Dejtingtråden nr 29

[Stefffie]

När ni nätdejtar, funderar ni värst mycket över avstånd, eller nappar ni på matchningar långt bort också och ser hur det känns och tar evt. distansproblematik senare? Har hitintills swipat mest i min stad, men är ju egentligen öppen för att bo någonannanstans, och den andra kanske är öppen för att flytta hit, eller tillsammans med mig till ny plats.

Fast helst vill jag ju ha det så smidigt som möjligt i lära-känna fasen, och då är det ju fint att bo i samma stad...

Jag har ställt in så att jag inte ser någon som är mer än 8km bort.. Nuvarande ragg bor på något vis 10km bort, och det är liksom 45 min resväg en bra dag... Tycker det är smidigt om man kan ta sig till varandra på runt 30 min - det ska inte vara en logistikövning varje gång man ses!

 

[Nepenthe]

När ni nätdejtar, funderar ni värst mycket över avstånd, eller nappar ni på matchningar långt bort också och ser hur det känns och tar evt. distansproblematik senare? Har hitintills swipat mest i min stad, men är ju egentligen öppen för att bo någonannanstans, och den andra kanske är öppen för att flytta hit, eller tillsammans med mig till ny plats.

Fast helst vill jag ju ha det så smidigt som möjligt i lära-känna fasen, och då är det ju fint att bo i samma stad...

Jag har börjat öppna upp mig för att dejta i hela sverige. Men då vill jag att vi klickar rejält på text/samtal.
Mitt jobb har ju iom corona visat att vi eventuellt kan jobba hemifrån i framtiden också och ibland är jag bra sugen på att flytta.
Sen har jag väl tur o bor mellan Linköping och Norrköping och det tar ca 2,5 timma till sthlm så bor väl ganska bra till
Men jag har inget mer än jobb just nu som binder mig hit!

 

[Hedinn]

Hehe, ja jag föredrar också att de finns inom typ 10km. Helst närmre. Inget säger ju att the one nödvändigtvis bor där... Men enklast att beta av närområdet först. Jag fick en superlike nu av nån som såg trevlig ut 30mil bort. Därav funderingar kring om det verkligen funkat bra för några som startat med ett så stort avstånd. (Eh, ja @Migo har såklart börjat med lite större avstånd och det verkar ju ha gått strålande)

Jag brydde mig inte om avstånd alls - mest för att jag egentligen inte tänkte dejta nån utan hade tråkigt. Den personen jag råkade falla för bodde inte ens i Sverige, även om han befann sig i Sverige då och hade planer på att flytta dit. Gick utmärkt, trots ca två timmars avstånd mellan oss, men det underlättade väl att vi båda jobbade hemifrån och klickade totalt redan från början, så vi började spendera längre perioder i samma hushåll väldigt snabbt.

Är man inte väldigt ”låst” vid sin hemort finns det väl inget som hindrar, och den där 30 mil bort kan ju vara på väg att flytta dit du bor också, sånt vet man ju aldrig säkert (förrän man har pratat).

 

[Fibusen]

Jag väljer ingen i en annan stad, det skulle liksom inte funka... helst ska dom bo gång/cykelavstånd från mig

Håller helt med, dock så bor snickaren ca 3,5 mil bort, och det är VERKLIGEN på gränsen. Skulle inte valt det avståndet på Tinder tex. Tar nog ungefär 30 min att köra. Tar en hel timme av mitt liv bara för att ses liksom! Jag är verkligen INTE flyttbar heller så...

 

[Ceta]

Hepp ingen andra dejt med killen från i lördags heller Han hade kaos i livet, men skulle eventuellt höra av sig längre fram. Helt ok om han gör det, jag har också haft kaos. Men synd att vi inte kunde ses mer snart.. (plus att jag tror att chansen att han hör av sig igen är pytteliten) Bara till att fortsätta swipea..

