Det här med vänskapsrelationer

[Klubbisen]

Hej! Tänkte höra om någon känner igen sig eller hur man ska tänka. Har inte jättemycket kompisar, kanske skulle räkna runt 10 pers som mina riktiga kompisar. Men på senaste tiden har jag känt mig väldigt ensam och det känns som att mina kompisar inte riktigt tar sig tiden för mig. Vilket jag förstår då vi precis slutat gymnasiet och alla har nya saker som händer så som jobb, universitet och så vidare. Dessutom har dom allra flesta skaffat en partner verkar det som. Det tog slut mellan mig och min kille i höstas så kanske därför det känns så ensamt för mig nu. Men vill så gärna ha en kompis som man träffar en gång i veckan och typ har nära kontakt med. Hade det men inte längre, nu har hon fullt upp med jobb och pojkvän och vi träffas knappt en gång i månaden. Känner mig så ensam och ledsen. Saknar mitt ex och har gått igenom en abort utan honom vilket varit väldigt jobbigt. Önskar att mina vänner kunde ta sig tiden att bara umgås med mig men det är svårt. Vill inte tjata på mina kompisar heller. Känns som att det bara är jag som hör av mig till mina kompisar och frågor om dom vill ses och ofta så kan dom inte. Om en kompis har sagt att hon inte kan två gånger i rad och sedan inte frågar om ni ska ses, hade du kunnat fråga igen då eller är det för på? Hur ofta hör ni av er till era vänner jämfört med vad dom hör av sig till er?

 

[iNHALE]

Nu har jag inga vänner på det sättet riktigt, träffar folk privat extremt sällan och jag har väldigt låg tolerans för att bli bortprioriterad. Om jag frågat två gånger, fått nej och sen inte hör av personen så utgår jag ifrån att h*n inte vill träffa mig och kommer i princip inte att ta någon mer kontakt på eget bevåg. Det var inte länge sedan som jag och en vän/bekant bestämde att vi skulle promenera med hundarna tillsammans en helgdag, h*n hade sagt "det gör vi! Jag ringer dig imorgon" men h*n ringde aldrig och det visade sig i efterhand att h*n hade åkt iväg och gjort andra saker med sin familj istället, utan att meddela verken före eller efter. Safe to say att jag inte kommer ta några fler initiativ till umgänge med den personen något mer, vill h*n träffas får h*n själv komma krypande.

Jag har inget jättebehov av vänner. Jag har en sambo och bortsett från att vi är partners så är vi även bästa vänner och vi gör allt tillsammans. Du kanske ska satsa på att fixa lite nya vänner? Börja med någon ny hobby? Engagera dig i någon förening eller klubb där du kan träffa likasinnade personer med liknande intressen?

Just perioden efter gymnasiet innebär ju ganska mycket omställning för de flesta och livet kan ju bli lite upp och ned tills man landat i en normal och stadig tillvaro igen. Vissa inser att när gymnasiet är slut och hela livet ligger för ens fötter så behöver man inte längre alla kompisar man hade i gymnasiet för att man skaffar nya kontakter, hittar nya intressen och inte har behov av att umgås med sina gamla vänner eftersom ens liv är fyllt med så mycket annat nytt.

 

[Klubbisen]

Nu har jag inga vänner på det sättet riktigt, träffar folk privat extremt sällan och jag har väldigt låg tolerans för att bli bortprioriterad. Om jag frågat två gånger, fått nej och sen inte hör av personen så utgår jag ifrån att h*n inte vill träffa mig och kommer i princip inte att ta någon mer kontakt på eget bevåg. Det var inte länge sedan som jag och en vän/bekant bestämde att vi skulle promenera med hundarna tillsammans en helgdag, h*n hade sagt "det gör vi! Jag ringer dig imorgon" men h*n ringde aldrig och det visade sig i efterhand att h*n hade åkt iväg och gjort andra saker med sin familj istället, utan att meddela verken före eller efter. Safe to say att jag inte kommer ta några fler initiativ till umgänge med den personen något mer, vill h*n träffas får h*n själv komma krypande.

Jag har inget jättebehov av vänner. Jag har en sambo och bortsett från att vi är partners så är vi även bästa vänner och vi gör allt tillsammans. Du kanske ska satsa på att fixa lite nya vänner? Börja med någon ny hobby? Engagera dig i någon förening eller klubb där du kan träffa likasinnade personer med liknande intressen?

