Deprimerad kille som tagit över henne....

[Otherside]

tJag skriver under mitt andra nick nu, då detta är jättekänsligt. Och nej, det rör sig inte om samma kille som jag skrev om tidigare, det här är helt nytt.

Kortfattat: Min dotter är 16, snart 17, och otroligt empatisk, snäll, hjälpsam och allmänt fantastisk. Den som människor dras till och öppnar sig inför. En skolkompis, kille, med svår uppväxt och en livshistoria med depression och bipolaritet, äter medicin för sin depression, går i skolan då och då (ska byta linje till en enklare inför nästa år), ligger i sitt rum hela dagarna, (med mobilen i handen och väntar på att dottern ska svara), föräldrarna skilda så han bor växelvis hos dem, pappan är svår och slår honom tydligen när han är missnöjd med sonen.

Killen har fallit för min dotter, fallit totalt, menar att hon är hans allt, enda anledningen till att han lever. Dottern är inte det minsta förälskad, men förstår honom, pratar och stöttar, besöker honom , samt ett oändligt textande på mobilerna. Han kontaktar henne oavbrutet, non stop, har ingen annan mening med sitt liv än att skriva och umgås med henne; umgänget består i att sitta i hans rum och titta på filmer etc. Gärna tätt intill. Han går inte gärna ut men menar att hon är tillräcklig och att han inget annat behöver i livet än henne.

Kort sagt så har dottern blivit levande begravd under hans behov, hans krav på närhet, hans förklaring att han enbart lever för henne. Jag kan skriva mil om det hela, men det har eskalerat och blivit kris. Jättekris. Hon har pratat med skolkuratorn som gett råd men råden är svåra att följa då killens krav på kontakt är obevekliga. Dottern är inte det minsta förälskad men säger att hon tycker om honom och bryr sig om honom och vet inte vad hon ska ta sig till. Killens kompis anklagar nu dottern för att hon har "makt" att göra hans vän ledsen, den enda som tydligen fått honom att gråta. En anklagelse som givetvis är helt absurd, ska hon ge upp hela sitt liv och gå under själv för att ta hand om en deprimerad kille??

Det har pågått ett par månader nu och min glada, positiva, härliga tjej säger att detta är den värsta tiden i hennes liv och hon är helt förändrad. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Hon säger att hon inte vill eller kan bryta helt med honom, dels pga att hon "tycker om" honom och vill honom väl, dels går de på samma skola och ses ofta, hans kompis är pojkvän med dotterns bästa kompis. Hon vill hitta en medelväg. Jag vet inte om någon sådan finns. Jag mår illa. Hur hon mår kan jag inte ens föreställa mig.

Det är en röra utan dess like, hela tillvaron påverkas och alla mår dåligt. Jag ska kontakta skolkuratorn igen imorgon och se till att hon får prata igen, kanske också kontakta BUP. Vad skulle ni göra????

 

[TheRedLightning]

Rent krasst hade jag inte umgåtts mer med någon som snor så mycket energi, eller möjligt vänligt men bestämt sagt att jag inte är intresserad av något annat än att vara en vän och passar inte det får vi tyvärr gå skilda vägar. Svårt egentligen för vad som är rätt, får killen någon hjälp/vård för sina problem mer än medicinen?

 

[Kilauea]

Jag tror det bästa för dottern är att bryta helt. Det är inte att svika honom, men att själv gå under för att stötta någon skulle inte heller göra det bättre.

 

[Otherside]

Rent krasst hade jag inte umgåtts mer med någon som snor så mycket energi, eller möjligt vänligt men bestämt sagt att jag inte är intresserad av något annat än att vara en vän och passar inte det får vi tyvärr gå skilda vägar. Svårt egentligen för vad som är rätt, får killen någon hjälp/vård för sina problem mer än medicinen?

Ja, så tänker jag med - men för henne är det annorlunda då hon tycker synd om honom. Han har sökt hjälp men vill inte prata med okända, menar att de bara skickar honom på ADHD-utredning och sen blir det inget mer. Ingen förstår honom. Bara dottern. Därför är han helt nöjd med bara henne. Men hon går under! Just nu sitter hon och pratar med honom på mobilen, har dessförinnan textat hela aftonen och kvällen, dessförinnan träffat honom efter skolan för att prata och trösta. Resten av tiden har hon gråtit.

