Dejtingtråden del 19

Status
Stängd för vidare inlägg.
Nu säger jag absolut inte att det är så här i @Singoalla .s fall, men i mitt fall var det så här. När jag blev tillsammans med min nuvarande sambo hade jag inte alls någon intention att minska min umgängeskrets, det kom dock naturligt att det blev så då jag flyttade till honom där jag inte kände en kotte. Trots det fick jag höra från en del vänner innan att "nu kommer du bli så här...", "nu kommer du ändra på det här..." och massa gnäll om hur folk antog att jag skulle bli bara för att jag fått en partner. Enligt mig är det helt galet och faktiskt ganska tröttsamt att höra, då jag inte hade som intention att ändra mig på något sätt. Det enda som, enligt mig, hade ändrats var att jag hade en partner som jag givetvis också ville spendera tid med - likaså vill jag umgås med andra utöver honom. :)

Men visst har jag sett många vänner som går in i ett förhållande och isolerar sig då totalt, men jag tror att mycket är upp till en själv. Visst finns det kanske fall då partnern också spelar in i det, men är det en partner som försöker begränsa en och som inte låter en ha sitt eget liv och egna vänner - då är det ju ingen bra partner oavsett så då hade jag tackat för mig. :turd:

Frukostkillen har en stor umgängeskrets själv och är i dagsläget ute och sportar eller äter middag/drinkar med vänner nästan dagligen. Det känns positivt, jag tror att han är lika intresserad av att isolera sig som jag är. Med andra ord inte alls. Sedan kan det vara så att jag har mycket större behov av egentid än vad han har. Jag tror att han vill ha sällskap av partner eller vänner dagligen om han själv får välja, medan jag behöver kanske två kvällar i veckan helt ensam. Men det har inte varit något problem att få i tidigare relationer. Antingen har jag passat på att ha egentid när han varit ute på aktivitet, eller så har jag tagit med hunden och åkt till stugan (när jag varit sambo då).
 
Frukostkillen har en stor umgängeskrets själv och är i dagsläget ute och sportar eller äter middag/drinkar med vänner nästan dagligen. Det känns positivt, jag tror att han är lika intresserad av att isolera sig som jag är. Med andra ord inte alls. Sedan kan det vara så att jag har mycket större behov av egentid än vad han har. Jag tror att han vill ha sällskap av partner eller vänner dagligen om han själv får välja, medan jag behöver kanske två kvällar i veckan helt ensam. Men det har inte varit något problem att få i tidigare relationer. Antingen har jag passat på att ha egentid när han varit ute på aktivitet, eller så har jag tagit med hunden och åkt till stugan (när jag varit sambo då).

Låter som att det kan bli vettigt det där! Egentid behöver nog alla på ett eller annat sätt. :up:
 
Så, nu kan jag lägga massiv spänningshuvudvärk till listan över kroppsliga besvär. Blir en fin dejt det här. Men nu har jag i alla fall nymålade tånaglar, det brukar hjälpa (min variant på turtrosor 😄). Japp har lika mycket bonnabränna som det ser ut som :meh:
 

Bifogade filer

  • 9443AF87-641D-4671-839C-C45BFF1B06B8.webp
    9443AF87-641D-4671-839C-C45BFF1B06B8.webp
    138,5 KB · Visningar: 65
Fast är det parbildningen eller familjbildningen som oftast är orsaken i dessa fall?? Vad jag sett så innebär det en mycket större risk för att bli "kvävd, bortglömd osv" att skaffa barn än att skaffa en partner....? Dock så väljer många självmant att spendera mindre tid med kompisar och mer med sin partner, vilket så klart kan leda till att det sociala umgänget minskas. Men de kanske trivs med det?
Ja, barn är ju en självklar riskfaktor på området. Att få barn innebär med nödvändighet, om man axlar sitt omsorgsansvar, att sätta sig själv åt sidan i viss mån. Tyvärr tycker jag att rätt många förhållanden utan barn, verkar innehålla rätt mycket att att sätta sig själv åt sidan, de också. Utan vettig anledning, vad jag kan förstå.