Just perioden efter gymnasiet innebär ju ganska mycket omställning för de flesta och livet kan ju bli lite upp och ned tills man landat i en normal och stadig tillvaro igen. Vissa inser att när gymnasiet är slut och hela livet ligger för ens fötter så behöver man inte längre alla kompisar man hade i gymnasiet för att man skaffar nya kontakter, hittar nya intressen och inte har behov av att umgås med sina gamla vänner eftersom ens liv är fyllt med så mycket annat nytt.

Ja det är sant! Har bara svårt att skaffa nya vänner, svårt att lita på folk. Vet inte varför men får känslan av att människor inte gillar mig innan de lär känna mig, kanske för att jag är ganska försiktig och blyg. Har liksom svårt att passa in någonstans känns det som.

 

[iNHALE]

Ja det är sant! Har bara svårt att skaffa nya vänner, svårt att lita på folk. Vet inte varför men får känslan av att människor inte gillar mig innan de lär känna mig, kanske för att jag är ganska försiktig och blyg. Har liksom svårt att passa in någonstans känns det som.

Jag känner likadant själv. Jag är introvert, har dålig självkänsla och har väldigt mycket negativa känslor och åsikter om mig själv vilket gör att jag tillskriver andra personer samma dåliga känslor och åsikter om mig och tror att folk ogillar mig mer än vad som i realiteten är sant. Jag har förlikat mig med att inte ha några direkta vänner på samma sätt som andra verkar ha men det har tagit många år och när jag var yngre och gick i skolan var det väldigt jobbigt. Nu är jag 30 och mer trygg i min situation.

 

[Klubbisen]

Jag känner likadant själv. Jag är introvert, har dålig självkänsla och har väldigt mycket negativa känslor och åsikter om mig själv vilket gör att jag tillskriver andra personer samma dåliga känslor och åsikter om mig och tror att folk ogillar mig mer än vad som i realiteten är sant. Jag har förlikat mig med att inte ha några direkta vänner på samma sätt som andra verkar ha men det har tagit många år och när jag var yngre och gick i skolan var det väldigt jobbigt. Nu är jag 30 och mer trygg i min situation.

Okej! Skönt att höra att det finns folk som känner igen sig och att det blir bättre.

 

[Görel]

Tidigare fäste jag stor vikt vid vem som hört av sig senast och hur mycket. Jag tyckte över huvud taget att det var rätt jobbigt att ta kontakt och fråga om någon ville umgås med mig. Det var lättare att hänga på andra, och jobbigt att vara hemma och känna sig bortglömd.

Så jag bestämde mig för att strunta i detta med vem som hört av sig och hur många gånger. Jag började bli lite på, föreslog saker man kunde göra, bokade in och även påminde om det inbokade. För mig ledde det till att jag fick en annan kontroll över mitt sociala liv, jag blev aktiv i att bestämma vad som skulle göras, istället för att som tidigare vara passiv och vänta på att någon skulle vilja umgås med mig.

Nu är jag mycket äldre än dig, i hela 20-årsåldern hoppades jag på att andra skulle bjuda in mig istället för att jag behövde göra det själv. Jag tillbringade väldigt många kvällar ensam hemma och väntade på att någon skulle ringa och vilja träffa mig (mobiltelefoner fanns inte då). I 30-årsåldern kände jag att jag inte längre orkade ha det så, därför började jag själv ta kommando över mina sociala kontakter och aktiviteter.

 

[Bison]

Jag har precis skaffat GoFriendly och tänkte ge den ett försök
I nuläget umgås jag mest med folk från jobbet.
Många av mina gamla vänner har flyttat eller skaffat familj. Eftersom jag har noll intresse av familj och ungar så tänkte jag leta efter nya barnfria vänner.
Verkar finnas väldigt många tjejer där så testa att ladda ner appen du med!

 

[Mineur]

Tidigare fäste jag stor vikt vid vem som hört av sig senast och hur mycket. Jag tyckte över huvud taget att det var rätt jobbigt att ta kontakt och fråga om någon ville umgås med mig. Det var lättare att hänga på andra, och jobbigt att vara hemma och känna sig bortglömd.

Så jag bestämde mig för att strunta i detta med vem som hört av sig och hur många gånger. Jag började bli lite på, föreslog saker man kunde göra, bokade in och även påminde om det inbokade. För mig ledde det till att jag fick en annan kontroll över mitt sociala liv, jag blev aktiv i att bestämma vad som skulle göras, istället för att som tidigare vara passiv och vänta på att någon skulle vilja umgås med mig.