 

[Otherside]

Jag tror det bästa för dottern är att bryta helt. Det är inte att svika honom, men att själv gå under för att stötta någon skulle inte heller göra det bättre.

Det säger jag med men hon kan inte. Hennes (enda) bästa kompis pojkvän är killens enda riktiga vän så de ses hela tiden.

Det här är skitsvårt!!!!! Jag vill bara backa bandet och undvika situationen helt.

 

[TheRedLightning]

Ja, så tänker jag med - men för henne är det annorlunda då hon tycker synd om honom. Han har sökt hjälp men vill inte prata med okända, menar att de bara skickar honom på ADHD-utredning och sen blir det inget mer. Ingen förstår honom. Bara dottern. Därför är han helt nöjd med bara henne. Men hon går under! Just nu sitter hon och pratar med honom på mobilen, har dessförinnan textat hela aftonen och kvällen, dessförinnan träffat honom efter skolan för att prata och trösta. Resten av tiden har hon gråtit.

Jag tror din dotter gör sig själv en björntjänst, genom att tycka synd om honom. Jag skulle aldrig prata med någon som får mig att gråta bara för att jag tycker synd om personen. Helt ärligt tror jag de båda gör varandra en björntjänst, jag tror inte det är bra för någon av dom.

 

[Kilauea]

Det säger jag med men hon kan inte. Hennes (enda) bästa kompis pojkvän är killens enda riktiga vän så de ses hela tiden.

Det här är skitsvårt!!!!! Jag vill bara backa bandet och undvika situationen helt.

Kan du prata med killens vän åt henne? Det är inte rättvist att han ska skylla på henne. I så fall får han väl själv hjälpa sin kompis. Kan du göra en orosanmälan till soc. eftersom han inte är myndig än?

 

[Otherside]

Jag tror din dotter gör sig själv en björntjänst, genom att tycka synd om honom. Jag skulle aldrig prata med någon som får mig att gråta bara för att jag tycker synd om personen. Helt ärligt tror jag de båda gör varandra en björntjänst, jag tror inte det är bra för någon av dom.

Ja, det är glasklart - men få en hyper-empatisk tjej att göra det? Ju mer vi föreslår det ju mer gråter hon. OCH han. Snart säljer jag huset och vi flyttar till Australien.....

 

[Otherside]

Kan du prata med killens vän åt henne? Det är inte rättvist att han ska skylla på henne. I så fall får han väl själv hjälpa sin kompis. Kan du göra en orosanmälan till soc. eftersom han inte är myndig än?

Men då skulle det väl vara tydligt vem som anmält....? Eftersom han inte umgås med andra? Killens kompis skulle jag gärna ställa mot en vägg och säga väl valda ord till, men jag känner honom inte.

 

[Otherside]

Måste kila nu, men skriv gärna om ni har råd eller annat. Läser lite senare. cry:

 

[Kilauea]

Men då skulle det väl vara tydligt vem som anmält....? Eftersom han inte umgås med andra? Killens kompis skulle jag gärna ställa mot en vägg och säga väl valda ord till, men jag känner honom inte.

Spelar det nån roll vem som anmält? Låter ju som att hennes vän behöver hjälp.

 

[TheRedLightning]

Ja, det är glasklart - men få en hyper-empatisk tjej att göra det? Ju mer vi föreslår det ju mer gråter hon. OCH han. Snart säljer jag huset och vi flyttar till Australien.....

Hon pratade med en kurator har jag för mig du skrev?
Tänker att hon kanske behöver mer hjälp med att få verktyg att hantera allt, t ex prata med psykolog eller liknande? Hon behöver också hjälp att komma ur den här onda cirkeln.

 

[Görel]

Har du pratat med hans föräldrar? Jag tycker att du ska börja där och förklara att den nuvarande situationen inte är acceptabel, de måste se til att deras son får rätt stöd, det kan inte ligga på din dotter. De måste ta sitt föräldraansvar och se till att det blir en förändring.