 

[Migo]

Hehe, ja jag föredrar också att de finns inom typ 10km. Helst närmre. Inget säger ju att the one nödvändigtvis bor där... Men enklast att beta av närområdet först. Jag fick en superlike nu av nån som såg trevlig ut 30mil bort. Därav funderingar kring om det verkligen funkat bra för några som startat med ett så stort avstånd. (Eh, ja @Migo har såklart börjat med lite större avstånd och det verkar ju ha gått strålande)

Ja, men så har vi lagt ut typ 30.000 på att ses 2 ggr också

 

[athena_arabians]

Håller helt med, dock så bor snickaren ca 3,5 mil bort, och det är VERKLIGEN på gränsen. Skulle inte valt det avståndet på Tinder tex. Tar nog ungefär 30 min att köra. Tar en hel timme av mitt liv bara för att ses liksom! Jag är verkligen INTE flyttbar heller så...

Har 54 mil till särbon kortaste vägen. Just sayin'

 

[Raderad medlem 19815]

Har 54 mil till särbon kortaste vägen. Just sayin'

Hur ofta ses ni?

 

[lizan]

När ni nätdejtar, funderar ni värst mycket över avstånd, eller nappar ni på matchningar långt bort också och ser hur det känns och tar evt. distansproblematik senare? Har hitintills swipat mest i min stad, men är ju egentligen öppen för att bo någonannanstans, och den andra kanske är öppen för att flytta hit, eller tillsammans med mig till ny plats.

Fast helst vill jag ju ha det så smidigt som möjligt i lära-känna fasen, och då är det ju fint att bo i samma stad...

Jag var relativt öppen med avstånd just för att man vet ju aldrig. Men helst inte mer än en timmes restid. När jag matchade med han som nu är min partner bodde han typ 70km bort, tog typ en timme lite beroende på väglag. Nu har han ett par månader sen flyttat så att det är kanske 85km men mycket småväg o måste genom Uppsala så tar ca 1h20min. Till vintern lär det kunna öka på när det är halt. Tyvärr är det också så att det oftast jag som behöver åka av olika skäl och det tär lite får jag säga. Men samtidigt asgött att komma ut på landet... så värt det är det ju!

 

[Raderad medlem 19815]

När ni nätdejtar, funderar ni värst mycket över avstånd, eller nappar ni på matchningar långt bort också och ser hur det känns och tar evt. distansproblematik senare? Har hitintills swipat mest i min stad, men är ju egentligen öppen för att bo någonannanstans, och den andra kanske är öppen för att flytta hit, eller tillsammans med mig till ny plats.

Fast helst vill jag ju ha det så smidigt som möjligt i lära-känna fasen, och då är det ju fint att bo i samma stad...

Jag svepte bara i närområdet. Jag var/är inte flyttbar och kände inte för att lägga en massa tid på att resa.

 

[Raderad medlem 19815]

Jaha, då var det nästa utmaning - komma ut för föräldrarna. Gick sådär men jag ska försöka ge dem lite tid. Hennes blev överlyckliga så det känns å andra sidan fantastiskt.

 

[mysboll]

När ni nätdejtar, funderar ni värst mycket över avstånd, eller nappar ni på matchningar långt bort också och ser hur det känns och tar evt. distansproblematik senare? Har hitintills swipat mest i min stad, men är ju egentligen öppen för att bo någonannanstans, och den andra kanske är öppen för att flytta hit, eller tillsammans med mig till ny plats.

Fast helst vill jag ju ha det så smidigt som möjligt i lära-känna fasen, och då är det ju fint att bo i samma stad...

Jag har väldigt kort avstånd på Tinder men jag reflekterade inte ens över att det stog Stockholm på hans profil. Det är typ 57 mil bort. Han var bara nere på semester och nu får vi stå ut typ..

 

[athena_arabians]

Hur ofta ses ni?

Det varierar... mycket beror på var vi jobbar. Båda har haft utomlandsjobb (en gång samtidigt, han var i Marocko och jag var i Finland) och han jobbar veckoskift när han jobbar i Sverige.

