Desperat behov av råd

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Jag instämmer!
Är det bara föräldrar som skall få visa känsloregister - om ens de?
Ögonkontakten är fö en viktig del i kommunikationen, barn är ej undantagna.



Ps Mitten

Var glad, inte rädd/orolig, om du får erbjudande om Bup etc. Det är nästan ett unikt erbjudande år 2013 och innebär inte direkt någon risk för din dotter

Erbjudande vet jag inte - vi fick ju ringa själva... ? Man får ju ingen remiss från dagis direkt .
Vi har en sjukförsäkring på vår dotter som täcker barnpsykolog, så vi går den vägen istället (när jag äntligen kom fram till bup tyckte de att det inte lät speciellt akut och de skulle återkomma via brev med en tid, men det kunde ta några månader. Via försäkringen fick vi en tid inom en vecka).

Sedan var det som fick mig orolig just att allt gick från helt bra till bup på två månader, och att det var anklagelsen om strypgrepp som var katalysatorn. Men vi bestämde oss för att ta tag i det hela och hjälpa henne på det sätt dagis föreslog, och det ger oss ju också verktyg att hantera det som inte känns bra på dagis - om bup/psykolog säger att något skall skötas på ett visst sätt säger de nog inte emot .

 

[Inte_Ung]

Sv: Desperat behov av råd

Fast för den skull måste man väl inte tvinga barnet att se en i ögonen, det brukar ju framgå ändå av vad man säger och hur man säger det om man är arg, tänker jag.

Att tvinga någon att titta på en på det viset verkar bara obehagligt, och jag skulle nog önska att personalen var lite mindre affektstyrda i sina reaktioner än så på det barnen gör.

Måste och måste?
Pedagogen hade säkert ett behov av det.
Det är inte farligt för barn att upptäcka att även andra än de själva har behov av att deras känslor respekteras.
Det är snarare önskvärt.

Det är bra att pedagogerna reagerar med sina känslor, det visar ju att de bryr sig om barnen på riktigt.
Och det är en stor fördel för tryggheten.

 

[Mabuse]

Sv: Desperat behov av råd

Måste och måste?
Pedagogen hade säkert ett behov av det.
Det är inte farligt för barn att upptäcka att även andra än de själva har behov av att deras känslor respekteras.
Det är snarare önskvärt.

Det är bra att pedagogerna reagerar med sina känslor, det visar ju att de bryr sig om barnen på riktigt.
Och det är en stor fördel för tryggheten.

Det känns som du sätter likhetstecken mellan att visa känslor och släppa impulskontrollen? Om jag vill kommunicera till någon annan att jag vill att mina känslor ska respekteras, så finns det andra och bättre sätt än att fysiskt hålla fast personens ansikte och tvinga dem att titta på mig. Om någon gjorde så med mig skulle jag inte förstå att det var det de försökte förmedla, vad som skulle gå fram är väl snarast "jag bestämmer över dig, jag bestämmer till och med vad du ska titta på, så om du inte tittar dit jag vill tänker jag tvinga dig!" Det har ju ganska lite mex respekt, men desto mer med makt att göra.

Nu kanske pedagogen handlade i affekt, och ångrade sig efteråt, då må det väl vara hänt.

Visst är det bra att reagera med känslorna, och visa att man har känslor och bryr sig, men därifrån till att visa barnen att när man blir arg eller upprörd är det ok att göra vadsomhelst som faller en in just då för att uttrycka det man känner, inklusive att fysiskt tvinga andra att titta på en, känns inte ok. Det är inte så jag skulle vilja att barnen agerade mot varandra när de blev arga, t ex. Eller så jag vill att andra ska agera mot mig.

Det är inte farligt att göra så, självklart, men heller inte särskilt trevligt, och ett rätt dåligt sätt att få andra att respektera ens känslor.

Ingen har sagt att det var dåligt att pedagogen att visa känslor, det var just detta med det fysiska tvånget att se henne/honom i ögonen som jag reagerade på, det känns inte lämpligt. Det finns andra, bättre sätt att visa känslor på än just det. Om pedagogen känner ett behov av att tvinga andra att titta på henne, så verkar det bättre att jobba med det behovet, än att använda barnen för att tillfredsställa det.

 

[Trygg]

Sv: Desperat behov av råd

Följer denna tråd med fascination.

Jag hade blivit oroad om mina barns pedagoger inte hade tagit tag i mina barn och tydligt förklarat för dom vad som gäller!

Hade min 6-åring äventyrat det för sig själv och brutit mot de regler som han vet om -dvs att man absolut inte får lämna området på egen hand- och om pedagogen hade förvissat sig om att informationen gick in genom att påkalla hans uppmärksamhet (titta på mig, hör du mig?) så hade jag självklart stått bakom pedagogen i det!