 

[Rosen-Knoppen]

Din dotter skulle kunna varit jag i samma ålder. Jag hade precis en sådan killkompis och jag känner igen mig i din dotters känslor. Känslan av att man skulle svika men också känslan av "vad händer om jag gör det?".. tar han livet av sig då? har jag bidragit till det?
Hans närhets behov blir ett maktutövande.. "Jag lever bara för dig, du är allt jag har".. Bara där lägger han över allt ansvar på din dotter. Ett sätt att hålla henne kvar.
I mitt fall var det ända jag kunde göra var att bryta, helt. Någonstans därinne förstod jag att mitt välmående också spelade roll.
Lättare sagt än gjort, det var frukansvärt. Jag grät i timmar, dagar, veckor av ångest.
Men han överlevde, han hittade en ny kompis att lägga över allt på till slut.

Men alla situationer är unika, har inga konkreta råd egentligen. Ville bara berätta att jag varit med om precis samma..

 

[LiZH]

Usch vilken jobbig situation. Det här kan ju inte fortsätta. Jag skulle kontakta pojkens föräldrar och ha ett samtal med dem. Kanske även tillsammans med kuratorn. 17åringarna kommer inte lösa det här själva.

 

[mooi]

@Otherside
Som @Rosen-Knoppen skriver. Detta hade kunnat vara jag. En ett par år äldre kille som tog över helt. Vid minsta försök till att bryta hotade han att ta livet av sig -och skadade sig själv framför mig för att straffa (skar sig bl.a). "levande begravd" det var en otroligt bra beskrivning. För mig tog det 2 år att komma loss, och det var 2 år för länge.
----
Men för att lämna det förflutna och gå till er.
1. Går det att få kontakt med killens föräldrar?
2. Om inte -tycker jag att du ska orosanmäla till socialtjänsten (egentligen är detta min nr 1). Uppenbarligen får han inte det stöd han behöver, och om jag förstod dig rätt fanns det en misstanke/oro om våld hos pappan?
3. Du skulle även kunna kontakta skolan för att få hjälp där, inte bara med samtal för dottern utan att du kan lyfta din oro till skolan (som också borde ha en oro för killen och inte vara alltför nödbedda att skicka in en orosanmälan?).

Att få dottern att bryta med honom på egen hand blir svårt, eftersom hon bryr sig om honom och är väl helt ifrån sig av oro. Det kommer inte räcka att säga till henne att sluta svara. Det måste till en annan utväg för både dottern och killen. Hans mående är inte hennes ansvar utan det finns andra som ska ta hand om det.

//Skolkurator

 

[Lipperta]

Det låter precis som mig du beskrev där när jag var 16. Fick en vän online och sen blev det precis som du sa.
Efter 2 år fick jag nog av att inte ha något liv och sa som det var, jag orkar inte längre. Han svarade inget men 20 minuter senare fick jag en bild över en bro med motorväg under som han tänkte hoppa från.
Ringde polis i hans hemland, skickade bilden till hans pappa och sa som det var.
Jag smsade/pratade i telefon med honom tills de fann honom. Det enda jag kunde tänka på var bara lite till sen slipper jag honom.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde under de två åren. Jag fick inte spela de spel på datorn jag ville, fick inte ha kompisar då skulle han skära sig och gjorde det också om han fick reda på att jag pratat med någon. Han skickade bilder.
Gjorde något fel så skadade han sig själv, för att jag skulle bli straffad.

Vad jag vill ha ut av det här inlägget är att det är alldeless för mycket för en 16åring att hantera, det förstörde flera år för mig. Fortfarande. Jag vet inte om han lever eller inte. Han har ju gjort klart att om jag lämnar honom så ska han dö, så jag har i princip haft ihjäl en människa.
Jag har suttit uppe otaliga nätter och skrivit med honom, för lägger jag på/slutar svara skadar han sig och skickar bilder.

Han började som en helt vanlig blyg kille, snäll och försynt. Han ville mig väl, gav mig spel i present, skickade godis och grejer från hans land.
Jag ville inte vara i en relation men det ville han.

