Jag hör nog inte riktigt hemma här längre tror jag.
Efter några månader av samtal och djup vänskap har både jag och djupingen till slut vågat erkänna för varandra att vi gillar varandra mer än som vänner och när vi väl fått det sagt har vi varit oskiljaktiga.
Sen den dagen har vi varit såna där som folk hatar. Som håller handen på hundpromenaderna med varsin hund i andra handen, som sover lutade mot varandra på flyget med fingrarna sammanflätade och vi har till och med hunnit lägga golv tillsammans med paus för att hångla när vi krupit runt på alla fyra.
Och i allting vi gör tillsammans kan jag bara konstatera att det faktumet att han är där och att jag får göra det med honom gör det bättre.
Jag har nog aldrig varit med om att träffa en människa som kompletterar mig så bra.
Jag har ju känt honom i 7 år och alltid tyckt om honom, har alltid sett honom som en fantastisk person. Men han är ju till och med ännu bättre som... pojkvän?