Det där hade kunnat vara jag för ett par år sedan, bortsett från att jag aldrig vågat skaffa tinder. Jag är ful, vilket jag också fått höra från omvärlden. Någon attraktiv personlighet har jag inte heller. Jag har så många gånger tänkt att jag inte är värd kärlek och att jag inte är värd att älskas. "Personer som jag har inte rätt till det".
Men så är det ju verkligen inte. Idag firar jag 6 månader med min kille som älskar mig något enormt, och jag älskar honom precis lika mycket. Jag vet också att han tycker att jag är den vackraste som finns. Hade någon frågat mig för ett par år sedan så hade jag sagt att jag kommer vara lyckligt ensam livet ut, att jag inte var intresserad av kärlek eller att hitta någon. Det är först nu jag börjat inse att jag intalade mig det för att skydda mig själv. Jag var så övertygad om att ingen skulle kunna älska mig att jag inte gav det en chans.
Jag tror inte att det finns någon som känner en vilja att finna kärlek som inte är menad att göra det, och alla har förmågan att bli älskade, även när det inte känns som det. Däremot kan det vara väldigt skrämmande med känsla av sårbarhet som uppstår när man kastar sig ut i det okända, och när man erkänner för sig själv (eller andra) att man vill ha någon, trots att man är övertygad om att man inte är värd det. Men det är inte sant, eftersom alla människor är värda kärleken.