Distansförhållande - framtiden?

[starcraft]

Han vill gärna få fler barn. Det som talar för honom är att han inte har svårt att ändra sig. Han har även sagt att han gärna vill vara föräldraledig den här gången, förra gången jobbade han mycket och var inte så delaktig. Det ångrar han nu. Han älskar sitt barn och det är fint att se.

Nu är jag pessimistisk och jag känner ingen av er, men det är en sak att säga det och en annan att göra det. Jag har vänners partners som starkt hävdat att ”nästa barn då blir det annorlunda, då ska jag vara mer där/delaktig” och sen när barnet är där jobbar de minst lika mycket och är inte mer delaktig än i sina tidigare barn. Självklart finns undantag, men det gäller att man verkligen ser att det finns något bakom de fina orden. Jag har själv varit på väg att gå på den niten, tills jag faktiskt frågade mig själv att om han nu vill göra allt han säger med nästa barn, varför gör han inte redan det med de barn han redan har? Nu kanske han fick en ögonöppnare i samband med sin separation, men samtidigt stör du dig på hans barnuppfostran och man kan inte ändra på en annan människa.

 

[a1agnlju]

Jag tycker Bulldooser slår huvudet på spiken. När det gäller barnuppfostran så handlar det ju i det här fallet om den barnuppfostran som fadern och exet har kommit överens om (eller arbetat fram). Det betyder inte nödvändigtvis att det barn ni skulle få tillsammans skulle få samma uppfostran eftersom det i så fall skulle vara en uppfostran som du, ts, och fadern skulle arbeta fram.

Som Bulldoozer säger kommer egentiden med mannen vara puts väck under en period med eget barn också.

Jag gissar att din familj fortfarande bor kvar på gården så möjligheten att ha hästarna där försvinner inte i första taget. Varför inte prova att bo ihop under några månader och hyr in hästarna på ett ställe i närheten av mannen?

 

[Cicci]

Nejdå jag menade inte att du ogillar barnet. Jag menar mer att det verkar jobbigt att bo med någon man har noll intresse av att umgås med. Eftersom det kommer vara barnets hem också. Att "inte ha något emot" en familjemedlem låter ju skitjobbigt, både för barnet och för dig.

Jag tänker att det inte är så lyckat att gå in i ett samboskap med någon som har barn med inställningen att det kommer gå an bara man får ensamtid med partnern varje dag. Jag tycker inte man kan ha den typen av krav på någon som har barn eftersom barnet alltid kommer först. Tror det är viktigt att gilla umgänget i den familjen som det är (dvs med barnet). Och såklart att gilla samt ha en relation till barnet innan man flyttar ihop med dess förälder.

Jag vet nog helt enkelt inte riktigt hur jag ska bemöta barnet eftersom vi är så olika. Jag är van vid att man gör saker gemensamt som familj, tex åker pulka, lagar mat etc. Här så sitter barnet med mobilen i soffan hela kvällarna. Jag orkar bara se ett visst antal youtube videos som en 10 årig kille tycker är roliga. Det är heller inte så roligt att försöka tex baka pepparkakor tillsammans med ett barn som sitter och har tråkigt hela tiden.

 

[Cicci]

Fast skaffar ni gemensamma barn så är det ju så det kommer se ut varje dag och inte bara två kvällar varannan vecka. Det finns inget som tar så mycket på förhållandet som att skaffa barn, ens egentid försvinner och man får inte sova ordentligt på nåt år (om man inte har himla tur då och får ett barn som sover nätterna igenom).
Sen kan ju jag tycka att det vore bra om tio åringen och du hade en hyfsat bra relation innan ni skaffar ett halvsyskon till denne, risken är att denne kommer känna sig utanför sen och troligen känna sig utanför er familj om du redan nu känner att du inte vill vara där när hen är hemma. Det är inte barnets fel om pappan har dålig barnuppfostran och ni bör absolut ta upp den diskussionen innan ni skaffar gemensamma barn eller ens flyttar ihop så du vet om det ens lönt att satsa på eller om det bättre att se sig om efter lämpligare partner. Det inte så att det automatiskt kommer lösa sig om ni skaffar gemensamma barn om ni i grunden har väldigt olika syn på barnuppfostran.

