Vad gör jag nu?
Jag har träffat en man som jag absolut börjar få känslor för.
Vi sågs i olika sammanhang ett par gånger, sedan bad han om min kontakt och vi började skriva, och efter nån vecka prata i telefon.
Pratar nästan en timme varje dag, känns lätt!
Vi sågs på en första dejt, ut och åt, och det ledde till lite hångel senare på kvällen. Pirrigt!
Nästa helg kom han spontant förbi hos mig på fredagskvällen, och sedan kom han på lördagen och stannade över natten.
Vi hade det hur bra som helst!
Därefter har vi bara pratat i telefon. Han ringer lika ofta som jag, och känns absolut intresserad.
Helg ett efter dejthelgen föreslog jag att vi skulle ses, hade han planer.
Helg två också, men ville eventuellt ses på söndagen - vi håll det öppet. Men han hörde inte ens av sig, och inte jag heller eftersom jag inte ville störa. Det var ju trots allt han som föreslagit att vi kanske skulle ses om det fanns tid.
Men inga hard feelings alls från min sida efter det.
Inför helg tre (den helg som nyss var) föreslog han att vi skulle ses. Jag sa såklart ja, kändes toppen. Vi skulle ut och äta på lördagen. Han skulle träna vid 16 med en kompis, men det fanns ju gott om tid efter.
Vid 15 på lördagen skickade han sms: "Ska träna vid 18, kanske blir lite för sent efter det?".
Jag svarade att jo, det blir det nog, och att jag tyckte det var tråkigt.
Hördes inte på söndagen, och i måndags ringde han som om inget hänt. Vi pratade en stund och han luskade om mina påskplaner - föreslog sen att vi skulle ses nåt. Jag kunde inte hålla tyst mer och svarade "Jaaa.. om det blir av?"
Han sa förlåt och jag förklarade att jag blivit lite ledsen av att han valde bort vår träff, och att jag ändå har en seriös intention med att vi pratar/dejtar. Och om han inte har det så kanske vi inte borde fortsätta.
Jag fick inget direkt svar mer än att han fattade att jag blivit besviken. Sen avslutade vi samtalet efter en kort stund till.
Har inte hörts sedan dess (alltså 1,5 hela dagar
) - men
jag vill ju träffa honom mer! Ska jag ringa, smsa? Eller verkar jag klängig då? Desperat?
Han är verkligen bra på alla andra sätt jag sett hittills och hoppas jag inte sabbat för mig själv. Det är första gången på 7 år som jag faktiskt har något som liknar känslor...
Ursäkta min uppsats