Det här med antal barn..

[Alindra2000]

Jag har alltid varit "säker" på att jag vill ha två barn. Min man har väl aldrig sagt det rakt ut men jag tror att två är fullt tillräckligt för honom. Nu när vi har två så känns det jättekonstigt att tänka att vi inte ska ha fler. Helt otroligt motsägelsefullt eftersom jag
* ogillar att vara gravid
* ogillar förlossning
* tycker vi har fullt upp med två (på ett positivt sätt!)
* både jag och min man driver egna företag som gör att vi behöver jobba en hel del (men självklart kommer barnen först för oss båda. Vi pusslar våra scheman så barnen inte ska ha för långa dagar på förskola osv).

Men ändå... Jag har svårt att se att det inte "ska" komma en trea . Sa det till min man som konstaterade att man vet aldrig hur det blir framåt, vi kanske vill ha fler längre fram.

Finns det ngn annan här som haft liknande tankar? Eller kanske har? Blev det fler barn än ni planerat? Eller inte?

 

[corzette]

Jag har inga egna men syrran har 6 st

Nummer 3 va inte planerad, men när hon insåg att hon va gravid blev de "äh en till gör inget"... nummer 4-6 var def inte heller planerade men abort va inget alternativ då hon märkte försent att hon va gravid. (ja faktiskt)

Så nu har hon 6 ...
Jag har "elakt" frågat när 7 kommer Men hon säger bestämt att nu får de va slut med barn

 

[supersonic]

Jag var helt säker på att jag inte skulle ha barn alls. Nu har jag två och det är jag som pratar om ett tredje där sambon säger blankt nej. Senaste fick vi tidigare i år så det är kanske tidigt att prata om ett till men precis som du tycker jag det känns konstigt att det inte blir fler barn (vilket är utgångspunkten just nu). Vem vet, vi har ju några år till på oss att bestämma oss.

 

[Fille]

Jag har funderat på att skapa en liknande tråd! Fast vi har ett barn, jag har alltid tänkt att jag vill ha ett barn, sambon har tänkt på en stor familj. Vad är lixom lagom antal barn och hur långt ska man ha imellan?
Mitt dilemma är att ska jag ha fler barn vill jag ha dom tätt max två år imellan, men känner mig inte alls sugen/redo för en till. Min son är fantastisk, så är absolut intr avskräckt för ett till barn men känner dåligt samvete mot sonen så fort jag ens tänker tanken på en till!

 

[DarkInNight]

Jag har alltid velat ha tre barn. Sambon är nöjd med två.
Nu har vi två.

Jag mår inte bra som gravid, alls. Första förlossningen blev inte bra, andra gick bättre även om jag har en skada jag inte fått vård för ännu.
Första barnet födoämnesallergiker.
Andra barnet allergisk (vi hade katt, har häst och kanin) samt problem med både förkylningsastma och andning.

Nu är de fem och tre år och livet börjar liksom äntligen ordna upp sig.
Och ändå vill jag av någon vansinnig anledning innerst inne ändå ha tre barn.

Men jag måste låta förnuftet bestämma, vi klarar inte av fler barn.

 

[Lenis]

Jag kan inta råda dig men kan säga att det där oförklarliga motsägelsefulla känner jag också.

Min enda är snart 9 mån och ett om än friskt och underbart barn, på sitt sätt ganska krävande. Humöret växlar på en sekund och han kräver väldigt mycket uppmärksamhet även om det nu går att avleda stundvis så jag hinner tvätta håret utan illvrål och hysteri. Till det har jag att förhållandet jag är i inte skulle fungera med en till, mannen vill inte så gärna ha och jag vill inte ha en till med mannen, då skulle jag behöva någon som vill mer och hjälper till mer.

Trots detta, att jag är mitt i en många gånger slitsam vardag med bebis där jag är själv utan hjälp många gånger, jag vantrivdes som gravid och hade en för jävlig förlossning.. men jag har ändå en stark längtan efter en till. Jag kan inte se hur jag fysiskt och mentalt skulle re ut det i det liv jag lever i nu, men jag har en känsla i magen som säger att det inte alls går att ta in att livet inte skulle föra med sig en liten till. Jag antar att det är det där vi lite allmänt placerar under biologi, drift, moderskänslor eller vad det nu är. För med allt förnuft kan jag inte fixa en till nu, men hjärtat vill ha. Hoppas du kommer fram till ett beslut som känns rätt.