Jag ställer mig helt frågande inför alla dessa upprörda och starka känslor som beskrivs i tråden...
Tänk så olika vi kan vara!

Finns det någon yrkeskategori som möter en större misstro från (curling-)föräldrar än förskolepedagoger, lärare mfl?


Som sagt, fascinerad. Och oroad..

Min 6-åring kom hem häromdagen och berättade att han hade blivit slagen i huvudet med en hammare av en kille i ettan.
Senare, vid middagen, hävdade han att vår Pyrennéerhund hade hoppat in i bilen och kört till Stockholm t o r.
Om "ettagluttaren" med hammaren hade varit med på resan förtäljde inte historien...

 

[Mabuse]

Sv: Desperat behov av råd

Om jag står och pratar upprört med någon på max en halvmeters avstånd, och denne inte hör, så hjälper det nog inte att tvinga personen att titta på mig, eftersom personen ifråga sannolikt är döv.

TS dotter är vad jag förstått inte döv, eller förståndshandikappad, och därför förstår jag inte varför det skulle behövas såna övertydligheter för att hon skulle kunna förstå att det var fel att rymma. Man ska väl som vuxen inte utgå från att barn är döva och/eller förståndshandikappade?

Det var ju inte påkallandet av uppmärksamhet jag reagerade på, utan medlet för att göra det: ta tag i barnets ansikte och tvinga det att vända ansiktet mot mig, och titta på mig. Det är inte alls samma sak som att fråga "hör du mig?"

Varför skulle man fysiskt behöva ta tag i normalt hörande barn för att de ska kunna förstå vad man säger?

 

[Lena Furberg]

Sv: Desperat behov av råd

Att stirra någon i ögonen på nära håll, och tala upprört, uppfattas ju ganska hotfullt både av en vuxen och ett barn. Att då inte stirra tillbaka är väl en signal, inte nödvändigtvis underkastelse men absolut en "lugnande signal" (nu pratar jag hundspråk här.....) Inom hundvärlden finns hos somliga människor en idé att man ska "läsa lagen" för en olydig hund, dvs ta med bägge händerna i hundens kinder, stirra den stint i ögonen och tala om för den att den gjort fel. Det är EXTREMT hotfullt och hårt mot en hund, framförallt om hunden är det minsta känslig, och faktiskt värre än många andra "bestraffningar".

En hund som man grälar på vänder gärna bort blicken. Det är en lugnande signal från hundens sida.

Nej, barn är inte hundar, men just där tror jag vi har en del gemensamt.

 

[VLMF]

Sv: Desperat behov av råd

Nu vet väl ingen hur pedagogen "stirrade" i barnets ögon och jag kan också tycka det låter onödigt hårt att fysiskt på henne att titta i ögonen men en tanke är att det kanske berodde på att flickan inte brukar lyssna enligt TS (vid samlingarna och dylikt). Pedagogen ville kanske verkligen förvissa sig om att hon inte "svävade iväg" i tankarna eftersom det var en så allvarlig händelse. Tror inte man kan jämföra med hundar rakt av, människor använder ögonkontakt i samtal på ett helt annat sätt än hundar.

När jag jobbade på dagis (det är förvisso ganska många år sedan) tog jag en gång ut ett av barnen i ett enskilt rum och bad henne titta på mig när jag berättade varför man inte fick spotta på andra (det var mig hon spottat på). Hon var ett sådant barn som tittade bort och nynnade och inte ville lyssna när man pratade.

 

[Lena Furberg]

Sv: Desperat behov av råd

Nej, barn är inte hundar, absolut inte. Men lite av beteendet har vi gemensamt. Och som du skrev så bad du barnet om ögonkontakt, istället för att hålla fast.

Att titta bort och låtsas som man är nån annanstans är säkerligen ett bra knep om man inte vill höra på....... Också.

 

[Mabuse]

Sv: Desperat behov av råd

Men om nu inte ville lyssna, så blev vill inte viljan större av att tvingas titta på dig? Snarare förstärker man ju barnets inställning att detta är något skitobehagligt som man helst ska undvika till varje pris. Jag skulle tycka det vore mycket obehagligt om min chef gjorde så med mig (alltså höll fast mig och tvingade mig att titta på henne), och jag är vuxen.

Om ett barn vänder bort blicken och börjar nynna när det får skäll, så tror jag inte det beror på att barnet är så tankspritt eller lomhört att det inte förstått situationen, utan tvärtom att det har förstått situationen mycket väl, uppfattar den som obehaglig, och försöker fly med de medel som står till buds.