Frågan om trivsel är ju lurig. Det verkar rimligt att göra som man trivs med, men kanske är det inte det mest omdömesgilla att oreflekterat och okritiskt göra det man trivs med? Eller det man på kort sikt tror att man trivs med? Och kanske särskilt inte just i (hetero)relationer?

Jag vet inte. Det var bara det att @Singoalla så uppenbart för mig beskrev det som är risken med förhållanden, som om det var hon som nojade.
 
Jag vet inte. Det var bara det att @Singoalla så uppenbart för mig beskrev det som är risken med förhållanden, som om det var hon som nojade.

Så är det ju, givetvis. Men ytterligare en fråga som är relevant att ställa sig gällande huruvida ens rädslor är irrationella eller ej är ju hur stor risken är. Om någon är flygrädd och tror att planet ska krascha så kommer jag ju inte svara att "Jo, det är visserligen en reell risk som man måste ta i beaktande innan man kliver på flyget" även fast det såklart alltid är en risk. Nu tror ju jag (såklart) att det är en betydligt större risk att bli kvävd och isolerad i ett förhållande, men jag skulle ändå kalla det en irrationell rädsla med bakgrund av att det är just jag själv (medveten om min handlingskraft att bryta om så behövs) som dejtar icke-isolerande och icke-kvävande karl. Så i det här fallet tror jag helt enkelt att det är mina dåliga erfarenheter som spökar, i kombination med den vanliga vet-inte-vad-som-finns-på-andra-sidan-och-det-är-läskigt rädslan.
 
Frågan om trivsel är ju lurig. Det verkar rimligt att göra som man trivs med, men kanske är det inte det mest omdömesgilla att oreflekterat och okritiskt göra det man trivs med? Eller det man på kort sikt tror att man trivs med? Och kanske särskilt inte just i (hetero)relationer?

Svarar på detta också med ett rungande ja. En vän just nu tar ut hela föräldraledigheten själv och planerar sedan att arbeta deltid med motiveringen att hennes man täcker upp hennes pension sedan. Jag skrek inombords att de omöjligt kan veta om de kommer att skilja sig om fem år eller inte, och att även om något känns bra just nu så måste man ändå tänka smart och planera för olika utfall för framtiden.

Sorry för OT, behövde bara kräkas ur mig det eftersom jag inte gjorde det inför ovan sagda vän. Detsamma gäller de som dumpar sina vänner när de ingår ett förhållande och står snopen där sedan när det tar slut. Alltid, alltid värna om sin självständighet. Att vara kär och dela livet med någon kan man göra samtidigt.
 
Ja, barn är ju en självklar riskfaktor på området. Att få barn innebär med nödvändighet, om man axlar sitt omsorgsansvar, att sätta sig själv åt sidan i viss mån. Tyvärr tycker jag att rätt många förhållanden utan barn, verkar innehålla rätt mycket att att sätta sig själv åt sidan, de också. Utan vettig anledning, vad jag kan förstå.

Frågan om trivsel är ju lurig. Det verkar rimligt att göra som man trivs med, men kanske är det inte det mest omdömesgilla att oreflekterat och okritiskt göra det man trivs med? Eller det man på kort sikt tror att man trivs med? Och kanske särskilt inte just i (hetero)relationer?

Jag vet inte. Det var bara det att @Singoalla så uppenbart för mig beskrev det som är risken med förhållanden, som om det var hon som nojade.

Känns lite som att vi börjar bli ot i denna tråd nu.... Men jag tror att det till stor del handlar om personlighetstypar. Vissa personar, min exman inkluderat, har lättare att sätta sig själv åt sidan än andra. Och när dessa är i förhållanden så kan de må dåligt om inte deras partner ser till att de får sina behov och önskar uppfyllda (vilket kan vara lite lurigt då de även i visst mån kan trivas med/önska att "offra" sig själv för förhållandet).

Dock så är detta enligt mig dysfunktionella förhållanden....
 
