Verkar som att både Villapappan och Kelsjuk får kategoriseras som engångsligg, inte ett ljud från Villapappan sen han ställde in dejten, och Kelsjuk som jag löst pratat om att träffa igen i söndags sa då att han var lite förkyld och vi hörs, men sen ingenting från honom heller. Båda två verkade väldigt på att träffas igen när vi sågs, men jag bryr mig faktiskt inte om att de dissar mig, och det känns skönt. Har blivit lite blasé kanske.
Men så känner jag mig lite bubblig inför en dejt imorgon med Trummisen, en ny tinderkille jag började skriva med för några dagar sen. Vi har lyckats skippa den artiga anställningsintervjun och gått direkt in på ganska personliga samtalsämnen och han verkar bara så fin... Men han är sju år yngre än mig, och det känns lite ovant. De jag dejtat nu innan har alla varit +-2 år, även om jag har haft större åldersspann inställt. Det är ju verkligen inga problem, han är en vuxen människa, och lika gammal som en nära kollega till mig som jag tycker mycket om och gärna hade dejtat om han varit singel... , Ändå svårt att inte tänka fjantiga tankar om att han kommer tycka att jag är en gammal tant. Men då hade han ju inte matchat med mig till att börja med.
Så har jag gjort mitt Tinder roligare med två förändringar. Dels så testar jag Tinder gold. Är rätt kul faktiskt att se vilka likes man får även om det är mycket tramslikes som säkert sveper höger på allt.
Och så var jag så less på att svepa slut på folk att jag testade att ställa in så jag ser både killar och tjejer, mest på kul tänkte jag, men oj, det satte snurr i mitt huvud. Varenda presentation tjejerna lade ut var ju klockrena högerswipes som jag hade en massa gemensamt med, så många härliga personer jämfört med alla tråkiga killar. Först blev jag så frustrerad för jag vågade ju ändå inte svepa höger, så jag tog bort inställningen igen. Men sen har jag processat det hela lite, och efter många om och men har jag nu matchat med ett gäng sköna tjejer, men ingen har skrivit nåt än.
Grejen är att jag har rätt rejäla issues kring det här. Har tänkt lite kring begreppet pansexuell och skulle tro att jag är nåt sånt, jag tänder väldigt mycket på personlighet och har inte mycket utseendepreferenser. Till mycket övervägande del har de jag blivit kär i varit killar, men några gånger tjejer, varav ett par kände jag att jag ville vara fysiskt nära också, (speciellt på fyllan poppade den känslan upp). Men faktum kvarstår, jag har aldrig ens hånglat med en tjej. Dels för att jag är osäker, och det är bekvämt att hålla sig på känd mark, men också för att jag har som livsproblem att jag ofta är osäker över när jag får vara med och inte. I detta sammanhang är jag så rädd för att utsäga mig vara nåt jag inte är, vara nåt slags hycklare, komma och tro att jag kan komma och klampa in på ett område som inte är mitt. Dessa tankar har jag dealat med en del långt tidigare, när jag hade en period då jag hängde mycket i "flatkretsar" samtidigt som jag hade pojkvän. Jag pallade t.ex. inte gå med mina kompisar i en lesbisk demonstration och blev skitnervös när mitt band bestående av heterotjejer skulle spela på en lesbisk festival "de kommer märka att vi inte är på riktigt!" var min känsla. Det fanns nyfikenhet inför att vara med en tjej, men jag var liksom för rädd för att vara en fejk, en lesbianwannabe-heterotjej. Och sen släppte jag tanken helt och har hållit mig till att fokusera på killar.
Men jag är fortfarande nyfiken märker jag alltså nu, nånting har vaknat till igen. En känsla av att varför begränsa sig. Det handlar alltså inte om att jag vill vara med en tjej för att vara med en tjej, utan det handlar om att jag kanske missar en massa sköna personer jag skulle kunna trivas kanon ihop med när jag låter kön vara en kanske onödig dealbreaker. Men är samtidigt livrädd för att utsätta en annan person för "experimenterande". Därför måste jag, om jag nu vill ta kontakt med en tjej vara rak och kommunicera min osäkerhet känns det som. Att jag är helt grön på att dejta tjejer och ett osäkert kort, så att de kan backa om de inte är fine med det. Men hur? Inputs någon?