Återigen, att be någon titta på en är inte alls samma sak som att hålla fast ansiktet med händerna och tvinga den andre att titta på en. Det är skillnad på att tvinga någon fysiskt, och att be någon verbalt.

 

[ako]

Sv: Desperat behov av råd

Fast det är ju inte ens säkert att det handlade pm att hålla fast.. Pedagogen kanske tog barnet om haka för att ö h t FÅ kontakt. Jag tycker det låter som om det hela har tagit väldigt stor proportioner här i tråden. Det händer att jag tar i mitt barn för att få honom att hejda sig o lyssna på mig om jan bara springer runt o är helt ofokuserad men från det till att bruka våld eller hålla fast är det väldigt långt...

Skönt,Mitten, att det verkar reda ut sig!

 

[VLMF]

Sv: Desperat behov av råd

Som sagt skrev jag att jag tyckte det var onödigt hårt om det nu gick till så som jag tror.



Angående "mitt" nynnande barn har jag varken skrivit nånstans att hon tittade bort och nynnade när hon fick "skäll" eller överhuvudtaget att hon fick "skäll". Det står att jag pratade med henne om varför man inte får spotta på andra, inte att hon fick skäll.

 

[Mabuse]

Sv: Desperat behov av råd

Jag skrev: OM barnet gör så. Inte att barnet du skrev om gjorde det.

 

[VLMF]

Sv: Desperat behov av råd

Det är ju mitt inlägg du svarar på och mitt exempel du använder så det kan i sådana fall vara bra att förtydliga att det är ett eget exempel du menar, där händelserna är helt andra än de jag beskriver.

Som du gjort nu, tack.

 

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Följer denna tråd med fascination.

Jag hade blivit oroad om mina barns pedagoger inte hade tagit tag i mina barn och tydligt förklarat för dom vad som gäller!

Hade min 6-åring äventyrat det för sig själv och brutit mot de regler som han vet om -dvs att man absolut inte får lämna området på egen hand- och om pedagogen hade förvissat sig om att informationen gick in genom att påkalla hans uppmärksamhet (titta på mig, hör du mig?) så hade jag självklart stått bakom pedagogen i det!

Jag ställer mig helt frågande inför alla dessa upprörda och starka känslor som beskrivs i tråden...
Tänk så olika vi kan vara!

Finns det någon yrkeskategori som möter en större misstro från (curling-)föräldrar än förskolepedagoger, lärare mfl?


Som sagt, fascinerad. Och oroad..

Min 6-åring kom hem häromdagen och berättade att han hade blivit slagen i huvudet med en hammare av en kille i ettan.
Senare, vid middagen, hävdade han att vår Pyrennéerhund hade hoppat in i bilen och kört till Stockholm t o r.
Om "ettagluttaren" med hammaren hade varit med på resan förtäljde inte historien...

Stopp stopp! Jag respekterar pedagogerna mycket, och har haft stort förtroende för dem. Vi kommer bra överens, har alltid gjort det fram till nu. Och min dotter upplevde att pedagogen tog stryptag, det var ingen total fantasi - pedagogen tog nog aningens hårt under hakan och dottern upplevde det som ett stryptag.
Jag tycker absolut inte att jag/vi överreagerade. Jag trodde inte blint på henne - Jag var utredde vad som hänt.

Jag berättade om en pågående misshandel hemma för en skolkurator när jag var 8-10 år, och fick tillbaka "barn säger så mycket för att få uppmärksamhet". Hon kanske jämförde det med hundar som kör bil också.

 

[Mitten]

Sv: Desperat behov av råd

Tillägg ; pratade med psykologen på telefon idag, hon ska först träffa oss föräldrar,sedan kanske komma och titta på dagis... Men efter att ha fått situationen beskriven för sig tyckte hon att vi som föräldrar agerat väldigt bra som släppt allt och åkt till förskolan och rett ut det hela - och hon tyckte om att vi inte avfärdat barnet för att historien inte riktigt kändes sannolik.

 

[Airo]

Sv: Desperat behov av råd

Härligt att det finns kloka föräldrar. Tycker du (ni) tänker och gör helt rätt!

 

[Brandgul]

Sv: Desperat behov av råd

Men jag förstår inte varför de inte berättade det samma dag som det skedde? Det tycker jag är jättemärkligt.

 

[Ajda]

Sv: Desperat behov av råd

Du verkar så klok Mitten!
Fler föräldrar som dig

 

[Trygg]

Sv: Desperat behov av råd

*kl*

Nedanstående citat- hämtade ur tråden- är ,enligt mig, en kraftig misstroendeförklaring, där man även förringar pedagogernas och förskolans professionalitet.

