Det här med förhållande

[Elektronen]

Har varit tillsammans med min pojkvän nu i ca 1 1/2 år, och han är den första killen jag träffat som jag varit kär i och som jag älskar. Vi har haft distansförhållande ca 8 månader av den tiden Uppsala - Stockholm, vilket inte är så långt egentligen. Men båda har intressen som kan ta mycket tid på helgerna, jag har en häst jag hjälper till med ibland och han är ibland iväg på orientering flera timmar, så ibland har det gått veckor mellan att vi träffats.
Vi bodde tillsammans i ca 2 månader vilket fungerade bra, sen bytte han jobb och det funkade inte att pendla. Så då bodde vi på varsitt håll i 1 månad men nu har jag flyttat till honom. Nu skriver jag mitt kandidatarbete och behöver inte vara i skolan, vilket gör att jag i stort sett bara varit hemma på dagarna. Jag känner inte direkt någon som bor här, känner bara folk som är i Stockholm ibland.
Nu när det blir lång helg hade jag då tänkt att vi skulle kunna göra något, men har fått reda på att han ska iväg på orientering varje dag tors-fre, även om han inte är borta hela dagarna.

Kan tillägga att det bara är nu under maj jag bor hos honom sen när jag sommarjobbar kommer det vara 3-4 h pendling enkelväg. Var även så förra sommaren och det funkade väl helt okej. Till hösten kommer vi eventuellt kunna bo tillsammans om jag kommer in på en master i Stockholm och hittar någonstans att bo, men annars blir det Uppsala- Stockholm igen.

Får såna mixade känslor, tycker absolut att han ska göra sånt han tycker är kul, som att orientera och har själv varit iväg flera timmar till hästen när han bodde hos mig. Men får som en klump i magen och känner mig lite övergiven och känner mig löjlig på samma gång, samtidigt som jag vill gråta och då känner jag mig ännu mer "löjlig". Känner att jag är extremt dåligt sällskap då.
Jag har tyckt att det varit jobbigt med distansförhållande, väldigt jobbigt i perioder, mycket för att jag har svårt att få till ett bra liv med umgänge, hinna med hästen jag hjälpt till med och att hinna träffa min pojkvän. Umgänget är det som fått lida mest, vilket gjort att vissa helger när min pojkvän är uppbokad, då har jag inte något alls inplanerat och jag har känt mig ensam. Har ganska svårt att se att jag skulle orka med två år till med distans och är rädd för att förhållandet ska dö ut eller att jag inte ska palla mer.

Är så mycket som är osäkert inför framtiden och när vi pratat om hösten blir jag alltid nedstämd och var inte såhär jag hade tänkt mig att det skulle bli när jag flyttade till honom.
Behövde mest skriva av mig, men om någon har någon klok kommentar så .

 

[alp]

Vad säger han när du parar med honom om hur du tänker å känner?
Jag dejtar just nu en kille som bor i Stockholm och jag utanför Uppsala. Han jobbar otroligt mycket i perioder, jag jobbar treskift så de är max en gång i veckan vi ses och jag har ju såklart tänkt hut de skulle va om vi var tillsammans och bodde ihop. För oss skulle de underlätta för att då kunna ses när man är "hemma och vänder"
Sen de viktigaste är nog hur man är som person. Gillar man mycket egentid tex?
Sen ska man inte tänka så mycket på hur andra i förhållanade har de och hur de "normala" förhållande ser ut utan tänk ut vad som passar bäst för dig och vad du trivs med.
Oj vad luddigt de vart men hoppas du förstår hur jag tänkter

 

[Trasdocka]

Jag försöker efter min fjuttiga arsenal av erfarenheter att gå efter en sak: mitt hjärta. Vad den säger, och då talar det väl i form av känslor, jag är inte den bästa med förhållanden men tycker att det känns som en rätt sak att göra (iallafall för min del) - att jag nu prioriterar mig själv och så får det gå som det går. (tex. gör något endast om det känns rätt för mig och tänker på mitt egna välmående - men såklart även andra personers omkring mig.)

Att prata eller skriva ner saker som tynger en eller cirkulerar i huvudet är jättebra förresten och hoppas allt kommer gå bra för er!!