Desperat behov av råd

[Petruska]

Sv: Desperat behov av råd

Vi har hanterat skolan så att det viktigaste med den är att lära sig att fungera i grupp..

I den mån min son och jag kan det, så är det trots skolan, inte tack vare. Dagis brukar vara bra, däremot.

 

[ako]

Sv: Desperat behov av råd

Varför skulle dottern tvingas fysiskt att titta på den arga pedagogen? Det skulle jag inte tycka var ok, hon förstod väl att hon gjort fel och att de var arga ändå. Varför ska barn tvingas att titta på den som skäller på dem?

Jag tycker heller inte att det är rätt gjort, men tänker mig att pedagogen faktiskt blev riktigt rädd när barnet tog sig i väg från området och därav tog om hakan för att få ögonkontakt för att förvissa sig om att det hon sa gick in- alltså att det är farligt att gå i väg själv o att det är absolut förbjudet. Inte bra, men kanske en förklaring?

 

[Petruska]

Sv: Desperat behov av råd

Det är väl självklart att det är just för att "förvissa sig om att det går in" som en del vuxna tvingar fram ögonkontakt när de ska "tala allvar" med barn? Jag tycker ändå inte att det är ok eller respektfullt att göra så, men om det är en engångshändelse skulle jag nog inte heller vara så värst upprörd, även om jag förväntar mig av personalen att de har bättre kontroll på sina känslouttryck och ev överdrivna "uppfostringsmetoder" än vad ens de bästa föräldrar kan ha, hela tiden. Det är ju en av poängerna med dagis och skola, att de vuxna är engagerade men mindre känslomässigt involverade än föräldrarna och därmed mindre känslostyrda i sin attityd till barnen.

 

[ako]

Sv: Desperat behov av råd

Håller med om att det inte är ok! Mabuse frågade varför pedagogen gjorde så o jag svarade vad jag trodde det berodde på.

 

[Inte_Ung]

Sv: Desperat behov av råd

Mina barns skolor har varit bra på det.
Liksom dagis.

 

[Inte_Ung]

Sv: Desperat behov av råd

Men det kan faktiskt ibland vara bra att som vuxen visa att man blir arg eller orolig på riktigt.
Barn brukar förstå sådant.
De är liksom inte korkade.

 

[Brandgul]

Sv: Desperat behov av råd

Det är ju extremt svårt att säga vare sig bu eller bä utan att känna barnet alls. Att ta sig utanför området säger inte så mycket egentligen. Hur gick det till?

Är det ett barn som med vilja tar sig ut? För mig är det extremt allvarligt. Är det dessutom ett barn som står och skrattar mig upp i ansiktet, ett barn som slingrar sig och gör fula grimaser till sina kompisar är jag inte ett dugg förvånad över att man kräver ögonkontakt? Vad ska man göra? Bara låta det bero? De barn som jag träffat som varit "rymmare" har varit barn med även andra problem.

Eller är det ett barn som bara "råkat" ta sig ut. Det var kanske en idé eller ett experiment och barnet visar ånger, lyssnar och förstår att det är en dum idé så finns det inte ens någon anledning att vara arg, det räcker ju med att säga att det är allvarligt.

Eller är det ett barn som försöker ta sig hem för de längtar hem eller vet att någon är hemma?

Det är ju rent ut sagt skitsvårt att veta vad orsaken är utan att veta något annat. Man behöver ju se barnet framför sig i olika situationens för att få en känsla för det.

 

[Brandgul]

Sv: Desperat behov av råd

Det är jätteläskigt med människor som låter och ser likadana ut vare sig de är glada eller arga. Jag vet inte vad det ska vara bra för?

 

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Hon gick ut genom att få upp grindlåset. Hon skulle gå en promenad i skogen. Hon förstod inte hur allvarligt det var, hon var väldigt chockad efteråt och har efteråt förklarat hur viktigt det är att stänga grinden och att det är farligt att gå iväg själv.
Hon hånskrattar inte eller tittar på kompisarna, hon undviker ögonkontakt när det blir jobbigt. När hon skäms eller blir orolig.
Jag kan förstå att situationen blev lite uppjagad.

 

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Det är jätteläskigt med människor som låter och ser likadana ut vare sig de är glada eller arga. Jag vet inte vad det ska vara bra för?

Håller med! Klart man måste lära sig att alla har känslor.

 

[Mabuse]

Sv: Desperat behov av råd

Men det kan faktiskt ibland vara bra att som vuxen visa att man blir arg eller orolig på riktigt.
Barn brukar förstå sådant.
De är liksom inte korkade.

Fast för den skull måste man väl inte tvinga barnet att se en i ögonen, det brukar ju framgå ändå av vad man säger och hur man säger det om man är arg, tänker jag.

Att tvinga någon att titta på en på det viset verkar bara obehagligt, och jag skulle nog önska att personalen var lite mindre affektstyrda i sina reaktioner än så på det barnen gör.

 

[Gimlan]

Sv: Desperat behov av råd

Fast även pedagoger är ju människor och i vissa fall har ju den här typen av incidenter blåsts upp i media vilket säkert skapar stor press. Däremot tycker jag det är rimligt att pedagogen pratar med tösen, ber om ursäkt och förklarar varför hon reagerade som hon gjorde.

 

[Petruska]

Sv: Desperat behov av råd

Det är jätteläskigt med människor som låter och ser likadana ut vare sig de är glada eller arga. Jag vet inte vad det ska vara bra för?

Men det var ju heller inte alls vad jag skrev. Jag tycker att det är önskvärt att personalen kan förhålla sig så pass professionell att sinnet inte löper över gentemot barnen på arbetstid.