Detta hör väl inte riktigt till här inne, men liite ändå. Idag ska jag för första gången i mitt liv gå på en kompisdejt. Alltså, en ”dejt” med syftet att hitta en ny vän. :o:p

Jag känner så få i staden här så nu har jag skaffat en ”dejtingapp” för vänskapsrelationer. Kändes lite konstigt först men nu gillar jag idéen. :)
 
Detta hör väl inte riktigt till här inne, men liite ändå. Idag ska jag för första gången i mitt liv gå på en kompisdejt. Alltså, en ”dejt” med syftet att hitta en ny vän. :o:p

Jag känner så få i staden här så nu har jag skaffat en ”dejtingapp” för vänskapsrelationer. Kändes lite konstigt först men nu gillar jag idéen. :)
"Playdate" :p
 
Här har jag umgåtts väldigt intensivt med T senaste dagarna. Kände mig trygg med att berätta hela historien för honom (han hade tidigare berättat att han varit med en tjejkompis vid hennes hemmaabort som stöd) och det första han sa var ”säg till när det sker så tar jag ledigt om du vill att jag ska vara där”. Han hanterar det hela med ro, pysslar om mig, tröstar och är så jäkla gullig att jag smäller av. Så, nu ska han vara mitt stöd imorgon. Känns väldigt tryggt. Vi har känt varandra så kort tid men kommit varandra så nära, knäppt hur det kan bli ibland! Jag får med jämna mellanrum panik över hur bra det känns och vill fly men han är bra på att ta ned mig på jorden och säga åt mig att inte oroa mig så mycket över framtiden. Men det är svårt :p

Fortsätter skriva med Spanjoren och R också, men sagt att det är en liten jobbig period i livet just nu. Bokat in dejt med R nästa vecka i alla fall, ser fram emot det. :) svept lite på tinder också, men där händer inte så mycket kul även om jag fick en ny matchning idag.
 
Verkar som att både Villapappan och Kelsjuk får kategoriseras som engångsligg, inte ett ljud från Villapappan sen han ställde in dejten, och Kelsjuk som jag löst pratat om att träffa igen i söndags sa då att han var lite förkyld och vi hörs, men sen ingenting från honom heller. Båda två verkade väldigt på att träffas igen när vi sågs, men jag bryr mig faktiskt inte om att de dissar mig, och det känns skönt. Har blivit lite blasé kanske.

Men så känner jag mig lite bubblig inför en dejt imorgon med Trummisen, en ny tinderkille jag började skriva med för några dagar sen. Vi har lyckats skippa den artiga anställningsintervjun och gått direkt in på ganska personliga samtalsämnen och han verkar bara så fin... Men han är sju år yngre än mig, och det känns lite ovant. De jag dejtat nu innan har alla varit +-2 år, även om jag har haft större åldersspann inställt. Det är ju verkligen inga problem, han är en vuxen människa, och lika gammal som en nära kollega till mig som jag tycker mycket om och gärna hade dejtat om han varit singel... , Ändå svårt att inte tänka fjantiga tankar om att han kommer tycka att jag är en gammal tant. Men då hade han ju inte matchat med mig till att börja med.

Så har jag gjort mitt Tinder roligare med två förändringar. Dels så testar jag Tinder gold. Är rätt kul faktiskt att se vilka likes man får även om det är mycket tramslikes som säkert sveper höger på allt.
Och så var jag så less på att svepa slut på folk att jag testade att ställa in så jag ser både killar och tjejer, mest på kul tänkte jag, men oj, det satte snurr i mitt huvud. Varenda presentation tjejerna lade ut var ju klockrena högerswipes som jag hade en massa gemensamt med, så många härliga personer jämfört med alla tråkiga killar. Först blev jag så frustrerad för jag vågade ju ändå inte svepa höger, så jag tog bort inställningen igen. Men sen har jag processat det hela lite, och efter många om och men har jag nu matchat med ett gäng sköna tjejer, men ingen har skrivit nåt än.

