Dejtingtråden 26!

[Tranan]

Ja och det måste du tillåta dig själv att vara också. Jag är dock övertygad om att du är så mycket mer än "bara ett vrak" även om jag förstår att livet suger just nu.

Tack,
om jag tillåts lite humor så tog jag en selfie

Sorry men det är så jag känner mig.

 

[Tranan]

Se det inte som ett nederlag, ta ett steg tillbaka, andas och sov på saken. Nu känner jag inte någon av er och även om ni känt varandra i väldigt många år så har du gett ett väldigt intensivt intryck med timslånga samtal varje dag och lite tid över för annat än planera bröllop och resor.

Har det påverkat ditt jobb, med tanke på att du fick lämna projektet? Dina kollegor kanske kände det som att du inte var engagerad utan ägnade mest tid till telefonen även om du gjorde din bit av jobbet.

Varför så bråttom? Ni har väl båda saker i era liv som måste prioriteras även om det är härligt att prata med sin älskade, men det kan ta tid som behövs för annat. Ta några kliv tillbaka, landa i dig själv och hör av dig igen. Ta det lugnt och njut av nuet, av tanken på er, forcera inte, var inte för intensiv för du bränner upp/ut er båda. Du måste låta även henne ta ett steg tillbaka, hämta andan och sova på saken, göra annat utan att få dåligt samvete, ingen orkar lev i 180 hela tiden och ingen orkar i längden leva med någon som alltid är uppe i varv.

Jag pratade inte timtals på jobbet. och de viste nog inte något om mina planer.

 

[Zinfernia]

Tack,
om jag tillåts lite humor så tog jag en selfie
Visa bifogad fil 39426
Sorry men det är så jag känner mig.

Förlåt att jag skrattar men jag känner så himla väl igen mig i bilden! Det är exakt så jag själv känt när förhållanden tagit slut, så jäkla kraschad.
Men @Tranan , till skillnad från fordon som blir till värdelösa skrotdelar kan vi människor läka ihop igen vid krascher, inifrån och ut.

 

[Raderad medlem 94602]

Oj! Jag trodde att du var betydligt yngre
Jag måste bara säga att du är väldigt vacker!

Tusen tack

 

[Tranan]

Förlåt att jag skrattar men jag känner så himla väl igen mig i bilden! Det är exakt så jag själv känt när förhållanden tagit slut, så jäkla kraschad.
Men @Tranan , till skillnad från fordon som blir till värdelösa skrotdelar kan vi människor läka ihop igen vid krascher, inifrån och ut.

Tack, men jag har kraschat så många gånger, byggt ihop mig, startat nytt i olika saker. vet inte hur ofta jag klarar att brinna upp och sedan återuppstå.

 

[Red_Chili]

Han lagar riktigt bra mat, vegansk såklart.
Han är nog inte beredd att lära sig piano dock.

Skicka honom till Sthlm Jag hade tyckt det var trevligt med någon som gillar musik och vegansk mat, tänker jag mig i alla fall.

 

[parellikusken]

Skicka honom till Sthlm Jag hade tyckt det var trevligt med någon som gillar musik och vegansk mat, tänker jag mig i alla fall.

Och han tränar typ sex dagar i veckan, du kan säkert få honom att klättra med dig.

 

[Zinfernia]

Trots att jag har för jävla ont i ryggen har jag haft en mysig dag med ragget. Han har lagat mat, gett mig massage och bara varit gullig i största allmänhet.
Jag har sträckt mig ordentligt i ryggen och kan knappt gå, gissar att det beror på lite väl atletiska övningar i sängkammaren. Man är ju inte 20 längre, inte ens 30

Ragget behöver en ny bostad och jag har sagt att han kan sova hos mig så länge han vill. Han tog tacksamt emot erbjudandet eftersom alternativen annars var att bo med (ex)flickvännen tills vidare, flytta hem eller sova på en polares soffa. Inget av dem var lika trevligt som att dela säng med mig
Min katt är överlycklig för sin nya undersåte och ragget som för länge sedan insett att han är sist i hierarkin har accepterat sin roll som tasshållare, öron- och rumpkliare och godisleverantör.

 

[Mia_R]

Jag pratade inte timtals på jobbet. och de viste nog inte något om mina planer.

Läste du resten av inlägget?

 

[Red_Chili]

Och han tränar typ sex dagar i veckan, du kan säkert få honom att klättra med dig.

