Jag blev nog lovebombad de luxe av MS. Som har svalnat avsevärt nu. Vilket känns helt okej.
Det var bara kul med uppmärksamheten och jag var ju inte ute efter något seriöst (fast rycktes med där när han var så väldigt entusiastisk). Orkar inte med det, inte med någon ny bekantskap iaf.
Min rödflagga
är ju som är min människa. Han finns där alltid, ställer alltid upp och jag vet inte hur jag klarat mig utan honom under det senaste ett och ett halvt året.
Efter att jag bestämde att vi vara skulle vara kompisar här i höstas (för att jag kände mer för honom än han för mig rent romantiskt) har faktiskt vårt förhållande djupat ännu mer och vi har kommit ännu närmre varandra.
Så för att vara rättvis mot honom så är det inte superkonstigt att han reagerat nu och att känslor mognat fram.
Vi hade ett väldigt bra samtal i söndags, om vad jag behöver och vad vi vill. Jag har blivit väldigt modig och är lite stolt över mig själv som snackar känslor, förväntningar och sexuella preferenser som ett proffs. Eller vore det kanske konstigare om man inte kommit dit mär man snart är 50? Jag är stolt över mig själv iaf.
Kanske blir det vi... Vi får se.
Vi älskar varandra i alla fall. Så mycket står klart.
Och om inte annat kan vi ju tända gnistan med spännande politiska diskussioner om (sam)livet blir tråkigt. Vi står på varsin sida av den politiska skalan... Men jag vet ju hur han är som person och mot andra människor. Det är en fin kille. Han kommer alltid att finnas i mitt och barnens liv.
Men jag tänker inte kompromissa för mycket med mig själv och bli olycklig på kuppen. Om vi inte kan matcha varandra får vi fortsätta på vänskapsbasis... dvs om jag får för lite bekräftelse och sex...
.