Mina söner förlorade sin pappa när de var 3 och 1,5 år gamla. Det var och är fruktansvärt att de skulle behöva uppleva det, vad som är värre, känner jag, är att de själv inte har några minnen av sin pappa. Inte mer än det jag och andra berättar om honom. Men de klarar sig ändå bra här i livet.
Det går inte att planera vad som komma skall helt. Livet kan vara både grymt och orättvist och om ni får barn senare så innebär inte det att ni inte går skilda vägar när barnet är 3 månader gammalt. Jag reagerade på att du skrev att han sagt att om detta hänt om ett halvår så hade han kanske sett annorlunda på det. Ett halvår är 6 månader, men det är ingen tid egentligen. Om 7 månader kanske ni ändå inte har samma gemensamma mål i livet och går skilda vägar i alla fall
Jag tycker att du i detta fallet inte ska fatta beslut efter vad han vill ALLS, utan enbart hur du själv vill göra. Hade han inte velat bli pappa hade han skyddat sig mer. Det kan låta tramsigt att man ska behöva ha koll på den andra på så vis, men jag känner i ett nytt förhållande kanske det vore en god idé.
Jag själv missade den biten och har en dotter med en man som inte träffat henne på snart 6 år av hennes 7 åriga liv. Jag litade på att han som man var fullständigt kapabel att ta på en kondom utan att skada den. Det kunde han visst inte. Jag kan inte äta p-piller och kände att just hormonpreparat inte var något för mig.
Jag känner nu flera år efter att jag om det händer igen och jag faktiskt INTE vill ha barn så har jag ansvaret att skydda mig själv så jag inte råkar bli gravid. Precis som den man jag skulle ha sex med hade fått göra, annars hade han fått "stå sitt kast" och fått acceptera vilket beslut jag än fattat.