Haha, låter perfekt ju! Och om inte annat så brukar jag trivas bra med folk som tränar just för att vi brukar ha lite lika behov för att må bra (även om träningsformerna är olika).

 

[Fibusen]

Fortfarande inte ett ljud från hojkillen. Vi bröt ju helt i Tisdags. På ett sätt jätteskönt, på ett annat sätt helt åt helskotta. Jag vet ju att jag är skitsvår, egensinnig och omöjlig, och jag förstår att han lessnade ur. Samtidigt så tycker jag att han var ego och barnslig när han mest tyckte ”jag då?” när mitt liv nästan rasade samman, för att ork och tid inte fanns från mitt håll just då. Ibland tänker jag ”hur kunde du ge upp när jag behövde dig som mest?” För att i nästa sekund tänka att ”När det krisar så här så vill jag bara vara ifred!”

Jag saknar honom,såklart! Samtidigt som det är såååå skönt att slippa ha dåligt samvete gentemot honom, slippa ha en klump i magen, slippa göra han besviken gång på gång. Jag önskar så att vi kunde vara vänner, men det går ju inte. Han behövde bryta helt för att kunna gå vidare, vilket jag självklart accepterar! Men det är ju så jävla tungt, för på ett sätt så var ju han den jag litade på fullt ut.

Jag kommer självklart inte höra av mig, jag vill inte ge han några förhoppningar om något som inte kommer bli igen, men jag saknar han.

Samtidigt som jag känner ”fan vad skönt att vara själv” så är jag också lite rädd att jag alltid kommer vara själv? Att jag är för krånglig och komplicerad för att någonsin kunna ha ett förhållande med någon? Fast ensamheten inte skrämmer mig det minsta, så vet jag inte om jag gillar tanken på att ”alltid” vara ensam heller?

Känns nog lite extra tröstlöst idag då en av mina närmaste vänner flyttade i helgen...Är så glad för hennes skull att hon äntligen blev sambo och allt vad det innebär, men nu är våra spontana vinkvällar med cykelavstånd ett minne blott, och jag känner mig mer ensam än någonsin!

Och frågan ”vad vill jag med mitt liv?” har jag inget svar på just nu. Vet inte alls hur jag vill leva i framtiden längre. Jag var så säker på att det här med särbo var så fantastiskt, men det slutade ju med massa krav endå. Handlar det om att rätta känslorna från min sida inte fanns? Att jag är så avstängd så jag aldrig kan känna och ge mer än så här? Att jag alltid kommer behöva ge upp om det blir mycket runt om, för att jag bara stänger in mig själv?Eller var det just något med våran kemi som inte klickade?

Det är som att jag absolut inte vill ha någon, men samtidigt är rädd att bli gammal ensam?


Jag förstår mig inte på mig själv längre alltså...

 

[parellikusken]

Haha, låter perfekt ju! Och om inte annat så brukar jag trivas bra med folk som tränar just för att vi brukar ha lite lika behov för att må bra (även om träningsformerna är olika).

Hade jag varit straight hade jag haffat honom, tyvärr attraherar han mig inte det minsta. Men han är fantastisk. ❤

 

[Tranan]

Läste du resten av inlägget?

Ja. jag är ledsen men orkar inte riktigt hanetera inof så bra just nu.

 

[macbeth]

Fortfarande inte ett ljud från hojkillen. Vi bröt ju helt i Tisdags. På ett sätt jätteskönt, på ett annat sätt helt åt helskotta. Jag vet ju att jag är skitsvår, egensinnig och omöjlig, och jag förstår att han lessnade ur. Samtidigt så tycker jag att han var ego och barnslig när han mest tyckte ”jag då?” när mitt liv nästan rasade samman, för att ork och tid inte fanns från mitt håll just då. Ibland tänker jag ”hur kunde du ge upp när jag behövde dig som mest?” För att i nästa sekund tänka att ”När det krisar så här så vill jag bara vara ifred!”

Jag saknar honom,såklart! Samtidigt som det är såååå skönt att slippa ha dåligt samvete gentemot honom, slippa ha en klump i magen, slippa göra han besviken gång på gång. Jag önskar så att vi kunde vara vänner, men det går ju inte. Han behövde bryta helt för att kunna gå vidare, vilket jag självklart accepterar! Men det är ju så jävla tungt, för på ett sätt så var ju han den jag litade på fullt ut.