Skillnaden mellan en bebis och en 10 åring är att bebisen inte förstår vad man säger. Men du har en poäng i det du säger, att det tar mycket på förhållandet att skaffa barn.

Barnuppfostran han vi pratat mycket om och min kille säger att han inte vill annat än att bli bättre. Han är inte dålig nu men lite lat och bekväm. Mobilen är bra barnvakt och det är enklare att låta barnet sova i samma säng än att jobba med att barnet ska känna sig trygg i sin egen säng. Just den här frågan är den största anledningen att jag tvekar, att vi är så olika. Samtidigt har han visat så många gånger att han är villig att ändra sig däremot vet jag att det kommer att krävas mycket av mig.

Han vill gärna att vi skaffar barn direkt, för allt löser sig. Jag behöver en plan för allt praktiskt först.

 

[Wysiwyg]

Han vill gärna att vi skaffar barn direkt, för allt löser sig.

Jag får ett mentalt inre sammanbrott när jag hör folk (män) säga det där. Ja, allt löser sig och anledningen är ofta att någon annan löser alltihop.

 

[Cicci]

Nu är jag pessimistisk och jag känner ingen av er, men det är en sak att säga det och en annan att göra det. Jag har vänners partners som starkt hävdat att ”nästa barn då blir det annorlunda, då ska jag vara mer där/delaktig” och sen när barnet är där jobbar de minst lika mycket och är inte mer delaktig än i sina tidigare barn. Självklart finns undantag, men det gäller att man verkligen ser att det finns något bakom de fina orden. Jag har själv varit på väg att gå på den niten, tills jag faktiskt frågade mig själv att om han nu vill göra allt han säger med nästa barn, varför gör han inte redan det med de barn han redan har? Nu kanske han fick en ögonöppnare i samband med sin separation, men samtidigt stör du dig på hans barnuppfostran och man kan inte ändra på en annan människa.

Han jobbar väldigt mycket övertid men har sedan separationen skött sina veckor och jobbar ingen övertid då. Precis som du säger så blev separationen en väckarklocka men att han skulle kunna gå ner på 80 % kan jag nog glömma. Den här veckan är det sportlov och han har tagit ledigt och varit på kryssning och äventyrsbad med barnet. Så han har ändrat mycket redan.

 

[Sleepy]

Han är inte dålig nu men lite lat och bekväm.

Den biten blir värre ju mer åren går.

 

[Cicci]

Jag får ett mentalt inre sammanbrott när jag hör folk (män) säga det där. Ja, allt löser sig och anledningen är ofta att någon annan löser alltihop.

 

[starcraft]

Han jobbar väldigt mycket övertid men har sedan separationen skött sina veckor och jobbar ingen övertid då. Precis som du säger så blev separationen en väckarklocka men att han skulle kunna gå ner på 80 % kan jag nog glömma. Den här veckan är det sportlov och han har tagit ledigt och varit på kryssning och äventyrsbad med barnet. Så han har ändrat mycket redan.

För mig ringer stora varningsklockor av det du skriver och har full förståelse för att du stör dig på hans sätt och också svårt att se att han skulle nå den nivå du vill ha.

Edit: jag tycker alltså att det du skriver som bra är ett minimum man kan förvänta sig av en varannan vecka-förälder och på inget sätt något som tyder på att han skulle vara mer närvarande i en relation där det krävs att han är pappa 100%

 

[Cicci]

Jag tycker Bulldooser slår huvudet på spiken. När det gäller barnuppfostran så handlar det ju i det här fallet om den barnuppfostran som fadern och exet har kommit överens om (eller arbetat fram). Det betyder inte nödvändigtvis att det barn ni skulle få tillsammans skulle få samma uppfostran eftersom det i så fall skulle vara en uppfostran som du, ts, och fadern skulle arbeta fram.

Som Bulldoozer säger kommer egentiden med mannen vara puts väck under en period med eget barn också.

Jag gissar att din familj fortfarande bor kvar på gården så möjligheten att ha hästarna där försvinner inte i första taget. Varför inte prova att bo ihop under några månader och hyr in hästarna på ett ställe i närheten av mannen?

