldrar inte också är föräldrar. Det handlar ju om goda relationer och goda relationer får sällan någon att må dåligt.

Sedan måste man såklart se till individen. Endel barn behöver ett hem och klarar inte omställningen det innebär att bo på två ställen medans det för andra går bättre än förväntat. Det kan man ju inte veta förren man har testat fullt ut med inställningen att det kommer fungera. Barn är lojala med sina föräldrar och läser dem bra så om en förälder är negativ till att ett barn åker är det lätt att det blir negativt även för barnet. Ett barn som ser sin förälder som ensam kan lätt få dåligt samvete för att hen lämnar och åker till den andre föräldern. Där som alltid annars är det så viktigt att se barnets bästa och prata och förklara så att barnet får relationer hen mår väl av.

 

[LenaH]

Spåret om växelvis boende kanske kan avhandlas i en egen tråd under Barn?

/mod

 

[Bulldoozer]

Innerst inne vet jag nog att han inte är ”rätt”. Det är en jättefin människa som jag älskar väldigt mycket men jag har svårt att visualisera vår gemensamma vardag. Det är nog därför jag inte vill flytta, för att jag behöver ha en utväg. Hade han kunnat flytta till mig hade det varit enklare att prova bo tillsammans för jag litar nog inte tillräckligt mycket på vårt förhållande för att satsa allt.

Jag har fått väldigt bra respons här i tråden och det har hjälpt mig att sortera tankarna. Speciellt det att om han inte klarat av att ändra saker hittills så kommer det kanske aldrig att hända. Nu har han t.ex. jobbat till 21 två dagar i rad (barn och flickvänsfri). Idag gick han normal tid men sitter nu (klockan 19:30) i soffan och tar ett jobbsamtal. Samma med nattningen av barnet, han har pratat om att jobba med det i åtminstone 1,5 år utan att det hänt någonting. Ser jag tillbaka så vill han väldigt mycket utan att det för den delen händer något. Det är tråkigt för han är genuin i sin önskan.

Ja, jag har en genuin önskan om en massa saker men det blir ju inget mer än en önskan förrän jag faktiskt orkar ta tag i det .
Jag och min make hade faktiskt barndiskussionen uppe i början av vårt förhållande då jag redan hade ett barn så tyckte han väl att det ju bara skaffa en till typ. När jag då specifikt redogjorde för allt som jag förväntade mig av honom om vi skulle skaffa barn, typ att jag då väntar mig då att han gör minst hälften om inte mer i allt såsom att ta ut föräldraledighet, hämta och lämna på dagis, passa på natten, byta på, mata, osv osv. Så insåg han att det inte bara var att skaffa en till utan att det skulle innebära en massa jobb som han inte riktigt tänkt på att han skulle göra. Det blev att han vart nöjd med att bara ha bonusbarnet och han har ju hjälpt till bra mycket mer med henne än vad exet gjorde.
Jag tror att det bra om man har haft en utförlig diskussion innan man tar beslutet om att skaffa barn så man vet att man står på samma blad, att bara tänka att det löser sig och sen när barnet är fött upptäcka att man får dra det stora lasset då är det försent liksom. Rent praktiskt så är det svårt att ha tid för en häst första tiden även om man har en stöttande partner och du har tre så det gäller att se till att partnern förstår exakt vad som komma skall, såsom att denne kommer få vara hemma själv x antal timmar i veckan med bebis för du måste till stallet. Omvänt brukar det också skava, vet många nyblivna pappor som börjar jobba mer när bebis är född eller är på krogen med polare eller väljer att förlägga ett par kvällar i veckan på en hobby/gymmet vilket kan vara okej men oftast inte om det så att mamman alltid förväntas vara hemma och inte får ha egentid eller tid för sina egna hobbys i motsvarande grad.
Nu tror jag att du insett att det kanske inte den partnern du vill ha barn med och då är frågan hur viktigt är det för dig att skaffa barn och på vilka premisser?

 

[cirkus]

Ja, jag har en genuin önskan om en massa saker men det blir ju inget mer än en önskan förrän jag faktiskt orkar ta tag i det .
Jag och min make hade faktiskt barndiskussionen uppe i början av vårt förhållande då jag redan hade ett barn så tyckte han väl att det ju bara skaffa en till typ. När jag då specifikt redogjorde för allt som jag förväntade mig av honom om vi skulle skaffa barn, typ att jag då väntar mig då att han gör minst hälften om inte mer i allt såsom att ta ut föräldraledighet, hämta och lämna på dagis, passa på natten, byta på, mata, osv osv. Så insåg han att det inte bara var att skaffa en till utan att det skulle innebära en massa jobb som han inte riktigt tänkt på att han skulle göra. Det blev att han vart nöjd med att bara ha bonusbarnet och han har ju hjälpt till bra mycket mer med henne än vad exet gjorde.
Jag tror att det bra om man har haft en utförlig diskussion innan man tar beslutet om att skaffa barn så man vet att man står på samma blad, att bara tänka att det löser sig och sen när barnet är fött upptäcka att man får dra det stora lasset då är det försent liksom. Rent praktiskt så är det svårt att ha tid för en häst första tiden även om man har en stöttande partner och du har tre så det gäller att se till att partnern förstår exakt vad som komma skall, såsom att denne kommer få vara hemma själv x antal timmar i veckan med bebis för du måste till stallet. Omvänt brukar det också skava, vet många nyblivna pappor som börjar jobba mer när bebis är född eller är på krogen med polare eller väljer att förlägga ett par kvällar i veckan på en hobby/gymmet vilket kan vara okej men oftast inte om det så att mamman alltid förväntas vara hemma och inte får ha egentid eller tid för sina egna hobbys i motsvarande grad.
Nu tror jag att du insett att det kanske inte den partnern du vill ha barn med och då är frågan hur viktigt är det för dig att skaffa barn och på vilka premisser?

Vilket bra inlägg!

För varje partner som börjar fråga är ju ditt svar så klockrent!