Jag kommer självklart inte höra av mig, jag vill inte ge han några förhoppningar om något som inte kommer bli igen, men jag saknar han.

Samtidigt som jag känner ”fan vad skönt att vara själv” så är jag också lite rädd att jag alltid kommer vara själv? Att jag är för krånglig och komplicerad för att någonsin kunna ha ett förhållande med någon? Fast ensamheten inte skrämmer mig det minsta, så vet jag inte om jag gillar tanken på att ”alltid” vara ensam heller?

Känns nog lite extra tröstlöst idag då en av mina närmaste vänner flyttade i helgen...Är så glad för hennes skull att hon äntligen blev sambo och allt vad det innebär, men nu är våra spontana vinkvällar med cykelavstånd ett minne blott, och jag känner mig mer ensam än någonsin!

Och frågan ”vad vill jag med mitt liv?” har jag inget svar på just nu. Vet inte alls hur jag vill leva i framtiden längre. Jag var så säker på att det här med särbo var så fantastiskt, men det slutade ju med massa krav endå. Handlar det om att rätta känslorna från min sida inte fanns? Att jag är så avstängd så jag aldrig kan känna och ge mer än så här? Att jag alltid kommer behöva ge upp om det blir mycket runt om, för att jag bara stänger in mig själv?Eller var det just något med våran kemi som inte klickade?

Det är som att jag absolut inte vill ha någon, men samtidigt är rädd att bli gammal ensam?


Jag förstår mig inte på mig själv längre alltså...

Det är absolut inte du som är för krånglig, utefter vad du skrivit här tycker jag det är tydligt att problemet är just att han är lite barnslig och ego, han klarade inte inte av att släppa på sina behov en gnutta under en tillfällig period när dina behov var större (kris!). Det är han som har svårt att hantera ett förhållande om han inte klarar av att vara lyhörd för sin partners behov eller låter sin egen osäkerhet ta över när partnerns liv krisar. Hans misslyckanden är absolut inget du behöver ta på dig, han hade med största säkerhet betett sig exakt likadant i en liknande situation men med en annan person, så det har inte med dig att göra.
Men uppbrott ÄR svårt, även om man vet att man fattat rätt beslut, och såklart blir det ännu tyngre om andra förhållanden ikring en förändras.

 

[escodobe]

Hm. Du ser dig som en självständig Snusmumrik men tenderar att bilda stabila par hela tiden?

Ja, en av orsakerna är väl mönstret är att det som definitivt får mig att avsluta en relation som kan ha varit knackig på olika sätt är när jag på allvar blir intresserad Av någon annan.

Det går ju 6-10 år mellan gångerna jag hittar någon, men en gång är ingen gång, två gånger en vana...

Här finns det dock lite varningslampor som blinkar som gör att jag definitivt ska försöka ta det långsamt. Hur bra nu det gått hittills liksom...

 

[Squie]

Tack, men jag känner mig totalt värdelös.

Sagt det förut, säger det igen. Terapi. O utifrån tidigare info..du har råd.

 

[Tranan]

Sagt det förut, säger det igen. Terapi. O utifrån tidigare info..du har råd.

Tack, jag går.

 

[Zinfernia]

Skrattar fortfarande åt morgonen här hemma.

Ragget hade gått upp för att gå på toaletten mitt i natten och när han kom tillbaka till sängen hade min katt lagt sig mitt på hans huvudkudde. Ragget hade då fått lägga sig en halvmeter ner, utan kudde och med benen utanför sängen.
När jag vaknade låg de båda kvar på samma sätt. Jag frågade ragget om han hade sovit gott och fick till svar:
"-Ja, alltså, det var ju allt annat än bekvämt men jag kan ju inte gärna begära att Hans Majestät ska flytta den kungliga röven bara för att pöbeln ska få en bra nattsömn."

Han vet sin plats här

 

[Zinfernia]

Jag är förresten så jävla less på alla dessa gymbilder på dejtingsajterna. Skitkul för dig att du tränar men jag blir inte impad av en svettig selfie där du har pumpat upp musklerna liksom.

Det här tog dock priset. Ett mail från random snubbe som på allvar tror att man inleder en konversation så här:

 

[Zinfernia]

Och ytterligare en som kör med "varför"-komplimanger

Vad förväntar han sig att jag ska svara på det? "Tihihihi, tack så mycket, nä men jag är väl inte sååå söööt"?!