Jag har svårt att hantera mina känslor kring Kapet. Jag vill så gärna träffa honom jättesnart, om så bara för att gå vidare efter det utifall han bestämt sig för att avståndet är för stort, eller vad som skulle kunna uppstå.. Jag känner starkt att vi bör mötas igen. Är givetvis osäker på om han känner likadant. Jag tvivlar, men jag har alltid tvivlat på mitt eget värde i andras ögon när det kommer till kärleksrelationer.
Jag är så oerhört svältfödd på närhet att jag nästan går sönder av att tänka på det. Min kropp skrek ”lämna mig inte!!!” när jag kramade Kapet hejdå, och att äntligen ha fått kyssar och sex igen efter orimligt länge väckte känslor jag tryckt undan. Och det kändes otroligt bra att ligga sked med honom.
Jag är rädd att skrämma bort honom genom att bli för ivrig. Samtidigt känner jag ju inte honom så bra, så han kanske inte är ett sånt kap när man lär känna honom. Men jag vill ju få möjlighet att ta reda på det!
Jag är också rädd att jag är på väg in i en liten depression (igen) över alla år jag förlorat, och den ENORMA rädsla jag har utvecklat för att livet skall fortsätta på samma spår med år efter år utan kärleksrelationer. Jag är öppen för kärlek numera, men eftersom jag ofta är väldigt ensam så är det rätt svårt att möta någon spontant.
Jag borde säkert prata med en psykolog, jag blev remitterad häromåret, men hann flytta innan jag fick tid eftersom det var så lång väntan.
Undrar om man kan få stöd till sånt genom jobbet på något vis? Jag har en ganska påfrestande jobbsituation också. Och allt är så jävla tungt rent ut sagt när man inte har ett bra nätverk runt sig. Hanterar känslorna just nu med att träna mycket för att rensa tankarna.
Jag vet att jag inte kan påverka det förflutna. Bara framtiden. Jag är normalt relativt bra på att leva i nuet. Men ibland kommer känslorna över mig och jag blir väldigt ledsen över allt jag aldrig fått uppleva och inte ens vet om jag kommer att få uppleva. Det känns så jävla sorgligt, och tårarna rinner nu när jag skriver det.
Det är så oerhört svårt att prata om. Det är ett mörkt hål som skrämmer de flesta. Jag har i väldigt många år kämpat väldigt för att ge mig ut i nya sammanhang för att möta folk. Det kräver mycket av mig, och det går i vågor. Jag möter en vägg efter ett tag när energin tar slut och jag inte orkar dra mer ensam. Jag försöker berätta lite i taget för folk jag möter. Men det är få som förstår vidden. Nu har jag ett fåtal vänner, de flesta är inte så nära, men några har potential att bli det. (Jag har flyttat mycket, och jag har haft väldigt nära vänner tidigare. Har väl strängt taget fortfarande, men de bor långt bort)