Tyvärr fungerar inte det. Min ena förälder bor kvar men klarar inte att sköta allt själv. Händer det något så måste jag ta hand om och lösa problemet.

Jag vet heller inte om jag skulle ha råd att hyra in hästarna. Som jag bor nu så kan jag byta hjälp vid vårbruket mot foder och stallplatsen är gratis. De kostar mig alltså inte så mycket i rena pengar.

 

[Bulldoozer]

Det väldigt lätt att säga att man ska bättra sig, då kan han ju visa det i handling redan nu t. ex. genom att lösa nattningsrutinen.
Har i flera fall varit med om bekanta där mannen varit världens sjysstaste, trevligaste och jämlik partner i arbetsfördelningen hemma ända tills den dagen ungarna ploppar ut, då tar de ett steg tillbaka och förväntar sig att partnern fixar allt inklusive all uppfostran av barnen, själva gör de bara det roliga och när det blir jobbigt får mamman lösa det. Det håller ju inte i längden när partnern blir som ett extra barn att dalta med. Du ska nog hellre se på hans handlingar snarare än ord, är han redan lite lat och bekväm så är nog risken att han förblir det särskilt när han har sitt på det torra så att säga (att ni flyttat ihop och skaffat barn).

 

[Cicci]

Den biten blir värre ju mer åren går.

Tyvärr har du nog rätt i det...

 

[Cicci]

Det väldigt lätt att säga att man ska bättra sig, då kan han ju visa det i handling redan nu t. ex. genom att lösa nattningsrutinen.
Har i flera fall varit med om bekanta där mannen varit världens sjysstaste, trevligaste och jämlik partner i arbetsfördelningen hemma ända tills den dagen ungarna ploppar ut, då tar de ett steg tillbaka och förväntar sig att partnern fixar allt inklusive all uppfostran av barnen, själva gör de bara det roliga och när det blir jobbigt får mamman lösa det. Det håller ju inte i längden när partnern blir som ett extra barn att dalta med. Du ska nog hellre se på hans handlingar snarare än ord, är han redan lite lat och bekväm så är nog risken att han förblir det särskilt när han har sitt på det torra så att säga (att ni flyttat ihop och skaffat barn).

Vad jobbigt det är att höra sanningar man gör sitt bästa att blunda för. Det jag absolut inte vill är att stå ensam och behöva dra allt själv.

Jag uppskattar verkligen alla ni som tar er tid att svara mig!

 

[Cicci]

För mig ringer stora varningsklockor av det du skriver och har full förståelse för att du stör dig på hans sätt och också svårt att se att han skulle nå den nivå du vill ha.

Edit: jag tycker alltså att det du skriver som bra är ett minimum man kan förvänta sig av en varannan vecka-förälder och på inget sätt något som tyder på att han skulle vara mer närvarande i en relation där det krävs att han är pappa 100%

Du har rätt. Innerst inne önskar jag nog att han la mer tid på barnet än vad han gör. Han är duktig på att hitta på saker på helger och lov men dålig på att umgås i vardagen. Då är han trött efter jobbet.

 

[EmmaBovary]

Jag vet nog helt enkelt inte riktigt hur jag ska bemöta barnet eftersom vi är så olika. Jag är van vid att man gör saker gemensamt som familj, tex åker pulka, lagar mat etc. Här så sitter barnet med mobilen i soffan hela kvällarna. Jag orkar bara se ett visst antal youtube videos som en 10 årig kille tycker är roliga. Det är heller inte så roligt att försöka tex baka pepparkakor tillsammans med ett barn som sitter och har tråkigt hela tiden.

Jag tänker att det här är lite av en generationsfråga, och att det kan vara svårt att se tex. youtubevideos som del av ett intresse osv. Det utesluter ju inte att man gör andra gemensamma aktiviteter också.

 

[Cicci]

Jag tänker att det här är lite av en generationsfråga, och att det kan vara svårt att se tex. youtubevideos som del av ett intresse osv. Det utesluter ju inte att man gör andra gemensamma aktiviteter också.

Ett problem är att min kille har svårt att motivera sitt barn. Om vi ska baka pepparkakor (eller vilken aktivitet som helst) så gäller det att den vuxna hjälper till att göra aktiviteten rolig. Det har han svårt med utan speglar istället barnets känslor vilket ofta är att allt är tråkigt. Jag känner mig inte trygg i situationen och att kliva fram och ta tag i situationen så i slutändan blir det ingen rolig aktivitet och jag undviker att hitta på saker.

