Det här med antal barn..

[Elisha]

Innan vi fick barn var vi nog ganska inne på två stycken. Eller iaf inte bara ett.

Sen blev jag blev gravid igen när äldsta sonen bara var tre månader ungefär..
Då ville jag inte ALLS ha fler barn, kanske ens nånsin
Jag ville inte vara gravid igen och hade ju den jobbiga förlossningen väldigt färskt i minnet och var typ livrädd.
Vi hade ju inte heller hunnit vara föräldrar särskilt länge!

Meen

I efterhand var det ju det bästa som kunde hända.
Dels för att jag är inte säker på att vi kanske velat haft fler.. Vi hade nog dragit på det och sen hade det liksom inte blivit fler.
Sen är jag så sjukt nöjd och glad att det bara är tretton månader emellan. Det är bara så rätt för oss och rätt för oss som familj.

Precis samma för mig och min man! Barnen har sååå roligt tillsammans

 

[nejlica]

Låter som att många här är mitt inne i det/de första barnen, men det behöver ju inte vara slutgiltigt bara för att det känns så nu. Har ett (hel-)syskon som är över decenniet yngre än mig, och flera i bekantskapskretsen har gjort likadant, med ett tredje barn. För att inte tala om alla par som går skilda vägar och skaffar fler barn på varsitt håll. Självklart kan det vara svårt att tänka sig att vara någon annan stans i livet om tio år, eller ffa med någon annan, men min tanke är i alla fall att det kanske är "onödigt" att sörja att det inte blir fler barn innan det faktiskt är för sent.

 

[ameo]

Från början, dvs långt innan jag träffade maken, skulle jag inte ha några barn alls. Jag var tvärsäker på det...
När maken dök upp hade jag börjat vackla på den punkten och med en man som hade som mål att bilda ett eget fotbollslag, så tänkte jag att vi kan ju börja med en och se hur det känns...
När så ettan dök upp så insåg jag snabbt att mammalivet var som gjort för mig. Så, det blev två till i rask följd, det är 3 år och 3 månader mellan ettan och trean... Sen tyckte nog maken att det kunde räcka, men ödet ville annorlunda, så det blev en fjärde också, 4 år senare.

Innan vi fick minstingen var jag väldigt osäker på om det verkligen var möjligt att känna att jag inte ville ha fler, att jag var färdig. Men faktum är att längtan efter fler bäbisar försvann när fyran var född..
(att jag sen, av rent praktiska och rationella skäl, steriliserade mig i samband med fjärde kejsarsnittet har nog egentligen inte spelat någon roll för bäbislängtan)

Men, som sagt, det som skulle varit ingen alls blev till sist fyra stycken.

 

[Tassetass]

Vi har ett barn och det lär inte bli fler. Jag känner noll och ingen längtan efter fler, vilket på ett sätt är tråkigt eftersom maken gärna skulle ha ett till och det här med syskon har sina fördelar. Jag är dock mycket fast i min övertygelse att barn ska vara önskade och efterlängtade för att en själv vill ha barn, inte för att uppfylla något sorts syfte (göra partnern glad, ge det äldre barnet syskon etc).

På ett annat sätt är jag glad att jag inte känner någon längtan eftersom graviditeten och första året efter var så jävla vidriga och det tog mig ytterligare över ett år att få bort smärtor och annat skit ur kroppen (den extra vikten är fortfarande kvar...).

 

[Retro]

Vi har ett barn på 2 år och jag längtar inte efter fler. Längst in kan det finnas en yttepyttig längtan så jag ska inte säga aldrig men jag tror inte det blir fler.

Vi resonerar precis som @Tassetass att barn ska vara efterlängtade i sin egen rätt och inte för syskon men det är svårt eftersom jag vill ge min dotter ALLT och det innebär att jag någonstans kan tycka att hon skulle kunna få ett syskon. Motar dock bort sådant och känner efter om jag vill ha ett barn till och inte ett syskon.