Nu är jag mycket äldre än dig, i hela 20-årsåldern hoppades jag på att andra skulle bjuda in mig istället för att jag behövde göra det själv. Jag tillbringade väldigt många kvällar ensam hemma och väntade på att någon skulle ringa och vilja träffa mig (mobiltelefoner fanns inte då). I 30-årsåldern kände jag att jag inte längre orkade ha det så, därför började jag själv ta kommando över mina sociala kontakter och aktiviteter.

Jag är 29 och har precis under de senaste 1-2 åren kommit till ungefär samma insikt och gjort samma förändringar, och vilken skillnad det gjort! Jag har nog aldrig känt mig så bekväm i mina vänskapsrelationer som nu, tror jag.

 

[Görel]

Jag är 29 och har precis under de senaste 1-2 åren kommit till ungefär samma insikt och gjort samma förändringar, och vilken skillnad det gjort! Jag har nog aldrig känt mig så bekväm i mina vänskapsrelationer som nu, tror jag.

Inför att jag fyllde 30 var jag så missnöjd med mina sociala kontakter att jag såg mig omkring i bekantskapskretsen efter personer som jag ville bli närmare vän med. Jag valde tre stycken som jag fortfarande är vän med, och två av dom träffar jag flera gånger i månaden när tillvaron ser ut som vanligt.

 

[Mineur]

En sak att bära med sig @Klubbisen är ju också att det, som du är inne på i ditt första inlägg, händer väldigt mycket i livet just tiden efter gymnasiet. Massor av saker förändras och det är naturligt att vänskapsrelationerna gör det också.

När jag var i din ålder var jag länge fast i att vänskapsrelationer skulle vara på ett visst sätt, så som jag känt dem i hela mitt liv dittills. I det ingick just en del av det du skriver: att ha många vänner, att ses minst en gång i veckan, och att kunna ses hyfsat spontant utan att det krävdes särskilt mycket jobb från någon sida. Det tog ett tag för mig att inse att den tiden låg lite bakom oss, att man efter studenten går in i en ny fas av livet med allt det innebär, och att det kommer att påverka även hur och när man träffar sina vänner. Min uppfattning är att det är en övergångsfas där då man får vänja sig vid att det kanske krävs lite mer för att hålla igång relationerna, och då det är naturligt att en eller ett par relationer kanske dör ut. Av de 10 personer jag räknade som mina närmsta vänner året efter gymnasiet återstår idag endast 5, men å andra sidan har det tillkommit nya vänner genom andra sammanhang under åren.

Sen känner jag definitivt igen den här osäkerheten gällande hur ofta man ska orka/våga fråga eller föreslå saker. Men på senaste har jag bestämt mig för att inte ge den särskilt mycket utrymme längre, utan vill jag träffa någon så föreslår jag det - oavsett om det är jag som tagit initiativet de sju senaste gångerna. För vissa personer faller det sig helt enkelt mer naturligt att vara initiativtagaren, och det är ganska naturligt att man efter ett tag anammar olika roller i en relation (t.ex. en drivande och en mer passiv). Ibland känner jag för att bara ge upp och låta bli att höra av mig av ren princip, och för mitt självförtroende är det inte alls bra att ibland behöva pusha för att ses. Men då brukar jag försöka tänka att det är upp till den personen att säga ifrån en gång för alla om den inte vill höra ifrån mig mer. Gör hen inte det är det ju omöjligt för mig att veta.

 

[Klubbisen]

Inför att jag fyllde 30 var jag så missnöjd med mina sociala kontakter att jag såg mig omkring i bekantskapskretsen efter personer som jag ville bli närmare vän med. Jag valde tre stycken som jag fortfarande är vän med, och två av dom träffar jag flera gånger i månaden när tillvaron ser ut som vanligt.

Hur gjorde du för att bli närmare vän med dom?

 

[Klubbisen]

En sak att bära med sig @Klubbisen är ju också att det, som du är inne på i ditt första inlägg, händer väldigt mycket i livet just tiden efter gymnasiet. Massor av saker förändras och det är naturligt att vänskapsrelationerna gör det också.

