Buke, har ni några tips på hur man överkommer sina irrationella rädslor?
Säger lite som tidigare, jag övar på att våga bara ta chansen direkt och det känns nästan som att det håller på att bli bättre faktiskt! Underbart att läsa dina inlägg, vad du än skriver så är det så insiktsfullt o välskrivet och väcker alltid nya tankar
Skulle faktiskt hoppa in här o skriva ett inlägg lite i samma stil. I söndags hände en grej jag tyckte var obehaglig: jag sa ifrån om en sak och min dejt blev lite ledsen. Hatar den känslan. Blir helt tyst och vill bara försvinna. Målar upp en massa negativa scenarion i huvudet och förväntar mig att bli tjatad på om något svar jag inte har en jäkla aning om och vet till slut knappt ens vad jag heter. Precis det där min psykolog ville jag skulle öva på
Att själv ta den bollen o fråga/börja prata igen. Det gick väl inget vidare då direkt. Min dejt är ju gullig o fattar att säga åt mig alla sådana självklara grejer som i min hjärna blir helt självklara fast åt andra hållet.
Men sedan dagen efter gick jag runt på jobbet o funderade o pratade med
@Bison och kände mig inte alls bekväm med gårdagen trots att vi egentligen redde ut allt. Han är mycket mer känslig o dramatisk jämfört med mig och kan reagera starkt men sedan tar det inte lång stund innan han ber om ursäkt onödigt mycket o samma dagen efter osv. Han vet ju också precis hur hans reaktioner påverkar mig så vi pratar alltid ordentligt om det. Men jag kände att jag egentligen bara gjort som vanligt o tagit den lätta vägen ut, pratat om allt han trodde vi behöver prata om men att jag faktiskt hade mer saker jag behövde prata om.
Så jag skickade ett mess. Den där skräcken när man precis skickat och alltid ångrar sig. Jag som är dålig på att ta upp saker irl övar rätt mycket på detta nu, för att inte komma undan med att den andre inte vet att jag vill säga något... hade ont i magen halva dagen. Sedan tänkte jag, undra om han är orolig för vad jag vill prata om nu? Knappast. Och så insåg jag att va fan, jag vet ju bättre än att hålla på med negativa tankar o bestämde mig för att le inombords och tänka "vad bra det kommer bli att prata om detta ikväll!
" Så jävla hurtigt. Började med att fråga honom just det, hur han reagerade när jag skrev det. Och det var bara nått glatt o sedan tänkte han inte mer på det resten av dagen. Något att ta efter för mig.
Sen var det så himla okomplicerat. Jag ser alltid framför mig att alla diskussioner leder en bara mer isär och saker man säger bara blir som långsökta problem omöjliga att komma runt typ. Låter man bli att prata om det så kan en del sopas under mattan typ. Fastän jag vet det inte är sant. Och att jag måste sluta ta saker så personligt om det gäller folk jag vet vill mig väl. Inte se vartenda felsteg som något oåterkalleligt hot mot mig. Så som det varit tidigare med alla som inte förstod mig och körde över mig. Men nu blev det bara ett kort helt odramatiskt snack innan vi fortsatte titta på en serie vi ser tillsammans. Det kändes som att vi lärde känna varandra så himla mycket mer på den lilla stunden och jag är så sjukt glad att jag äntligen börjar bli lite modig
Snart har jag kanske nått upp till någon form av lägstanivå avseende vilken kommunikation som krävs för att ha någon typ av förhållande med en annan person, förutsatt att det är en sjukt lättkommunicerad person
Men jag ska verkligen aldrig utsätta mig mer för att träffa någon annan typ, fy vilken motvind jag gett mig själv alla år utan att inse det
