Jag känner mig kluven! Jag har överlevt den typen av övergångar förr. Ni minns kanske ”kollegan” som jag blev mer eller mindre besatt av häromåret? Jag var ju i hans bröllop så småningom, och med distans till allt så hittade vi tillbaka till en bra vänskap. Vi ses inte lika ofta som förr, men det känns bra nu. Jag hade ett jättebehov av honom ett tag (och han av mig) men känner inte någon hjärtesorg alls. Tvärtom är jag glad för hans skull och hans fru börjar bli en nära vän till mig!Ni som skriver att ni kommer vara vänner oavsett om det inte blir nåt mer, hur känner ni inför det?
F har nämligen nämnt det. Men det finns inte en chans att vi kommer vara vänner om detta inte blir något mer, är alldeles för attraherad och "inne i honom".
Skulle nog göra alldeles för ont.
Kapet känns det lite annorlunda med. För honom har jag annorlunda känslor för. Kollegan var en mer ensidig förälskelse. Jag kan fortfarande inte säga att jag riktigt känner Kapet, men jag verkligen tokgillar honom och vill helst ha fysisk kontakt konstant när vi ses. Men jag vet inte om det går över när jag lär känna honom. Och gör det det såpass att jag känner mig neutral mot honom kan jag absolut ha honom som vän, vi lär mötas igen så det känns vettigt att försöka vara vänner om det inte blir mer. Och det är ju det där ”om det ska bli mer” som tar lite mer än en helg på tu man hand för att reda ut.
Men om det inte blir mer och kommer någon annan kvinna in i bilden så behöver jag nog rätt lång tid på mig innan det känns ok. (Alternativt att jag själv hittar ett nytt kap och är lycklig med den personen)