Grejen är att jag har rätt rejäla issues kring det här. Har tänkt lite kring begreppet pansexuell och skulle tro att jag är nåt sånt, jag tänder väldigt mycket på personlighet och har inte mycket utseendepreferenser. Till mycket övervägande del har de jag blivit kär i varit killar, men några gånger tjejer, varav ett par kände jag att jag ville vara fysiskt nära också, (speciellt på fyllan poppade den känslan upp). Men faktum kvarstår, jag har aldrig ens hånglat med en tjej. Dels för att jag är osäker, och det är bekvämt att hålla sig på känd mark, men också för att jag har som livsproblem att jag ofta är osäker över när jag får vara med och inte. I detta sammanhang är jag så rädd för att utsäga mig vara nåt jag inte är, vara nåt slags hycklare, komma och tro att jag kan komma och klampa in på ett område som inte är mitt. Dessa tankar har jag dealat med en del långt tidigare, när jag hade en period då jag hängde mycket i "flatkretsar" samtidigt som jag hade pojkvän. Jag pallade t.ex. inte gå med mina kompisar i en lesbisk demonstration och blev skitnervös när mitt band bestående av heterotjejer skulle spela på en lesbisk festival "de kommer märka att vi inte är på riktigt!" var min känsla. Det fanns nyfikenhet inför att vara med en tjej, men jag var liksom för rädd för att vara en fejk, en lesbianwannabe-heterotjej. Och sen släppte jag tanken helt och har hållit mig till att fokusera på killar.

Men jag är fortfarande nyfiken märker jag alltså nu, nånting har vaknat till igen. En känsla av att varför begränsa sig. Det handlar alltså inte om att jag vill vara med en tjej för att vara med en tjej, utan det handlar om att jag kanske missar en massa sköna personer jag skulle kunna trivas kanon ihop med när jag låter kön vara en kanske onödig dealbreaker. Men är samtidigt livrädd för att utsätta en annan person för "experimenterande". Därför måste jag, om jag nu vill ta kontakt med en tjej vara rak och kommunicera min osäkerhet känns det som. Att jag är helt grön på att dejta tjejer och ett osäkert kort, så att de kan backa om de inte är fine med det. Men hur? Inputs någon?
 
På väg hem från Danmark. Det blev mycket senare än jag hade planerat. Efteråt har vi legat och kelat och ätit frukt i sängen (vattenmelon och ananas, HELT rätt frukter) och pratat om allt mellan himmel och jord. Jag som varken gillar att hångla eller att gosa ;). Så häftigt när man bara klickar SÅ bra! Köpenhamn seglar härmed upp till förstaplatsen.

(Röda tånaglar är ett säkert kort :D)
 
Verkar som att både Villapappan och Kelsjuk får kategoriseras som engångsligg, inte ett ljud från Villapappan sen han ställde in dejten, och Kelsjuk som jag löst pratat om att träffa igen i söndags sa då att han var lite förkyld och vi hörs, men sen ingenting från honom heller. Båda två verkade väldigt på att träffas igen när vi sågs, men jag bryr mig faktiskt inte om att de dissar mig, och det känns skönt. Har blivit lite blasé kanske.

Men så känner jag mig lite bubblig inför en dejt imorgon med Trummisen, en ny tinderkille jag började skriva med för några dagar sen. Vi har lyckats skippa den artiga anställningsintervjun och gått direkt in på ganska personliga samtalsämnen och han verkar bara så fin... Men han är sju år yngre än mig, och det känns lite ovant. De jag dejtat nu innan har alla varit +-2 år, även om jag har haft större åldersspann inställt. Det är ju verkligen inga problem, han är en vuxen människa, och lika gammal som en nära kollega till mig som jag tycker mycket om och gärna hade dejtat om han varit singel... , Ändå svårt att inte tänka fjantiga tankar om att han kommer tycka att jag är en gammal tant. Men då hade han ju inte matchat med mig till att börja med.

