Har hängt ett par gånger med Jim nu under påsken, vi har hälsat på hos varann och sovit ihop. Det har varit mysigt, men lite osäkert. Vi har skitkul när vi bara hänger, snackar och gör aktiviteter, men det blir nervöst och trevande med kelande och sex. Jag har problem med att jag blir för passiv, försiktig och dålig på att ta för mig vid sex med ny person, och han verkar vara likadan, så där har vi lite att jobba på, men det brukar kunna ge sig, och är ju bättre än när nån är för mycket åt andra hållet.
Känns svårare med övrig närhet och bekräftelse, som jag är mer van vid att det brukar flyta på från start. Han svarar på mina inititativ, men tar få egna, och ger knappt nånting av vare sig verbal eller icke-verbal bekräftelse. Jag är ganska säker på att det hos honom handlar om osäkerhet (kanske också oerfarenhet) snarare än ointresse, men det blir ju att jag också instinktivt backar. Vore jag modig skulle jag göra tvärtom och testa hur det går. Eller prata om det.
Jag är väl inte själv helt säker på hur pass intresserad jag är, det har gått lite upp och ner, men nånting känner jag ju för honom. Alltför tungrodda barriärer pallar jag inte med, men försöker att inte vara så otålig. Mer häng och mer kommunikation är ju det som gäller för att se vad det blir av det här. Att han vill ses är han tydlig med, och han är inititativrik när det kommer till att styra upp vårt häng, så vi kör väl på så länge det känns bra.
Annat på gång är att jag till sist verkar få till att träffa "brevkompisen" om ett par veckor. En kille jag matchade med kring jul när jag var hos min pappa på andra sidan landet. Vi skrev lite fast det kändes lite onödigt när vi bor så långt ifrån varann, men sen blev det liksom aldrig att vi slutade. Skrev intensivt i säkert en månad, sen har det väl glesat ut lite, men rätt vad det är så plockar vi upp tråden och är igång igen. Vi har så roligt när vi chattar, märkliga nörderier vi har gemensamt uppdagar sig hela tiden, och han känns som en mycket fin och varm person.
Nu ska jag åka åt det hållet igen, och vi planerar att ta några öl. Känns typ lite som på icq-lunarstormtiden när jag gick och blev småkär i folk jag aldrig träffat. Stor risk för platt fall när vi ses om vi inte alls synkar lika bra irl, och skulle vi synka rejält skulle det också kunna bli frustrerande skitjobbigt eftersom det är uteslutet att det skulle kunna bli nåt mer än en mycket sporadisk kontakt (han har också småbarn). Men jag tar risken och ser mycket fram emot att träffa honom.
F som jag träffade seriöst några månader i somras/höstas är nu i förhållande med nån såg jag just på facebook, plus en liten fnittrig konversation mellan dessa två i kommentarsfältet. Blev lite förvånad över min egen reaktion, att det skulle kännas lite jobbigt. Det var helt ömsesidigt när vi lade ner, jag har inte tvekat en sekund på att det var rätt, och för ett par månader sen sågs vi vänskapligt och allt kändes totallugnt. Men det är väl bara att acceptera hur irrationellt man funkar ibland.
Känns svårare med övrig närhet och bekräftelse, som jag är mer van vid att det brukar flyta på från start. Han svarar på mina inititativ, men tar få egna, och ger knappt nånting av vare sig verbal eller icke-verbal bekräftelse. Jag är ganska säker på att det hos honom handlar om osäkerhet (kanske också oerfarenhet) snarare än ointresse, men det blir ju att jag också instinktivt backar. Vore jag modig skulle jag göra tvärtom och testa hur det går. Eller prata om det.
Jag är väl inte själv helt säker på hur pass intresserad jag är, det har gått lite upp och ner, men nånting känner jag ju för honom. Alltför tungrodda barriärer pallar jag inte med, men försöker att inte vara så otålig. Mer häng och mer kommunikation är ju det som gäller för att se vad det blir av det här. Att han vill ses är han tydlig med, och han är inititativrik när det kommer till att styra upp vårt häng, så vi kör väl på så länge det känns bra.
Annat på gång är att jag till sist verkar få till att träffa "brevkompisen" om ett par veckor. En kille jag matchade med kring jul när jag var hos min pappa på andra sidan landet. Vi skrev lite fast det kändes lite onödigt när vi bor så långt ifrån varann, men sen blev det liksom aldrig att vi slutade. Skrev intensivt i säkert en månad, sen har det väl glesat ut lite, men rätt vad det är så plockar vi upp tråden och är igång igen. Vi har så roligt när vi chattar, märkliga nörderier vi har gemensamt uppdagar sig hela tiden, och han känns som en mycket fin och varm person.
Nu ska jag åka åt det hållet igen, och vi planerar att ta några öl. Känns typ lite som på icq-lunarstormtiden när jag gick och blev småkär i folk jag aldrig träffat. Stor risk för platt fall när vi ses om vi inte alls synkar lika bra irl, och skulle vi synka rejält skulle det också kunna bli frustrerande skitjobbigt eftersom det är uteslutet att det skulle kunna bli nåt mer än en mycket sporadisk kontakt (han har också småbarn). Men jag tar risken och ser mycket fram emot att träffa honom.
F som jag träffade seriöst några månader i somras/höstas är nu i förhållande med nån såg jag just på facebook, plus en liten fnittrig konversation mellan dessa två i kommentarsfältet. Blev lite förvånad över min egen reaktion, att det skulle kännas lite jobbigt. Det var helt ömsesidigt när vi lade ner, jag har inte tvekat en sekund på att det var rätt, och för ett par månader sen sågs vi vänskapligt och allt kändes totallugnt. Men det är väl bara att acceptera hur irrationellt man funkar ibland.
men jag kämpar på med alla mina nojor 
Det kanske är något liknande för honom? Fråga!