Nu vet vi ju inte om det var vad som hände. Det här kanske handlar om en förskollärare som tycker, även när hon inte är upprörd, att man kan och bör kräva av barn att de ser en i ögonen samtidigt som man kritiserar dem. Där är jag i så fall inte enig.

 

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Vi har bokat tid hos ögonläkare och barnpsykolog nu . Vi har bett om uppföljningssamtal på dagis var tredje vecka för att kolla hur det funkar.
Jag vet inte vad mer jag kan göra? Igår hade dottern haft jätteroligt på dagis och meddelade att hon tyckte jättemycket om fröknarna.
Jag hoppas att det rättar upp sig nu. När vi bokade psykologtiden sa sköterskan först att det lät helt normalt för en fyraåring. Så vi får se vad som händer... Vet inte vad mer vi kan göra.

 

[nyfikenienstrut]

Sv: Desperat behov av råd

Vi har bokat tid hos ögonläkare och barnpsykolog nu . Vi har bett om uppföljningssamtal på dagis var tredje vecka för att kolla hur det funkar.
Jag vet inte vad mer jag kan göra? Igår hade dottern haft jätteroligt på dagis och meddelade att hon tyckte jättemycket om fröknarna.
Jag hoppas att det rättar upp sig nu. När vi bokade psykologtiden sa sköterskan först att det lät helt normalt för en fyraåring. Så vi får se vad som händer... Vet inte vad mer vi kan göra.

Jag tycker att du gjort det rätta. Hoppas att det fortsätter gå precis så bra för din dotter som det verkar göra nu!

 

[nyfikenienstrut]

Sv: Desperat behov av råd

En bekant till mig har fått personligen uppleva hur galet det kan bli där dagis försöker få till specialpedagoger där det egentligen inte behövs och hur mycket det skadar sedan barnet när det kommer upp i skolåldern. Den blev mobbad genom hela grundskolan pga av detta!
För när den kom till skolan, så trodde många lärare att den var dum i huvudet pga specialpedagogen varit som en extra fröken.
Barnet fick detta för att den satt för mycket och pysslade och klättrade inte som de andra barnen.
Är barnet för bestämmande så är inte det heller bra.
Inget duger när de går på dagis. De är hopplösa!

Tror du själv på att lärarna i grundskolan "idiotförklarar" ett barn som haft extra stöd på förskolan?

Och jag kan nästan svära på att det inte var en specialpedagog, tror ingen förskola vill betala lönen för en specialpedagog för ETT barn.

Den enda gången jag vet att en specialpedagog arbetat direkt mot ett barn är i väldigt specifika fall där barnet/eleven haft sådana svårigheter att det handlar om betydligt mer än att den satt för mycket och pysslade.

 

[MissMary]

Sv: Desperat behov av råd

Det är precis det du just beskrev som får mig att misstro hur engagerade en del pedagoger är till att börja med. När man väl har påtalat ett problem så går det oftast ganska bra att rätta till det. Var fanns det engagemanget till att börja med?

Min yngsta dotter (4år) trivdes inte jättebra på sin förskola. Ingen kris på något sätt, hon vägrade inte gå dit och var inte ledsen på morgnarna eller så. Inte heller några invändningar från dagis. Det var bara sådant man märkte när man pratade med henne. Det var ofta kommentarer som "jag har inga kompisar på dagis", "jag gillar inte fröken B" osv. Hon är en i grunden glad unge, så mellan varven var hon glad och sprallig.

Bara för att jag visste att det skulle hjälpa så slog jag på den stora trumman. Jag begärde extra utvecklingssamtal, berättade hur jag uppfattade situationen (vilket jag hade pratat med dem om flera gånger tidigare utan att få någon respons så det kan inte ha varit en överraskning). Jag antydde att om det inte gick att hjälpa henne att trivas bättre så var vi kanske tvungna att byta avdelning eller dagis. Jag frågade om det var på sin plats att prata med cheferna angående en väldigt märklig gruppindelning som gjorts (som cheferna var grunden till). Nu två månader senare fullkommligt alskar min dotter sina fröknar och är helt plötsligt väl integrerad i gruppen? Jag bara undrar hur det gick till, och varför det inte hände innan?

Det är min uppfattning av förskolan i ett nötskal. Kanske inte supersnällt av mig, men jag blir bara så less.

/Anna

 

[No1]

Sv: Desperat behov av råd

Men det kan faktiskt ibland vara bra att som vuxen visa att man blir arg eller orolig på riktigt.
Barn brukar förstå sådant.
De är liksom inte korkade.

Jag instämmer!
Är det bara föräldrar som skall få visa känsloregister - om ens de?
Ögonkontakten är fö en viktig del i kommunikationen, barn är ej undantagna.



Ps Mitten

Var glad, inte rädd/orolig, om du får erbjudande om Bup etc. Det är nästan ett unikt erbjudande år 2013 och innebär inte direkt någon risk för din dotter

 

[vallhund]

Sv: Desperat behov av råd

Jag instämmer!
Är det bara föräldrar som skall få visa känsloregister - om ens de?
Ögonkontakten är fö en viktig del i kommunikationen, barn är ej undantagna.



Ps Mitten

Var glad, inte rädd/orolig, om du får erbjudande om Bup etc. Det är nästan ett unikt erbjudande år 2013 och innebär inte direkt någon risk för din dotter

Kors i taket, vi är överens!

 

[Brandgul]

Sv: Desperat behov av råd

Men det är väl känt att lyfter man frågan brukar det hända mycket. Själv tror jag att barnet påverkas av att föräldrar och förskola knyts ihop. Att de har kontakt med varandra och bildar en enhet. Man behöver inte slå på stora trumman utan ibland räcker det med att lite snabbt lyfta frågan i hallen med föräldrarna. Stor effekt.

Vårt barn leker hela dagarna på förskolan och han säger alltid att han inte lekt med någon.