Jag har inte heller träffat en förälder som inte känner oro för sitt barn. Jag tror att oron hjälper föräldrarna att förutse faror som icke föräldrar inte ser. Kanske skiljer det sig också åt lite beroende på vilken sorts barn man har fått. Har man ett känsligt barn så oroar man sig lite mer, har man ett som tycker det verkar spännande att hoppa från höga höjder så är man kanske mer på alerten än om man har en som gillar att sitta på golvet och pyssla. Men oavsett så är det väl svårt att inte få hjärtat i halsgropen när barnet skrattandes smiter rakt mot en trafikerad väg. Om man inte känner någon oro/rädsla i en sådan situation så dristar jag mig till att säga att man nog har någon störning/funktionshinder på det området.Jag säger inte att det vare sig är bra eller dåligt, jag säger att det är unikt. De flesta föräldrarskap är förbundna med oro i mer eller mindre mängd. Jag har aldrig träffat på en människa som inte känner oro eller rädsla som man kallar det i den här tråden. Oro eller rädsla är ju en känsla så det är ju inte något man direkt styr över, man kan ju hantera den på olika sätt men det är sällan något man kontrollerar med vilje. Det är därför det blir så märkligt när någon beskriver att den väljer att inte oroa sig eller bli rädd för det är så onödigt. Man kan givetvis bearbeta sina känslor med tex terapi eller medicin och ha beteenden för att avstyra eventuella känslor. Men för mig blir det ändå konstigt när man börjar beskriva att man väljer att inte känna vissa känslor.