Så har jag gjort mitt Tinder roligare med två förändringar. Dels så testar jag Tinder gold. Är rätt kul faktiskt att se vilka likes man får även om det är mycket tramslikes som säkert sveper höger på allt.
Och så var jag så less på att svepa slut på folk att jag testade att ställa in så jag ser både killar och tjejer, mest på kul tänkte jag, men oj, det satte snurr i mitt huvud. Varenda presentation tjejerna lade ut var ju klockrena högerswipes som jag hade en massa gemensamt med, så många härliga personer jämfört med alla tråkiga killar. Först blev jag så frustrerad för jag vågade ju ändå inte svepa höger, så jag tog bort inställningen igen. Men sen har jag processat det hela lite, och efter många om och men har jag nu matchat med ett gäng sköna tjejer, men ingen har skrivit nåt än.

Grejen är att jag har rätt rejäla issues kring det här. Har tänkt lite kring begreppet pansexuell och skulle tro att jag är nåt sånt, jag tänder väldigt mycket på personlighet och har inte mycket utseendepreferenser. Till mycket övervägande del har de jag blivit kär i varit killar, men några gånger tjejer, varav ett par kände jag att jag ville vara fysiskt nära också, (speciellt på fyllan poppade den känslan upp). Men faktum kvarstår, jag har aldrig ens hånglat med en tjej. Dels för att jag är osäker, och det är bekvämt att hålla sig på känd mark, men också för att jag har som livsproblem att jag ofta är osäker över när jag får vara med och inte. I detta sammanhang är jag så rädd för att utsäga mig vara nåt jag inte är, vara nåt slags hycklare, komma och tro att jag kan komma och klampa in på ett område som inte är mitt. Dessa tankar har jag dealat med en del långt tidigare, när jag hade en period då jag hängde mycket i "flatkretsar" samtidigt som jag hade pojkvän. Jag pallade t.ex. inte gå med mina kompisar i en lesbisk demonstration och blev skitnervös när mitt band bestående av heterotjejer skulle spela på en lesbisk festival "de kommer märka att vi inte är på riktigt!" var min känsla. Det fanns nyfikenhet inför att vara med en tjej, men jag var liksom för rädd för att vara en fejk, en lesbianwannabe-heterotjej. Och sen släppte jag tanken helt och har hållit mig till att fokusera på killar.

Men jag är fortfarande nyfiken märker jag alltså nu, nånting har vaknat till igen. En känsla av att varför begränsa sig. Det handlar alltså inte om att jag vill vara med en tjej för att vara med en tjej, utan det handlar om att jag kanske missar en massa sköna personer jag skulle kunna trivas kanon ihop med när jag låter kön vara en kanske onödig dealbreaker. Men är samtidigt livrädd för att utsätta en annan person för "experimenterande". Därför måste jag, om jag nu vill ta kontakt med en tjej vara rak och kommunicera min osäkerhet känns det som. Att jag är helt grön på att dejta tjejer och ett osäkert kort, så att de kan backa om de inte är fine med det. Men hur? Inputs någon?
Var ärlig! Säg som det är lite halvfort så är det upp till dem om de vill vara försökskaniner eller ej.
 
Verkar som att både Villapappan och Kelsjuk får kategoriseras som engångsligg, inte ett ljud från Villapappan sen han ställde in dejten, och Kelsjuk som jag löst pratat om att träffa igen i söndags sa då att han var lite förkyld och vi hörs, men sen ingenting från honom heller. Båda två verkade väldigt på att träffas igen när vi sågs, men jag bryr mig faktiskt inte om att de dissar mig, och det känns skönt. Har blivit lite blasé kanske.

Men så känner jag mig lite bubblig inför en dejt imorgon med Trummisen, en ny tinderkille jag började skriva med för några dagar sen. Vi har lyckats skippa den artiga anställningsintervjun och gått direkt in på ganska personliga samtalsämnen och han verkar bara så fin... Men han är sju år yngre än mig, och det känns lite ovant. De jag dejtat nu innan har alla varit +-2 år, även om jag har haft större åldersspann inställt. Det är ju verkligen inga problem, han är en vuxen människa, och lika gammal som en nära kollega till mig som jag tycker mycket om och gärna hade dejtat om han varit singel... , Ändå svårt att inte tänka fjantiga tankar om att han kommer tycka att jag är en gammal tant. Men då hade han ju inte matchat med mig till att börja med.