Just nu vill jag inte ha fler barn och jag är lite tveksam till om vår familj skulle överleva ett barn till. Det var tufft att vara gravid och precis som Tassetass är jag inte heller tillbaka ännu. Det var tufft att ha ett litet barn och det är fan stundtals SKITJOBBIGT att ha en tvååring. Vill inte ha för långt mellan eventuella syskon heller så slutsatsen är att syskon känns mer och mer främmande.

Jag tror att vi längtar mer efter att visa vårt nuvarande barn allt som världen har att erbjuda, utan syskon att ta hänsyn till faktiskt. Jag tänker dock inte säga aldrig.

 

[inverterad]

Vi har en dotter på 1,5 år och det räcker bra för oss. Mycket liten sannolikhet att det blir fler barn. Jag tycker att hetsen kring att skaffa fler barn är helt sjuk, ärligt talat. VARFÖR underhålls den här starka tvåbarns/trebarnsnormen och varför ifrågasätts den så lite? Det är precis som att ett barn = nästan inget barn alls.

 

[lil-sis]

Vi har ett.
Det är bra så.
Jag vill inte och orkar inte ett till.

 

[Ray]

Var jättenöjd med ett barn i fem år. Sen kände jag att det var en förlust på nåt vis att inte ha fler. Det tog tre år från den tanken att jag nog ville få vara med om ett barn till som vill upptäcka världen med mig tills barnet kom och stannade. Tre rätt hemska år i ärlighetens namn. Och det var långa perioder som jag kände att jag inte ville utsätta mig för allt det jobbiga- att det inte var värt det.
Men nu i efterhand var det värt allt faktiskt. Och visst hade jag kanske hellre haft fem år mellan men det är så fin kärlek mellan barnen ändå.

Någongång tar det ju stopp- ingen kan ha hur många som helst... Men i övrigt kan frågan lämnas öppen rätt länge i många fall. Man behöver inte ha två år mellan.
Nu är det stopp. Jag vill inte ha fler. Och om jag ångrar mig om fem år igen så är jag för gammal så det känns rätt osannolikt ...

 

[FengurLaugar]

Vi har två och har hela tiden sagt att vi vill ha minst två. Nu är dom 5,5 år och 2,5 år och vi kände rätt snabbt efter att andra barnet föddes att det räcker! Vi har gjort bebisgrejen två ggr och nu börjar dom bli stora och livet börjar bli enklare igen och vi har inget sug alls efter att börja om. Ändå har vi inte haft några jobbiga barn.

Jag är ego och vill ha tid och ork till hästarna och min egen träning också så två barn är fullt tillräckligt. De har otroligt roligt tillsammans och vi hela familjen har väldigt roligt tillsammans så vi känner att vi är den perfekta familjen (för oss) och vill inte ändra på det.

Trots bäbisar i omgivningen känner jag inget sug alls efter en egen igen. Det kunde jag känna när äldsta började bli lite större, innan vi fick andra. Väldigt glad att vi är eniga i att det är bra som det är nu

 

[Milene]

Trots att hela grejen egentligen ligger långt bakom mig, livmodern är borta sen ett antal år, och jag är så glad och stolt och lycklig över att ha fått bli mamma till två helt fantastiska människor!!!

.... så.....

....känner jag fortfarande ett sug efter en ny bebis....

Kan inte, vill inte, ska inte....

Men nånstans innerst inne finns en liten sorg över att det kapitlet är över i mitt liv. För alltid.....

Kan inte förklara varför.

 

[Kattennizze]

Verkligen jättesvårt. Jag har ett barn på drygt fyra år. Och jag är nöjd på alla sätt, samtidigt som tanken ibland blir påträngande att jag vill ha ett barn till.
Men jag vill inte vara gravid igen, inte ha en förlossning till och jag tyckte inte första året var roligt. Det var så slitigt med konstant sömnbrist och ingen ork till annat än bebis, bebis, bebis.

Så jag vill verkligen inte ha en bebis till, samtidigt som jag vill ha ett barn till. Klart bakvänt och jag får inte riktigt rätsida på varför jag känner så här.