 

[clusia]

Jag har alltid sagt att en räcker. Sambon skulle kunna tänka sig en till om 5 år. Men så satt jag igår och bebisgosade med mitt sovande barn som precis ätit mangopuré och doftade mango och kände bara att gud jag vill ha en till.

 

[superstar]

Jag/vi har ett barn och ska förhoppningsvis snart tillverka nummer två. Både jag och maken har pratat om att tre skulle vara lagom men nu kan jag ibland undra om inte en till räcker för att livet ska ha plats för allt vi vill hinna fylla det med, och då ingår allt från jobb och utbildning till egna hobbys och intressen till (framförallt) barnets tid och intressen, samt ekonomiskt med resor osv. Men samtidigt är tanken på att bara få vara gravid en gång till, bara få gå igenom en förlossning till och en småbarnstid till jättemärklig, så jag förstår verkligen ts frågeställning.

 

[Mois]

Vi har två stycken med 4,5 års mellanrum. Vi har alltid tänkt oss tre eller främst vill nog sambon det. Jag är rätt nöjd samtidigt som jag har en längtan. Men är också orolig för att ork, tid och energi inte ska räcka till. Eller det räcker ju till, det får man se till - men jag vill inte att livet ska vara slitigt. Likaså vill jag alltid känna att jag kan klara livet själv med mina barn, både ekonomiskt och med energi. Energimässigt så skulle det kännas tufft att vara själv med tre barn. Nu är jag kanske väldigt krass men man vet ju aldrig vad som händer i livet.
Jag vill inte ha för tätt mellan nr 2 och 3 för det blir för slitigt för oss samtidigt som jag inte heller vill ha för lång tid då jag faktiskt känner, denna gången, att jag vill bli ”färdig”. Så kände jag inte alls inför nr 2.

 

[Kilauea]

Sambon har fyra syskon och har alltid drömt om en stor familj, tre barn tex. Jag har tänkt mig två. Nu är vi nöjda om vi får en.

 

[Blueberry]

Jag har nyligen fått andra barnet, och det enda som gav mig lite ljus under graviditeten var tanken på att ”DET ÄR SISTA GÅNGEN JAG GÖR DET HÄR”.

(Jag kan å andra sidan avsolut tänka mig ett fosterbarn i framtiden.)

 

[pollex]

Tja, jag är gravid med barn nummer tre nu så...

Jag och sambon var väldigt eniga om att valet att försöka få första barnet var ett val att försöka få också ett andra barn, vilket (till barnantalet sett i alla fall ) gick enligt planerna med tre år mellan dem. Sedan ville jag hålla öppet för ytterligare ett barn med ett lite större mellanrum, och det är där vi är nu.

Mina resonemang kring de tankar du har:

* ogillar att vara gravid
* ogillar förlossning
Jag inte inte särskilt imponerad av vare sig graviditeter eller förlossningar och min önskan om ett ytterligare barn är inte heller en längtan efter småbarnstiden (som visserligen har sin charm med mycket kärlek och skratt men som också - åtminstone för mig - är väldigt energikrävande), utan om det som händer efteråt.

* tycker vi har fullt upp med två (på ett positivt sätt!)
Om den här bebisen kommer när den ska kommer storasyskonet vara åtta respektive fem år, och det är så häftigt att umgås med dem . När de har hunnit bli tretton och tio och förhoppningsvis fortfarande är underbara att umgås med men med med mindre tid att umgås med sina gamla föräldrar vill jag ha en ny femåring på gång .

* både jag och min man driver egna företag som gör att vi behöver jobba en hel del
Vi är båda anställda vilket troligen gör det enklare för oss att helt enkelt ta ledigt (plus att båda våra arbetsplatser erbjuder bra villkor för föräldraledighet). För oss har det inte varit problematiskt att vara borta ~1 år var och, medan den andra varit ledig, njuta av att ha en "hemmaförälder" som ser till att man kommer hem till nysnutna ungar.

