Har haft ett par dygnshäng med F nu senaste dagarna. Vi hade inte setts på drygt två veckor, men har haft fortsatt ganska tät messkontakt, och även snackat telefon lite (på hans initiativ då han tyckte det dröjde så länge tills vi sågs, jag är ingen telefonmänniska, men det kändes bra att höras). Första hänget var fint, ut och käkade, skön sovmorgon, stack och badade... men lite rastlöst och avigt på nåt sätt. Jag insåg dock när jag blev själv att det mest berodde på att jag hade för mycket stress och grubbel i mig över saker som inte alls hade med honom att göra. Vårt andra häng dan efter kändes mycket bättre (kan delvis bero på att vi drack goa eftermiddagsöl, men tror också att vi behövde få lite tid att bli mer avslappnade). Nu dröjer det två veckor till nästa gång igen (resor och barnveckor ställer till det).
Igår morse lämnade jag honom hemma hos mig för att jobba ett förmiddagspass, och när jag var på jobbet var det plötsligt som att nåt kickade in. Den småfrustrerade, läskiga, jobbiga, sköna känslan i insikten av att man börjar KÄNNA nåt. Visst kan det vara flytande det där, klart man alltid har något slags känslor för en person man har skönt sex med och gillar att hänga med, men ändå är det så tydligt för mig när det faktiskt händer att det blir nåt mer, när just DEN känslan kommer.
Men så kom jag hem från jobbet och vi hängde några timmar till, och då kändes det inte så speciellt ändå. Han var inte mottaglig för nån ickeverbal kommunikation av mina nyfunna känslor, och då gick de också upp i rök. Tänkte att jag hade nog bara inbillat mig. Det var de där ölen kanske. Men nej. Jag märker det nu att nåt förändrats i hur jag tänker på honom. Och vet verkligen inte om det är bra eller dåligt. Jag gillar känslan, men kanske inte konsekvenserna av den. Det kändes ju så jäkla lättat och skönt förut, när jag tog upp att jag inte hade såna känslor, och han sa att han kände på samma sätt. Vad skönt att bara fortsätta så, bra häng med en ömsesidig distans. Om jag skulle börja närma mig nu vet jag inte vad som skulle hända. Och jag vet ju inte ens om jag vill.
Men jo, det är gött att känna saker. Det är nog värt det oavsett stor risk att det går åt helvete. Tillsvidare försöker jag coola ner mig lite och inte göra detta till för stor grej.
För övrigt har jag fyra jag skriver med på tinder som det har snackats om att få till dejter med så småningom, varav en känns extra intressant (vi växlar skitlånga meddelanden och verkar ha massor att prata om), en känns lite farlig (söt cool flummig typ som jag säkert faller för men som inte nåt seriöst skulle funka med) och två känns något mindre angelägna men värda en chans. Det drar ut på tiden i semestertider dock.
. 