Men det där förstår jag till fullo! Jag avskydde varje minut av att vara gravid, och sen mata, byta blöja, sova också började skiten om igen....bebistiden är inte min grej alls! En färdig treåring, tack.

 

[Kattennizze]

Vi har ett barn och det lär inte bli fler. Jag känner noll och ingen längtan efter fler, vilket på ett sätt är tråkigt eftersom maken gärna skulle ha ett till och det här med syskon har sina fördelar. Jag är dock mycket fast i min övertygelse att barn ska vara önskade och efterlängtade för att en själv vill ha barn, inte för att uppfylla något sorts syfte (göra partnern glad, ge det äldre barnet syskon etc).

På ett annat sätt är jag glad att jag inte känner någon längtan eftersom graviditeten och första året efter var så jävla vidriga och det tog mig ytterligare över ett år att få bort smärtor och annat skit ur kroppen (den extra vikten är fortfarande kvar...).

Du är som vanligt klok som en bok. Exakt så, barn ska vara jäkligt önskade för att det ska bli bra.

 

[Kattennizze]

Eftersom mitt äldsta barn 8 år, kan räkna högstadiematte men knappt klä på sig själv och har extremt svårt för sina syskon är jag ytterst tacksam varje dag över att mina barn var så efterlängtade. Annars hade jag nog emigrerat till t ex Karibien för länge sen. Skojar bara.

 

[Thera]

Det är verkligen dubbla känslor i sånt här.

Vi hade en deal här, hade tvåan varit av samma kön som ettan så hade det blivit en trea, men nu blev det en av varje direkt.
Mannen är definitivt färdig med två (han var nöjd med en) och jag är egentligen nöjd också, men samtidigt..

Yngsta har precis flyttat över till eget rum, sen häromkvällen satt jag och tittade på den tomma spjälsängen bredvid vår säng och tänkte typ "det kommer aldrig mer ligga en bebis där", det kändes jättesorgligt. Och nu när vi tagit ner trapp-grindar och skänkt bort diverse bebissaker känns det så definitivt på nåt vis.

Å andra sidan.. det är jobbigt med bara två ibland. Dessutom har vi öppnat upp planlösningen och tagit bort rum i huset, så det finns inget rum kvar.
Plus att förlossningar inte är min favoritsysselsättning, även om jag älskat att vara gravid.

Nä, jag är nöjd. Egentligen.. Tror jag..

 

[Fille]

Trots att hela grejen egentligen ligger långt bakom mig, livmodern är borta sen ett antal år, och jag är så glad och stolt och lycklig över att ha fått bli mamma till två helt fantastiska människor!!!

.... så.....

....känner jag fortfarande ett sug efter en ny bebis....

Kan inte, vill inte, ska inte....

Men nånstans innerst inne finns en liten sorg över att det kapitlet är över i mitt liv. För alltid.....

Kan inte förklara varför.

Kan det ha med att göra att livmodern är borta? Att det lixom inte går att vara gravid en gång till och att du därför saknar det?

 

[TinyWiny]

Jag har två barn men trodde ganska länge att jag bara ville ha ett. När första var 14 månader insåg jag att jo, jag vill ha en till. Pappan började prata om en tvåa innan vi åkte från bb... Jag har 22 månader mellan mina barn, blev gravid på första försöket och hen kom lite förtidigt. Sedan var jag sååå nöjd. Jag älskar att få umgås och upptäcka världen tillsammans med barn och bebisar och lånar så gärna om jag får chansen men är så nöjd med de barn jag har och har ingen längtan efter fler.

Jag fick när mitt yngsta barn var runt tre år veta att det nog inte kunde bli fler pga stora sammanväxningar och svår endometrios och jag förväntade mig en sorg men den kom inte. Jag förblev nöjd och det är jag tacksam för.