 

[Kattennizze]

Jag ville ha två barn och sen fick jag tre genom tvillingar. Och ja, det är jäkligt slitigt stundtals. Men jag är fantastiskt stolt ändå över min lilla flock, där två dessutom har autism. Men jag brukar titta på familjen annorlunda och förfasa mig, jag kan bara inte fatta hur man väljer 13 barn...

 

[Magnum]

Innan vi fick barn var vi nog ganska inne på två stycken. Eller iaf inte bara ett.

Sen blev jag blev gravid igen när äldsta sonen bara var tre månader ungefär..
Då ville jag inte ALLS ha fler barn, kanske ens nånsin
Jag ville inte vara gravid igen och hade ju den jobbiga förlossningen väldigt färskt i minnet och var typ livrädd.
Vi hade ju inte heller hunnit vara föräldrar särskilt länge!

Meen

I efterhand var det ju det bästa som kunde hända.
Dels för att jag är inte säker på att vi kanske velat haft fler.. Vi hade nog dragit på det och sen hade det liksom inte blivit fler.
Sen är jag så sjukt nöjd och glad att det bara är tretton månader emellan. Det är bara så rätt för oss och rätt för oss som familj.

 

[vallhund]

Jag ville ha två barn och sen fick jag tre genom tvillingar. Och ja, det är jäkligt slitigt stundtals. Men jag är fantastiskt stolt ändå över min lilla flock, där två dessutom har autism. Men jag brukar titta på familjen annorlunda och förfasa mig, jag kan bara inte fatta hur man väljer 13 barn...

Det är väl ett par i England som har 20?

 

[Teilani]

Verkligen jättesvårt. Jag har ett barn på drygt fyra år. Och jag är nöjd på alla sätt, samtidigt som tanken ibland blir påträngande att jag vill ha ett barn till.
Men jag vill inte vara gravid igen, inte ha en förlossning till och jag tyckte inte första året var roligt. Det var så slitigt med konstant sömnbrist och ingen ork till annat än bebis, bebis, bebis.

Så jag vill verkligen inte ha en bebis till, samtidigt som jag vill ha ett barn till. Klart bakvänt och jag får inte riktigt rätsida på varför jag känner så här.

 

[Pilo]

Minsta är 8 månader. Äldsta är 3,5 snart.
Och för varje storlek hon växer ut kan jag inte fatta att det är sista gången
Sista myset. Sista bäbistiden. Och alla "första" hon gör är sista gången dom händer. Sen växer hon upp och this is it. Mina småbarnsår.
Det är ju många första kvar..... För båda. Men att bäbistiden är slut känns.... Ja. Det känns
På alla sätt

Jag vet inte hur vi skulle klara en trea... På något vis
En ska ju vara förälder hela deras liv..

Maken säger nej. Förnuftet säger nej. Ekonomin säger "varför skaffade ni hus och barn"
Hjärtat säger "jag har plats för många fler "

Jag var rädd inför nummer två. Att var det rätt beslut. Nu har jag en längtan efter en till...det blir inte lättare när storebror säger att han vill ha fler bäbisar han vill ha en lillebror också...

 

[Imogen]

Har precis (som i för en vecka sen) fått barn nummer två.

Jag och maken har båda alltid önskat tre barn, kanske för att vi båda kommer från trebarnsfamiljer. Just nu är känslan att jag absolut inte vill att detta var sista gången. Vi får väl se om vi säger samma sak några månader in i tvåbarnslivet Men oavsett tror jag att det skulle bli lite längre mellanrum till en ev trea

 

[Lenis]

ag tyckte inte första året var roligt. Det var så slitigt med konstant sömnbrist och ingen ork till annat än bebis, bebis, bebis.
.

min största oro inför en ev tvåa! jag som varit mer död än levande med ettan har ändå kunnat krascha en stund på soffan om det varit för jäkligt. Första tiden sov vi i skift då liten alltid var vaken 1,5-3 timmar när han vaknade nattetid..sov två timmar sen samma visa igen.. Att klara att stimulera ett äldre barn samtidigt som man är nyförlöst och har en nyfödd, jag fattar inte hur det går till.

 

[cirkus]

Jag gillade att vara gravid och hade inte problem med förlossningen heller och tyckete om även bebistiden - så jag var tvungen att inse att någon måste ju vara den sista. Det blev tre - ett tvillingpar och så en enling (med ny far).