Så har jag gjort mitt Tinder roligare med två förändringar. Dels så testar jag Tinder gold. Är rätt kul faktiskt att se vilka likes man får även om det är mycket tramslikes som säkert sveper höger på allt.
Och så var jag så less på att svepa slut på folk att jag testade att ställa in så jag ser både killar och tjejer, mest på kul tänkte jag, men oj, det satte snurr i mitt huvud. Varenda presentation tjejerna lade ut var ju klockrena högerswipes som jag hade en massa gemensamt med, så många härliga personer jämfört med alla tråkiga killar. Först blev jag så frustrerad för jag vågade ju ändå inte svepa höger, så jag tog bort inställningen igen. Men sen har jag processat det hela lite, och efter många om och men har jag nu matchat med ett gäng sköna tjejer, men ingen har skrivit nåt än.

Grejen är att jag har rätt rejäla issues kring det här. Har tänkt lite kring begreppet pansexuell och skulle tro att jag är nåt sånt, jag tänder väldigt mycket på personlighet och har inte mycket utseendepreferenser. Till mycket övervägande del har de jag blivit kär i varit killar, men några gånger tjejer, varav ett par kände jag att jag ville vara fysiskt nära också, (speciellt på fyllan poppade den känslan upp). Men faktum kvarstår, jag har aldrig ens hånglat med en tjej. Dels för att jag är osäker, och det är bekvämt att hålla sig på känd mark, men också för att jag har som livsproblem att jag ofta är osäker över när jag får vara med och inte. I detta sammanhang är jag så rädd för att utsäga mig vara nåt jag inte är, vara nåt slags hycklare, komma och tro att jag kan komma och klampa in på ett område som inte är mitt. Dessa tankar har jag dealat med en del långt tidigare, när jag hade en period då jag hängde mycket i "flatkretsar" samtidigt som jag hade pojkvän. Jag pallade t.ex. inte gå med mina kompisar i en lesbisk demonstration och blev skitnervös när mitt band bestående av heterotjejer skulle spela på en lesbisk festival "de kommer märka att vi inte är på riktigt!" var min känsla. Det fanns nyfikenhet inför att vara med en tjej, men jag var liksom för rädd för att vara en fejk, en lesbianwannabe-heterotjej. Och sen släppte jag tanken helt och har hållit mig till att fokusera på killar.

Men jag är fortfarande nyfiken märker jag alltså nu, nånting har vaknat till igen. En känsla av att varför begränsa sig. Det handlar alltså inte om att jag vill vara med en tjej för att vara med en tjej, utan det handlar om att jag kanske missar en massa sköna personer jag skulle kunna trivas kanon ihop med när jag låter kön vara en kanske onödig dealbreaker. Men är samtidigt livrädd för att utsätta en annan person för "experimenterande". Därför måste jag, om jag nu vill ta kontakt med en tjej vara rak och kommunicera min osäkerhet känns det som. Att jag är helt grön på att dejta tjejer och ett osäkert kort, så att de kan backa om de inte är fine med det. Men hur? Inputs någon?
Jag är bi, bara så du vet att jag svarar ganska mycket utifrån det perspektivet.

Jag tänker så här: att dejta personer man inte alls känner, är alltid ett experiment. Man vet aldrig hur det ska gå. Dvs, skillnaden mellan att dejta män resp kvinnor kan tolkas som rätt liten, även i ditt fall.

Om du tänker dig att du och dejten är två PERSONER som dejtar, tänker jag att frågan om kön kan tonas ner.

Sen beror resten på hur samtalet och dejtandet utvecklar sig. Tänker jag.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 260
Senast: gullviva
·
Svar
1 024
· Visningar
105 662
Senast: Bison
·
Svar
2 001
· Visningar
99 019
Senast: pepp
·
Samhälle Han förtjänar en egen tråd. Han var verkligen en av de mest färgstarka och effektiva politiker (finansministrar) Sverige har upplevt...
Svar
6
· Visningar
382
Senast: Palermo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp