Dejtingtråden 33

[startpompe]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Den killen hade inte fått fler minuter av mitt liv, alldeles för stora varningsflaggor.

 

[QueenLilith]

Absolut, jag har jobbat på tåg med mängder av ändrade scheman osv.
Men med någon jag inte träffat så innan så bryr jag mig inte så hårt.
Är det någon jag träffat ett tag så är det något annat.
Men att börja med att att bli dissad, oavsett anledning går bort.

Håller verkligen med om detta. Inte mitt problem och jag står inte till "förfogande" för någon random snubbe. Visst hade jag kunnat gå med på en gång "jag har fått akut jobb med bla bla pengar, så vi bokar om". Men om ombokningen blivit inställd med hade jag bara blockat och gått vidare. Jag orkar inte diskuterar saker med random män som beter sig så. Min tid är mer värdefull än så.

Så lycklig att jag är ihop med min sambo sedan 5 år vid detta läget, hade fan inte pallat dejta tror jag Jag vet vad jag vill och sånt beteende går bara fett bort. Kommer även ihåg hur svårt vissa män hade med att bete sig när jag senast va singel, typ försökte tjöta till sig dates, kunna inte respekterar kriterier i ens profil etc. Fy fan.

 

[Blimblom]

Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Jag har blundat för svartsjuka för jag var så jävla kär, behövt försäkra om och om igen om att jag inte haft något med någon annan, det var riktigt jobbigt.
Jag tänkte sådär i början, "ja men jag kan stå emot det och det påverkar mig inte så mycket". Men jag började dra mig undan från mina killkompisar, och när jag fick nya manliga vänner var det alltid ett tjat om "är han ett hot mot mig?".
Kände mig ofta kvävd och som om att jag behövde fråga om lov innan jag gjorde saker utöver det vanliga, något jag aldrig känt i tidigare relationer. När jag var hos min häst fick jag ofta höra "Är du verkligen i stallet? Du kanske är med nån annan kille?" och det gjorde att jag ofta hade dåligt samvete och skyndade mig i stallet. När jag gjorde slut (pga andra anledningar...) sa han "jag önskar att jag tvingat dig att inte umgås med dina vänner, i så fall kanske du fortfarande varit tillsamman med mig" -_-

Nej hade jag idag träffat någon med sådana tendenser hade jag, FÖRHOPPNINGSVIS, avslutat tidigt, innan jag fått för starka känslor och det hela blivit svårare att lämna

 

[QueenLilith]

Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska ge det en chans eller lägga ner

Don't do it. Hade lagt ner för länge sen och blockat. Du är värd mer än något sådant trams. Han låter verkligen som

 

[QueenLilith]

Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Nej men sett flera i min umgängeskrets i diverse grader av extremt missfungerande förhållande vart dom gräver huvudet i sanden och låtsas som "allt är bra". Många av dessa svartsjuka personerna har också stort behov av att kontrollerar deras partner, detta kan göras så subtilt att partnern inte ens märker detta. Typ att den svartsjuka personen blir arg/ställer till en scen när denna inte får som den vill och då anpassar den utsatte partnern sig mer och mer för att det inte skall bli "problem". Det börjar litet och utvecklar sig mer och mer.

En av mina gamla bästa kompisar har NOLL umgängeskrets då hans partner är svartsjuk. Har träffat honom 2 gånger på 4 år nu. Frågade om han hade några kompisar eller något utanför jobbet, men det hade han inte. Extremt tråkigt för honom och fler gånger uttryckt hur "man inte bör skaffa barn, då man blir fast" och såna andra grejor.

En annan närstående till mig har en extremt svartsjuk partner, som totalt lyckats kontrollerar henne, så nu är hans åsikter = hennes. Han brukar även läsa hennes meddelande med vänner på messenger etc. Nu umgås hon inte med någon annan än honom och åker till jobbet. Hon menar nu att det är faktiskt så hon vill leva sitt liv, medans dom som känt henne hela livet vet att hon brukade vara social och tycka om att hitta på saker. Extremt tråkigt att se som utomstående. Sedan lever hennes partner på hennes inkomst och är en total loser Han har verkligen lyckats isolerar henne från allt och alla.

Känner till en del fler som är i såna förhållande, och ingen av dom har det bra. Tror många verkligen blir hjärntvättade av att vara ihop med dessa personer, för jag känner inte igen dom alls. "kärlek" gör blind.

 

[Cosinus]

Jag har blundat för svartsjuka för jag var så jävla kär, behövt försäkra om och om igen om att jag inte haft något med någon annan, det var riktigt jobbigt.
Jag tänkte sådär i början, "ja men jag kan stå emot det och det påverkar mig inte så mycket". Men jag började dra mig undan från mina killkompisar, och när jag fick nya manliga vänner var det alltid ett tjat om "är han ett hot mot mig?".
Kände mig ofta kvävd och som om att jag behövde fråga om lov innan jag gjorde saker utöver det vanliga, något jag aldrig känt i tidigare relationer. När jag var hos min häst fick jag ofta höra "Är du verkligen i stallet? Du kanske är med nån annan kille?" och det gjorde att jag ofta hade dåligt samvete och skyndade mig i stallet. När jag gjorde slut (pga andra anledningar...) sa han "jag önskar att jag tvingat dig att inte umgås med dina vänner, i så fall kanske du fortfarande varit tillsamman med mig" -_-

Nej hade jag idag träffat någon med sådana tendenser hade jag, FÖRHOPPNINGSVIS, avslutat tidigt, innan jag fått för starka känslor och det hela blivit svårare att lämna

Jag håller med fullständigt. Jag har ju liksom redan haft ett sådant förhållande och det var så vansinnigt skönt att ta sig ur det.

Av någon korkad anledning tänker jag ju ”ja, men den här gången är det ju bara lite grand och fler tendenser så dumpar jag”. Jag vet någonstans att jag bör dumpa redan nu. Det är bara så sjukt svårt.

 

[Blimblom]

Jag håller med fullständigt. Jag har ju liksom redan haft ett sådant förhållande och det var så vansinnigt skönt att ta sig ur det.

Av någon korkad anledning tänker jag ju ”ja, men den här gången är det ju bara lite grand och fler tendenser så dumpar jag”. Jag vet någonstans att jag bör dumpa redan nu. Det är bara så sjukt svårt.

Ja det är jättejättesvårt verkligen!

 

[Bison]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Avsluta nu innan du fastnar i det där.

 

[Wille]

Jag håller med fullständigt. Jag har ju liksom redan haft ett sådant förhållande och det var så vansinnigt skönt att ta sig ur det.

Av någon korkad anledning tänker jag ju ”ja, men den här gången är det ju bara lite grand och fler tendenser så dumpar jag”. Jag vet någonstans att jag bör dumpa redan nu. Det är bara så sjukt svårt.

Det är väl svårt för att det inte är svart-vitt. Hade han inte haft goda sidor också tror jag du inte hade funderat. Men som utomstående så tror jag inte alls att det kommer att bli bra.

 

[Tonto]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Tycker att han verkar obehaglig, läskig och kontrollerande.

 

[Kiwifrukt]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Jag hade aldrig orkat fortsätta träffa någon som blir sur och misstänksam så fort jag ska göra någonting på egen hand, inte vill ha honom med på något, som ringer och är allmänt hysterisk för att jag inte svarat eller som blir sur och svartsjuk så fort jag pillar på min telefon. Du känner redan de röda flaggorna vaja, lyssna på dem, är mitt råd.

 

[Eurydome]

Jag håller med fullständigt. Jag har ju liksom redan haft ett sådant förhållande och det var så vansinnigt skönt att ta sig ur det.

Av någon korkad anledning tänker jag ju ”ja, men den här gången är det ju bara lite grand och fler tendenser så dumpar jag”. Jag vet någonstans att jag bör dumpa redan nu. Det är bara så sjukt svårt.

Är det den här killen?

"Efter max 30 minuter börjar han ringa och sms:a. Mycket. Jag fullkomligt avskyr sådant beteende så jag ignorerar för jag vet inte ens vad jag ska säga till någon som håller på sådär.

Jag skrev till honom ikväll att vi kan höras imorgon, och att vi förhoppningsvis vaknat på rätt sida av sängen då. Uppenbarligen var det provocerande för jag har fått två sms till. Ett axplock av hans kärleksfulla svar:

”Svara i telefonen för helvete …” och ”Är du ens intresserad? Jag vill inte dela med några andra jävla pajasar”


"Oj, wow. Sms:en börjar hagla här igen och de är sjukt otrevliga."

Hur kan du öht vilja ha med en sådan person att göra? Självklart ska du släppa honom som en gammal disktrasa. Direkt.

 

[the_connemara]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Nej avsluta det där. Förutom alla varningsflaggor så sjukt stor Nej på folk som inte ens kan kommunicera utan antar och agerar på vad de antagit. Usch och fy.

 

[Bison]

Är det den här killen?

"Efter max 30 minuter börjar han ringa och sms:a. Mycket. Jag fullkomligt avskyr sådant beteende så jag ignorerar för jag vet inte ens vad jag ska säga till någon som håller på sådär.

Jag skrev till honom ikväll att vi kan höras imorgon, och att vi förhoppningsvis vaknat på rätt sida av sängen då. Uppenbarligen var det provocerande för jag har fått två sms till. Ett axplock av hans kärleksfulla svar:

”Svara i telefonen för helvete …” och ”Är du ens intresserad? Jag vill inte dela med några andra jävla pajasar”


"Oj, wow. Sms:en börjar hagla här igen och de är sjukt otrevliga."

Hur kan du öht vilja ha med en sådan person att göra? Självklart ska du släppa honom som en gammal disktrasa. Direkt.

Det där är ju verkligen inte lite grann.
Det där är sjukt

 

[Modest]

@Cosinus Stor röd varningsflagg på den snubben

 

[Fibusen]

Dags att dra igång en buketräff!

Jag har velat ha buketräff här hemma till typ vår/sommar läääänge, men sen kom pandemin.

Jag tror att vi iallafall är några i Dalarna, och tänkte en vinkväll, snacka goja, och slå igång grillen är väll aldrig fel?

Bor i hus så sovplats finns det om det skulle vara så!

 

[Fibusen]

Liten uppdatering om den nygamle: vi pratade till slut ut om händelsen och sågs några dagar den här veckan. Jag ogillar skarpt beteendet han uppvisade men tänker att alla kan göra knäppa grejer någon gång. Dock ser jag själv den röda flaggan och har satt en gräns för vad jag kan acceptera och inte.

En av dagarna nu när vi sågs var rent ut sagt magisk på alla vis men på kvällen, som från ingenstans, tog han plötsligt upp anledningen till samtalshysterin och verkade irriterad över det där igen. Jag blev faktiskt lite ledsen och stämningen var hyfsat sabbad resten av kvällen även om det inte var katastrofalt på något vis. Igår skulle han följa med mig på en grej, men jag är personlighetstypen som inte vill att någon ska känna sig tvungen att hjälpa mig och jag tar inte heller för givet att någon ska göra det bara för att erbjudandet kommit. Jag tänker också att man har rätt att ångra sig.

När han betade av några jobbsamtal satte jag mig i soffan och svarade på ett sms och helt plötsligt frågade han om jag ”skulle träffa någon” och om det var därför jag inte ville ha med honom. Jag kan ha låtit tveksam, så jag kan förstå om det verkade som att jag kanske inte ville att han skulle följa med, men det var ju för att jag var osäker på om han verkligen ville följa med. Sen kom tillägget ”ja, du har ju hållit på att sms:a och grejer en hel del” och han lät rätt irriterad över det.

Saken är den att jag knappt rörde min mobil de dagarna han var här mer än när jag hade kontakt med min bror och mamma då vi skulle ses på en släktgrej några timmar en av kvällarna.

Den röda flaggan svajar rätt tydligt i mitt synfält. Är det någon som har erfarenhet av ett fungerande förhållande trots att ena personen i relationen är svartsjuk? Jag har aldrig varit det själv, så jag kan inte riktigt relatera. Till en viss gräns kan jag göra vad som underlättar för partnern, men det är under förutsättning att denne håller sig inom en rimlig gräns och att jag inte ska må dåligt över det.

Jag gillar verkligen karln och det är inte många män som jag har gillat under åren, så jag vill gärna ge det en chans men samtidigt hade jag nog givit min kompis rådet att dumpa för att slippa problem.

Nej, nej, nej säger jag! Jag dejtade ju hojkillen för några år sen. Han började så där efter ett par månader. Fick små pikar när jag använde mobilen. Gav förklaringen att jag dels var arbetsledare på jobbet och skötte allt kring brukaren, dvs vikarier osv när någon blev sjuk, plus att vi i stallgruppen skrev mycket där. Var sommar och vi höll på att vänja in hästarna på gräs så vi la upp schema lite dag för dag vem som flyttade och ställde tillbaka hästarna mellan vinter/sommarhagarna.

Han började sen gnälla på att jag kunde öppna och läsa hans meddelanden, men svarade inte på direkten. Var jag ute och red så kunde jag läsa sen tänka att jag svarade när jag kom tillbaka liksom. (Behövde som sagt kolla av så fort det plingade så det inte var något på jobbet, och öppnade när jag ändå hade mobilen framme) Bestämde då att okej, då öppnar jag inte förens jag har tid att svara då, men då blev det gnäll att det kunde dröja så länge innan jag öppnade/svarade.

Bägaren rann över när vi åkte utomlands. En av mina bästa vänner råkade ut för en smärre tragedi, och ringde mig och störtgrät. Jag pratade med henne säkert en timme och efter det var han sur. Dagen efter hörde jag och vännen av över Messenger så vi skrev till och från under hela dagen, och i samma veva (detta var 2018) så var det ju akut höbrist i hela landet pga torkan, och stallkompisen hade kommit över ett parti hö som hon skrev och meddelade mig snabbt om, att hon hade bokat, men bonden ville bli av med det ”innan helgen” så vi höll på att rodda i hur vi skulle få hem det då jag som sagt var utomlands och stallkompisen hade inget körkort, och då fick jag höra: Jag tycker det är dålig stil att du sitter med mobilen på våran semester. Jag vill att du lämnar den på rummet under dagarna.

Då flippade jag ut och sa att det är faktist viktigare för mig att se till att min häst har mat över vintern, och min bästa vän sen 8 ÅR tillbaka kommer faktist också alltid gå före dig som jag känt i ett halvår!

Han surade resten av dom 4 dagarna vi var där, sa knappt ett ord, inte på flyget hem eller, och inte när vi körde hemåt. När vi kom fram till han så frågade han om jag ville stanna över natten för han ville inte sova utan mig, jag sa att jag åker då hem på direkten och nån dag senare gjorde jag slut.

Fyfan, aldrig i helvete att jag skulle stå ut med något sånt där. Det var då fel kvinna han försökte sätta sig på om vi säger så!

Sen blev det en jäkla massa grin och handskrivna brev från honom ett tag efter. Fanns inte det minsta kvar i mig som ville fortsätta med honom om vi säger så.

 

[Fibusen]

På tal om något roligare. Jag ska ev på dejt i morgon!

Legat väldigt lågt ett tag sen sist, vart ju full fart ett tag där helt plötsligt, från noll till hundra! Den gamla bekanta som ville att vi skulle ta upp där vi avslutade för ett tag sen var jag ut med en gång, hade lite förhoppningar om att det faktist skulle kunna vara något av intresse, men efter att ha setts en kväll så fick jag lite panik och började TOKsakna D och fick lov att sörja han ett tag till. Så jag tackade för intresset, men sa att det blir inte mer än vänskap. Deppade lite igen över D, sen gick det över igen.

Bekanta från affären har vi försökt få till något men ännu inte lyckats. Förståkte han på covid, sen jag, sen har det varit knäpptyst (eftersom jag deppade över D igen så tog jag inte tag i det) men han hörde av sig i torsdags från ingenstans och sa att nu är det väll ändå dags?!
Jag jobbade dock kväll då så det sket sig, igen, men att vi kanske kan göra ett nytt försök nästa vecka. Får se hur det blir med det. Vi sa båda att vi verkligen ville ses iallafall.

Sen hade vi den där snubben som jag skrev en himla massa med via Instagram, han visade sig ha flickvän…

Men, för några månader sen matchade jag med en kille, vi skrev ganska mycket en period, men sen kom jag in i det här med D så jag såg hur mina svar blev kortare och kortare nu i efterhand, så jag förstår att han slutade skriva plötsligt. Jag gillade verkligen han och han verkar vara en jättetrevlig människa, ser bra ut, och är skitrolig. Jag kröp till korset för några veckor sen och skrev och frågade om allt var bra och spann vidare på det vi pratat om tidigare, och det var tack och lov inga onda känslor där, utan han hängde på igen. Han hade haft mycket han också så jag tror att vi båda bara hade annat för oss liksom.

Hur som helst så har vi hörts varje dag sen dess, och han är verkligen skitrolig! I morgon ska jag åka dit han bor då jag ska till veterinären med hunden och han tyckte att vi kunde väll ses då? Jag svarade att jag ska vara där redan på morgonen sen måste jag köra hem så jag hinner hämta grabben från skolan också efter lunch, men kunde han ses på förmiddagen så var jag absolut på. Han svarade att han egentligen hade andra planer men han ”kastar om lite och skiter i resten” så ska vi nog hinna med en kaffe iallafall.

Så ja, jag har ev en dejt i morgon då! Som känns riktigt bra. Dock bor vi en bit ifrån varandra, så vet inte hur fungerbart det skulle vara egentligen, men den dagen, den sorgen. Värre att vi inte ses alls, sen kommer jag bara gå och fundera på det istället om det hade kunnat blivit något eller inte! Sjukt nervöst dock, tycker inte alls om att gå på dejt med någon som jag inte sett irl. Eller rättare sagt, någon som inte sett mig. Så rädd att folk ska bli besvikna!

Det som är skönt med den bekanta från affären, vi har både sett och pratat med varandra flera gånger! Så mycket enklare då!

Så, planerar en dejt i morgon, sen ska jag ta tag i att boka in något med den bekanta nästa vecka också. Är så extra introvert nu bara efter pandemin och vintern så känns mest drygt att träffa folk. Men man måste väll börja någonstans.

 

[Ramona]

Jag har velat ha buketräff här hemma till typ vår/sommar läääänge, men sen kom pandemin.

Jag tror att vi iallafall är några i Dalarna, och tänkte en vinkväll, snacka goja, och slå igång grillen är väll aldrig fel?

Bor i hus så sovplats finns det om det skulle vara så!

Jag kommer även om jag inte bor i Dalarna! Roadtrip är ju alltid kul. Och vill någon annan från Skaraborg med så får vi plats i min bil, om det inte är på sommaren för då kanske jag tar hojen.

 

[karamelldrottningen]

På ett sätt tycker jag att det är helt ok och till och med befriande. Och på ett sätt inte alls. Att vara ”tillsammans” med någon som är tillsammans med andra. Trots öppenhet och trots att jag absolut inte skulle säga det högt så visst känns det lite udda. Kanske tiden får utvisa? Grejen är om jag säger bu eller bä så blir det bu för hela slanten istället. Så jag ligger lågt. Och vill heller inte bli beroende av någon annan i någon aspekt. Personen i fråga tycker om mig och jag dito så EGENTLIGEN finns det inga konstigheter eller problem. Men ändå stör jag mig något på allting. Och till och med stör mig lite på mig själv för att jag stör mig