När jag var i din ålder var jag länge fast i att vänskapsrelationer skulle vara på ett visst sätt, så som jag känt dem i hela mitt liv dittills. I det ingick just en del av det du skriver: att ha många vänner, att ses minst en gång i veckan, och att kunna ses hyfsat spontant utan att det krävdes särskilt mycket jobb från någon sida. Det tog ett tag för mig att inse att den tiden låg lite bakom oss, att man efter studenten går in i en ny fas av livet med allt det innebär, och att det kommer att påverka även hur och när man träffar sina vänner. Min uppfattning är att det är en övergångsfas där då man får vänja sig vid att det kanske krävs lite mer för att hålla igång relationerna, och då det är naturligt att en eller ett par relationer kanske dör ut. Av de 10 personer jag räknade som mina närmsta vänner året efter gymnasiet återstår idag endast 5, men å andra sidan har det tillkommit nya vänner genom andra sammanhang under åren.

Sen känner jag definitivt igen den här osäkerheten gällande hur ofta man ska orka/våga fråga eller föreslå saker. Men på senaste har jag bestämt mig för att inte ge den särskilt mycket utrymme längre, utan vill jag träffa någon så föreslår jag det - oavsett om det är jag som tagit initiativet de sju senaste gångerna. För vissa personer faller det sig helt enkelt mer naturligt att vara initiativtagaren, och det är ganska naturligt att man efter ett tag anammar olika roller i en relation (t.ex. en drivande och en mer passiv). Ibland känner jag för att bara ge upp och låta bli att höra av mig av ren princip, och för mitt självförtroende är det inte alls bra att ibland behöva pusha för att ses. Men då brukar jag försöka tänka att det är upp till den personen att säga ifrån en gång för alla om den inte vill höra ifrån mig mer. Gör hen inte det är det ju omöjligt för mig att veta.

Tack för svar! Tror det är bäst att leva livet så

 

[Klubbisen]

Jag har precis skaffat GoFriendly och tänkte ge den ett försök
I nuläget umgås jag mest med folk från jobbet.
Många av mina gamla vänner har flyttat eller skaffat familj. Eftersom jag har noll intresse av familj och ungar så tänkte jag leta efter nya barnfria vänner.
Verkar finnas väldigt många tjejer där så testa att ladda ner appen du med!

Låter smart!

 

[Görel]

Hur gjorde du för att bli närmare vän med dom?

Vi delade intresse så jag såg till att prata med dom när vi sågs och föreslog att vi skulle göra saker tillsammans.

Våra gemensamma intressen var att titta på rockband och dricka öl så det var relativt enkelt att prata med dom när vi sågs och föreslå att vi skulle ta en öl tillsammans.

 

[startpompe]

Likt de @Mineur skrev om att du befinner dig i en period i livet där mycket ändras, så tänkte jag på det du skrev om att relationen till exet tagit slut och att du genomgått en abort. Det är ju två händelser om kan påverka en extra mycket och som gör att man känner sig ännu mer ensam.

Mina egna vänner träffar jag väldigt olika, de går i perioder. Ibland ses vi varje vecka (rätt sällan de händer), ibland kanske en gång i månaden, en vän träffar jag kanske 2-3 per år för hon bor inte i Sverige. De närmaste vännerna skulle jag utan tvekan fråga igen även om dom sagt nej flera gånger innan. Saker som påverkar både mina och mina vänner liv hur ofta vi ses är om nån flyttar, skaffar barn, träffar ny partner osv sånt som sker i livet.

Många gånger blir jag för bekväm för att orka träffa vänner, jag älskar att vara själv sen tror jag mycket av umgängesbehovet fylls upp av min sambo. Tyvärr eller hur jag ska säga (han är också en av mina bästa vänner) hade jag inte bott med honom tror jag kanske jag känt mig mer angelägen att träffa mina vänner just för att inte vara själv hela tiden.

 

[Gotthard]

Jag träffar väldigt sällan mina närmaste vänner, men vi skriver varje dag. Vi ses kanske någon gång i månaden som det ser ut just nu. Tycker att gruppchatter är en bra grej, vi har någon typ av konstant konversation så man kan dyka in och snacka lite när man känner för det.

 

[pepp]

Jag träffar mina två närmaste varje vecka, den ena mer än den andra då hon också är singel, plus att vi jobbar i samma hus
Jag tycker det är jätteskönt att ha en singelkompis!
Vi hörs också varje dag på messenger.

Mina andra vänner som jag inte är lika nära träffar jag knappt nu iom covid. Men vi hörs iallafall varje vecka.

Det är svårt att träffa nya vänner som vuxen, men jag har hittat några via en Facebookgrupp, via jobbet och så genom vänner.