 

[Mabuse]

Jag har alltid varit "säker" på att jag vill ha två barn. Min man har väl aldrig sagt det rakt ut men jag tror att två är fullt tillräckligt för honom. Nu när vi har två så känns det jättekonstigt att tänka att vi inte ska ha fler. Helt otroligt motsägelsefullt eftersom jag
* ogillar att vara gravid
* ogillar förlossning
* tycker vi har fullt upp med två (på ett positivt sätt!)
* både jag och min man driver egna företag som gör att vi behöver jobba en hel del (men självklart kommer barnen först för oss båda. Vi pusslar våra scheman så barnen inte ska ha för långa dagar på förskola osv).

Men ändå... Jag har svårt att se att det inte "ska" komma en trea . Sa det till min man som konstaterade att man vet aldrig hur det blir framåt, vi kanske vill ha fler längre fram.

Finns det ngn annan här som haft liknande tankar? Eller kanske har? Blev det fler barn än ni planerat? Eller inte?

Det är ju fantastiskt roligt att få barn, och se vad det blir för en liten människa. Så på det sättet skulle det vara otroligt häftigt att få fler barn.

Men rent krasst - jag tycker inte om att vara gravid, min kropp håller inte utan det är massor med rehabträning och flera år innan den repat sig, och det är otroligt jobbigt att aldrig få sova mer än några timmar i sträck första året, fyra år av bajsblöjor, osv osv. Det är ju inte bara att få barnen, man ska ju ta hand om dem också. Och det finns annat roligt i livet också, som man missar om man får barn hela tiden.

Så två barn räcker för mig. Man hinner inte med allt som skulle vara roligt, så enkelt är det.

 

[Jenka]

Minsta är 8 månader. Äldsta är 3,5 snart.
Och för varje storlek hon växer ut kan jag inte fatta att det är sista gången
Sista myset. Sista bäbistiden. Och alla "första" hon gör är sista gången dom händer. Sen växer hon upp och this is it. Mina småbarnsår.
Det är ju många första kvar..... För båda. Men att bäbistiden är slut känns.... Ja. Det känns
På alla sätt

Jag vet inte hur vi skulle klara en trea... På något vis
En ska ju vara förälder hela deras liv..

Maken säger nej. Förnuftet säger nej. Ekonomin säger "varför skaffade ni hus och barn"
Hjärtat säger "jag har plats för många fler "

Jag var rädd inför nummer två. Att var det rätt beslut. Nu har jag en längtan efter en till...det blir inte lättare när storebror säger att han vill ha fler bäbisar han vill ha en lillebror också...

Egentligen har jag kanske inte så mycket att bidra med till tråden, vi har alltid tänkt oss två och tvåan är inte född än så...
Men trots att jag tycker att föräldraskapet bara blivit roligare med tiden så kändes tanken på syskon som en "tröst" vid vemod över att han växer så fort.

Jag tänker att det kan vara svårt att reda ut för sig själv var som är bebissjuka/mysigt med en nyfödd och vad som är äkta vilja att ha ett barn till under hela uppväxten/livet.
Vi får väl se hur det känns sen

Vad skönt med storebrors inställning! Läser i andra årstidstrådar rätt sporadiskt men vill minnas att det var lite jobbigt för honom i början.

 

[Jenka]

Vi har en dotter på 1,5 år och det räcker bra för oss. Mycket liten sannolikhet att det blir fler barn. Jag tycker att hetsen kring att skaffa fler barn är helt sjuk, ärligt talat. VARFÖR underhålls den här starka tvåbarns/trebarnsnormen och varför ifrågasätts den så lite? Det är precis som att ett barn = nästan inget barn alls.

Ja det kan man fråga sig. Sonen var inte ens 18 mån innan jag fick höra saker i stil med att "nu MÅSTE du snart bli gravid igen" osv. Även från de som inte alls visste om hur vi tänkte kring syskon.

 

[inverterad]

Ja det kan man fråga sig. Sonen var inte ens 18 mån innan jag fick höra saker i stil med att "nu MÅSTE du snart bli gravid igen" osv. Även från de som inte alls visste om hur vi tänkte kring syskon.

Helt galet. Jag fick frågan första gången när dottern var en månad gammal.

Ja. På riktigt.