"Jag har börjat oroa mig för att personalen helt enkelt inte tycker om min dotter och att hon märker det"..

"Ska jag prata med en av de andra pedagogerna? Förskolechefen? Då finns ju risken att det bara stannar där..."

"Jag är lite rädd att om jag pratar med pedagogerna, och de inte tycker om henne som det är, så spär jag på agget mot henne.."

"Oavsett så är det dotterns upplevelse som är det viktigaste"

"Allt låter fruktansvärt! Kan tänka mig vad dagis säger när barn knorrar och inte vill gå, att det är normalt".


"Vid samtalet så spela in samtalet på mobilen. De behöver inte ens få veta utan du kan sätta på mobilen innan du går in på mötet.."

"Men känns det inte samtidigt väldigt viktigt för hennes skull att berätta för pedagogerna att hon tror att de inte tycker om henne? Om det är sant så får de helt enkelt låtsas bättre"

"Bara det hade fått mig att reagera faktiskt. Dom är ju för f-n pedagoger, dom ska ha andra medel att hantera barn än att "skälla ordentligt".


"Min erfarenhet är att det är ett vanligt beteende att börja skylla på barnet och föräldrarna om pedagogerna känner sig trängda. Särskillt mamma är det extra lätt att trycka på. Jag tror (utan att egentligen veta ett skvatt om er situation) att de kanske har dåligt samvete för något, det behöver inte vara någon stor grej. Till saken hör att jag tycker att de flesta pedagoger verkar ha en ganska hög kompetens, men i många fall orkar de liksom inte utnyttja den. Vad göra om man nu har en besvärlig förälder som börjar ställa krav (för det är vad du nu är, i deras ögon)?"..


"Det är då man börjar hitta (på) förklaringar som ligger någon annanstans än på förskolan.."

"Samtalet totalt gick bra, men jag får känslan av att hojtandet om BUP och BVC berodde på att de VET att de inte hanterade rymningen speciellt bra. Dåligt samvete i grunden tror jag det absolut kan vara!"

"Jag får lite känslan av uppmålade problem på grund av rymningsincidenten.."

"Så dagispersonal kan överdriva saker rätt ordentligt och jaga upp sig för ingenting ibland.."

"Inget duger när de går på dagis. De är hopplösa!
Huvudorsaken till att den här bekanten skulle ha haft specialpedagog var egentligen för att dagis ville ha en extra fröken. De var lata, inte att flickan behövde något extra."


"Det är precis det du just beskrev som får mig att misstro hur engagerade en del pedagoger är till att börja med.."

 

[Trygg]

Sv: Desperat behov av råd

Stopp stopp! Jag respekterar pedagogerna mycket, och har haft stort förtroende för dem. Vi kommer bra överens, har alltid gjort det fram till nu. Och min dotter upplevde att pedagogen tog stryptag, det var ingen total fantasi - pedagogen tog nog aningens hårt under hakan och dottern upplevde det som ett stryptag.
Jag tycker absolut inte att jag/vi överreagerade. Jag trodde inte blint på henne - Jag var utredde vad som hänt.

Jag berättade om en pågående misshandel hemma för en skolkurator när jag var 8-10 år, och fick tillbaka "barn säger så mycket för att få uppmärksamhet". Hon kanske jämförde det med hundar som kör bil också.

Jag har inte påstått att du överreagerar!
Jag har inte sagt att du har gjort någonting fel!
Jag skrev om hur JAG hade reagerat!
Det är inte samma sak.

Du har gjort det som du anser är det bästa för din dotter!
Tycker att det var jättebra att du tog tag i saken och utredde vad det var som hade hänt.
Det är endast genom dubbelsidig kommunikation saker och ting kan lösa sig!

Det jag fascinerades av och oroade mig för var den kategoriska sågningen av pedagogerna som genomsyrade tråden!

Jag beklagar verkligen din bakgrund och det respektlösa bemötandet du fick av kuratorn.
Men jag tror att det är skillnad på en 5-årings och en 10-årings vittnesuppgifter av en händelse.

Oavsett vad som händer har ni öppnat dörrarna för en bättre kommunikation!
Det enda råd jag kan ge dig är att försök lägga bort tanken på att pedagogerna skulle vara så fruktansvärt oprofessionella så att de skulle hysa ett illa dolt agg gentemot din dotter eller att de skulle föreslå BUP för att de själva har dåligt samvete..
Tro dom om mer än så tills de rent konkret har bevisat motsatsen!
Så som vi själva vill bli bemötta och respekterade, både i våra yrkesliv och som privatpersoner..


Önskar dig och dottern Lycka Till!