Vi bodde faktiskt nästan ihop ett par år när han jobbade åt ett företag i Göteborg... förhållandet höll på att ta slut då. Men vi har också jobbat tillsammans flera gånger och det går bra. När jag jobbade i Sorsele träffades vi rätt ofta och då funkade det bra men det var ju bara under en period av mindre än ett halvår.

Vi var rätt gamla när vi blev ihop och hade utvecklat singelovanor... särbos funkar bäst.

 

[Masqueradee]

Jag vill ha kort avstånd för att jag just nu inte har så mycket pengar att spendera på tågresor eller liknande, så det får bli att kika i närområdet.

 

[Raderad medlem 19815]

Det varierar... mycket beror på var vi jobbar. Båda har haft utomlandsjobb (en gång samtidigt, han var i Marocko och jag var i Finland) och han jobbar veckoskift när han jobbar i Sverige.

Vi bodde faktiskt nästan ihop ett par år när han jobbade åt ett företag i Göteborg... förhållandet höll på att ta slut då. Men vi har också jobbat tillsammans flera gånger och det går bra. När jag jobbade i Sorsele träffades vi rätt ofta och då funkade det bra men det var ju bara under en period av mindre än ett halvår.

Vi var rätt gamla när vi blev ihop och hade utvecklat singelovanor... särbos funkar bäst.

Förhållandet höll på att ta slut...

Särbo är min grej också men 54 mil är lite maxat för min smak.

 

[athena_arabians]

Förhållandet höll på att ta slut...

Särbo är min grej också men 54 mil är lite maxat för min smak.

Det håller jag med om, det har blivit värre ju äldre vi blir (bilkörning är jobbigt). Jag vet sedan tidigare att jag kommer inte att orka med huset här när min kropp blir ordentligt skröplig så då lär jag väl flytta närmare honom. Eget ställe kommer jag att ha oavsett.

 

[Red_Chili]

Happ. Så har jag ägnat två timmar åt att ligga i soffan och gråta åt hur dum min hjärna är samtidigt som unga klättraren legat bredvid och kramat mig. Har varit så mycket sista tiden som tagit mentalt, och efter några småjobbiga situationer idag blev det helt enkelt för mycket.

Vi pratade massor och jag var till en början helt övertygad om att han skulle tänka att det blev för jobbigt och därför gå iväg, men han stannade, var hur lugn som helst och försökte få mig att slappna av. Det kändes väldigt fint mitt i allt elände, att ha honom där och att han agerade precis på det sätt jag behövde då. Har lite svårt att ta in att det faktiskt kan finnas någon som det går att umgås med både när allt är bra och när allt är dåligt, och allt däremellan också för den delen.

 

[Malibu_Stacy]

Jaha, då var det nästa utmaning - komma ut för föräldrarna. Gick sådär men jag ska försöka ge dem lite tid. Hennes blev överlyckliga så det känns å andra sidan fantastiskt.

Vill du berätta mer eller känns det jobbigt? Förhoppningsvis blev de bara lite överraskade och reagerade dumt pga det. Starkt av dig att berätta!

 

[Raderad medlem 19815]

Vill du berätta mer eller känns det jobbigt? Förhoppningsvis blev de bara lite överraskade och reagerade dumt pga det. Starkt av dig att berätta! ❤

Tack för att du frågar! Mina föräldrar är toppen på många vis men även lite speciella och ganska gammalmodiga, även om de inte direkt är medvetet konservativa. De hänger inte med i vissa avseenden helt enkelt.