Jag ångrade varje dag att jag inte ringde polis/vad som helst för att hjälpa honom under första halvåret när han började bli knäpp.
Men ringde jag någon eller sa något till någon skulle han ta livet av sig.

Jag var hans allt så han klarade inte när andra fick prata med mig, vare sig någon jag alrig träffat på ett online spel eller min egen mor. Ingen fick ha min tid, den var hans.
Även fast vi var i olika länder hade han sån kontroll över mig, jag ville ju inte skada någon. För skadar han sig själv är det ju mitt fel att jag inte löd, för löd jag hade det inte hänt.

Sånt här ändrar sig inte bara på en dag heller, det byggs upp. Sakta. Till ett år efter man sitter djupt nere i skiten och undrar vad som hände.

Få din dotter ur det här så fort du kan. Fixa hjälpt till killen. Prata med BUP, socialen och alla andra som kan hjälpa.
Att det enda i hans liv är intressant är att prata med din dotter är inte ok. Något är så fel.

Din dotter ska inte behöva hantera det här. Du får gärna tala om för henne hur det slutade för mig.

 

[Björk]

Ja, det är glasklart - men få en hyper-empatisk tjej att göra det? Ju mer vi föreslår det ju mer gråter hon. OCH han. Snart säljer jag huset och vi flyttar till Australien.....

Ska ni flytta, men hon bli kvar?
För om hon ska med så kan ju situationen faktiskt lösa sig av flytten (beroende på hur långt bort det ligger i tid - hon mår ju dåligt NU).

Om inte ska följa med så är det såklart så att din förtvivlan över detta förmodligen påverkas än mer .... Jag tycker du har fått många bra svar - från personer med egen erfarenhet och från en kurator härovan.
Ni behöver få henne ifrån honom- för BÅDAS skull! Han blir inte bättre i sitt mående av att hänga upp det på en annan person på det sätt han gör - snarare sämre. Och han drar med sig henne "neråt". Kanske kan du visa henne något/några av svaren i denna tråd och hon förstår?

Jag har inte själv varit i hennes sits, men har en ung son som jag tycker har samma personlighet som den du beskriver. Där jobbar vi hela tiden med att han inte ska t ex vara med kompisar för DERAS skull (speciellt en kompis som han inte trivs med egentligen, men tycker lite synd om). Han säger ibland "men då kanske han blir ledsen..." Och jag får jobba med att få honom att tänka "men JAG blir ju ledsen av att vara med honom" och att sätta sig själv först.

 

[TheRedLightning]

Ska ni flytta, men hon bli kvar?
För om hon ska med så kan ju situationen faktiskt lösa sig av flytten (beroende på hur långt bort det ligger i tid - hon mår ju dåligt NU).

Om inte ska följa med så är det såklart så att din förtvivlan över detta förmodligen påverkas än mer .... Jag tycker du har fått många bra svar - från personer med egen erfarenhet och från en kurator härovan.
Ni behöver få henne ifrån honom- för BÅDAS skull! Han blir inte bättre i sitt mående av att hänga upp det på en annan person på det sätt han gör - snarare sämre. Och han drar med sig henne "neråt". Kanske kan du visa henne något/några av svaren i denna tråd och hon förstår?

Jag har inte själv varit i hennes sits, men har en ung son som jag tycker har samma personlighet som den du beskriver. Där jobbar vi hela tiden med att han inte ska t ex vara med kompisar för DERAS skull (speciellt en kompis som han inte trivs med egentligen, men tycker lite synd om). Han säger ibland "men då kanske han blir ledsen..." Och jag får jobba med att få honom att tänka "men JAG blir ju ledsen av att vara med honom" och att sätta sig själv först.

Hm, jag tolkade "snart säljer jag huset och vi flyttar till Australien" som att TS börjat ge upp och ser det som sista utväg (kanske är fel, fick lite den känslan när jag läste).

 

[Björk]

Hm, jag tolkade "snart säljer jag huset och vi flyttar till Australien" som att TS börjat ge upp och ser det som sista utväg (kanske är fel, fick lite den känslan när jag läste).

Aha, så kanske det var menat.