Men varför duger inte kvinna/man? 50-åringa män och kvinnor är med marginal sådana som jag dejtar, och möjligen också 20-någonting killar och tjejer. Men inte 50-åriga killar och tjejer. För mig är det ord som betyder att man är ung. Och det är man inte vid 50, oavsett hur ung man känner sig i sinnet.
Vad betyder "sic"?
Ah, haha!! Jag som tolkat det som att något är sic, alltså "sjukt" på engelska :PAnvänds för att visa att ett ord eller fras är citerat ordagrant
Sic betyder ”det står faktiskt så!”, typ att man skriver något som verkar otroligt men faktiskt ska vara så.
Jo... kvinna/man duger säkert fint. Själv tycker jag att om bara siffrorna finns med så får var och en ta ställning till helheten utifrån kontexten liksom. För om man tittar på t ex 50-årsåldern så finns ju, även om 50 svårligen kan kallas ungt, ändå ett rätt brett spann av ungdomlighet. (Sen kan man säkert behöva diskutera definitioner och markörer för ungdomlighet, men jag tänker att de flesta har ungefär liknande uppfattning om just egenskaper.) På ena sidan normalfördelningen finns 50-åringar med själ och kropp som typiska pensionärer, och på andra sidan finns de med själ och kropp som snarare ger intryck av 35. Jag känner båda ytterligheterna, en av mina klasskompisar från mellanstadiet var strängt taget gubbe vid 30. Så jag tycker ändå att det kan finnas utrymme för epitet som beskriver... tja, "relativ ungdomlighet".
Nja, det ser jag inte som samma sak. Så som @Myblackcat s exempel var formulerat så handlar det ju inte om arbete alls, han tyckte bara det var så himla fyndigt att göra det som en platsannons.
Men eller hur.
Fast det där känns som kärnan i det hela... för vad lägger du i "din ålder"? Finns det en allmängiltig normgrad av stagnation/ungdomlighet för t ex 30-åringar, en för 40-åringar och en för 50-åringar, och måste alla människor födda ett visst år vara lika ungdomliga/ålderdomliga?
För att ställa det på sin spets; kan olika människor födda samma årtal inte faktiskt vara olika ungdomliga/stagnerade - och om de kan det, bör/får/kan det inte beskrivas på något sätt?Jag tänker att en man i 50-årsåldern kan vara en kille för mig. Likaväl som att en i 30-årsåldern kan vara en gubbe. För mig beror det mer på beteende, stil och kläder tror jag än faktisk ålder. Kallar mig själv tjej ibland fast jag är 42, känner definitivt inte att jag kommer kalla mig ”tant” när jag är 50...men oftast är väl begreppet man/kvinna fullt tillräckligt för alla i myndig ålder och uppåt. Kan oavsett inte känna att jag stör mig på vad folk vill benämna sig själva som, spelar det egentligen någon roll?
Jag tycker oftast det kommer ett visst beteende med 50-åringar som kallar sig "kille" och/eller understryker hur unga de är i kropp och sinne typ.
Det kan nog stämma. Men då är det väl kanske mer det (eller ”paketet” eller förväntningarna) som stör än benämningen i sig?
Man kan väl vara lite hur som helst när man är t ex 50. Men de i den åldern som känner behov av att påpeka att de är ungdomliga killar/tjejer är enligt min erfarenhet omogna och löjliga.Fast det där känns som kärnan i det hela... för vad lägger du i "din ålder"? Finns det en allmängiltig normgrad av stagnation/ungdomlighet för t ex 30-åringar, en för 40-åringar och en för 50-åringar, och måste alla människor födda ett visst år vara lika ungdomliga/ålderdomliga?
Jag tycker inte heller det är roligt, men ändå inte lika med unken kvinnosyn bara för att man har torr humor.
Det tror jag inte att jag skrivit heller.