Jag sa först att oavsett vad det var för person och oavsett att detta inte var vad de föreställt sig så skulle det betyda väldigt mycket för mig om de kunde försöka vara glada för min skull och tänka att det viktiga var att jag var lycklig och att jag mådde bra och har träffat en väldigt fin person, och sen berättade jag att det var en kvinna. Det blev tyst en stund och så kom det lite frågor på det, hur det kom sig att det blev en kvinna t ex. De var väl inte av det intresserade slaget kanske, mer lite som ifrågasättande och inget intresse av E eller vem hon är, förutom frågan hur gammal hon är. Det blev väl inte jippi där heller.

Sammantaget så blev reaktionen ganska stel och inte alls "glad för din skull". Pratade lite igår också men då om barnen och då var det ganska som vanligt. När vi pratat klart om barnen frågade hon väldigt distanserat hur det var, jag sa att det var bra och avslutade sen.

Mitt behov av att höra till, bli accepterad och få vara med, som jag tänker någonstans i grunden är biologiskt, blir väldigt starkt och jag känner mig väldigt olustig mellan varven. I värsta fall fortsätter de att vara avståndstagande vilket kommer leda till att jag också tar avstånd och vår relation blir förstörd. Jag orkar liksom inte be på mina bara knän att bli accepterad.

Kontrasten till hennes föräldrars reaktion blir väldigt tydlig. Såklart känns det fantastiskt att de blev så glada men jag blir också lite trött och uppgiven över skillnaden gentemot mina; det är 2020 nu och det är mitt privatliv liksom och helt ointressant för mig vad mina 70-åriga föräldrar har för förväntningar på det.

 

[Fibusen]

Tack för att du frågar! Mina föräldrar är toppen på många vis men även lite speciella och ganska gammalmodiga, även om de inte direkt är medvetet konservativa. De hänger inte med i vissa avseenden helt enkelt.

Jag sa först att oavsett vad det var för person och oavsett att detta inte var vad de föreställt sig så skulle det betyda väldigt mycket för mig om de kunde försöka vara glada för min skull och tänka att det viktiga var att jag var lycklig och att jag mådde bra och har träffat en väldigt fin person, och sen berättade jag att det var en kvinna. Det blev tyst en stund och så kom det lite frågor på det, hur det kom sig att det blev en kvinna t ex. De var väl inte av det intresserade slaget kanske, mer lite som ifrågasättande och inget intresse av E eller vem hon är, förutom frågan hur gammal hon är. Det blev väl inte jippi där heller.

Sammantaget så blev reaktionen ganska stel och inte alls "glad för din skull". Pratade lite igår också men då om barnen och då var det ganska som vanligt. När vi pratat klart om barnen frågade hon väldigt distanserat hur det var, jag sa att det var bra och avslutade sen.

Mitt behov av att höra till, bli accepterad och få vara med, som jag tänker någonstans i grunden är biologiskt, blir väldigt starkt och jag känner mig väldigt olustig mellan varven. I värsta fall fortsätter de att vara avståndstagande vilket kommer leda till att jag också tar avstånd och vår relation blir förstörd. Jag orkar liksom inte be på mina bara knän att bli accepterad.

Kontrasten till hennes föräldrars reaktion blir väldigt tydlig. Såklart känns det fantastiskt att de blev så glada men jag blir också lite trött och uppgiven över skillnaden gentemot mina; det är 2020 nu och det är mitt privatliv liksom och helt ointressant för mig vad mina 70-åriga föräldrar har för förväntningar på det.

Jag hoppas att dom ser det med andra ögon när ”chocken” lagt sig. Alla föräldrar (eller ja, dom flesta..) vill ju se sina barn lyckliga, jag skulle kunna gå genom eld och vatten för att min son, och min högsta önskan i livet är att han ska ha det bra, och vara lycklig, och om han väljer att vara det med en kvinna eller med en man när han blir vuxen struntar jag fullständigt i. Jag kommer vara lika glad och förväntansfull över att få träffa hans partner oavsett vad den har mellan benen.

Kärlek är kärlek, det har ingenting med kön eller annat att göra.

Dina föräldrar kanske bara behöver lite tid på sig. Jag hoppas det blir bra i slutändan.