Med min systers barn är det enklare för hon och jag har samma filosofi. Med de barnen känner jag igen mig och har lättare att umgås. Nu är de yngre också vilket såklart spelar roll.

Men hur mycket ansvar ligger på bonusförälder och hur mycket ligger på bioföräldern att få relationen mellan barn/vuxen att fungera?

 

[mandalaki]

Ett problem är att min kille har svårt att motivera sitt barn. Om vi ska baka pepparkakor (eller vilken aktivitet som helst) så gäller det att den vuxna hjälper till att göra aktiviteten rolig. Det har han svårt med utan speglar istället barnets känslor vilket ofta är att allt är tråkigt. Jag känner mig inte trygg i situationen och att kliva fram och ta tag i situationen så i slutändan blir det ingen rolig aktivitet och jag undviker att hitta på saker.

Med min systers barn är det enklare för hon och jag har samma filosofi. Med de barnen känner jag igen mig och har lättare att umgås. Nu är de yngre också vilket såklart spelar roll.

Men hur mycket ansvar ligger på bonusförälder och hur mycket ligger på bioföräldern att få relationen mellan barn/vuxen att fungera?

Oavsett ansvar: jag skulle ALDRIG kunna bo med, eller vara tillsammans med, någon som inte engagerade sig i sitt barn. Som hellre sitter i soffan än att umgås med barnet. Som jag hade olika meningar om barnuppfostran med. Och att själv få barn med en sådan: näver. Jag ser två som kommer att sitta i kläm där: hans existerande barn och du. Som får dra hela hushållslasset.

 

[Cicci]

Oavsett ansvar: jag skulle ALDRIG kunna bo med, eller vara tillsammans med, någon som inte engagerade sig i sitt barn. Som hellre sitter i soffan än att umgås med barnet. Som jag hade olika meningar om barnuppfostran med. Och att själv få barn med en sådan: näver. Jag ser två som kommer att sitta i kläm där: hans existerande barn och du. Som får dra hela hushållslasset.

Finns det män som har ”allt”? Som engagerar sig i barn och hushåll, som uppmuntrar och får en att känna sig som världens underbaraste och gnistan i relationen finns kvar?

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Den första kände jag aldrig några tvivel om att det skulle gå bra att skaffa barn med men gnistan försvann. Men den andra finns gnistan kvar men jag känner tvivel inför om vi skulle klara av gemensamma barn.

Är det värt att ge upp något som är till största delen bra för att försöka hitta någon annan eller jagar man efter något som inte finns?

 

[Lingon]

Finns det män som har ”allt”? Som engagerar sig i barn och hushåll, som uppmuntrar och får en att känna sig som världens underbaraste och gnistan i relationen finns kvar?

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Den första kände jag aldrig några tvivel om att det skulle gå bra att skaffa barn med men gnistan försvann. Men den andra finns gnistan kvar men jag känner tvivel inför om vi skulle klara av gemensamma barn.

Är det värt att ge upp något som är till största delen bra för att försöka hitta någon annan eller jagar man efter något som inte finns?

Det är klart att det finns! Sen om du kommer hitta honom och i tid för att hinna skaffa barn är ju en annan fråga.

 

[Petruska]

Finns det män som har ”allt”? Som engagerar sig i barn och hushåll, som uppmuntrar och får en att känna sig som världens underbaraste och gnistan i relationen finns kvar?

Jag har haft två förhållanden i mitt liv. Den första kände jag aldrig några tvivel om att det skulle gå bra att skaffa barn med men gnistan försvann. Men den andra finns gnistan kvar men jag känner tvivel inför om vi skulle klara av gemensamma barn.

Är det värt att ge upp något som är till största delen bra för att försöka hitta någon annan eller jagar man efter något som inte finns?

Jag tänker att det mer handlar om vilka delar som inte är bra. I ett gemensamt föräldraskap verkar ni två inte få särskilt mycket gratis.

Poängen med att känna sig som världens underbaraste går mig förbi, men var och en blir salig på sin fason.