Dagens bästa, i en för övrigt mycket bra dag, var att en av mina favoritföräldrar blev ledsen när vi sa hejdå på skolavslutningen. Jag slutar på skolan och vi har haft en väldigt bra relation och hon har ett barn med svårigheter, som har varit mitt mentorsbarn.
När hon kom fram kunde hon bara säga ”Jag blev så ledsen när jag läste..” och sen sprack rösten och vi stod bara och höll i varandra, tårögda. Det var ett så himla fint ögonblick! Tjocka i halsen båda två tackade vi för den här tiden och önskade varandra lycka till och så vidare.
Det var så fint och berörde mig så djupt! Jag vet, rent logiskt, att jag är en riktigt bra lärare och är väldigt omtyckt av både vårdnadshavare och elever. Men det blev så verkligt på något vis. Och så fint. Det ögonblicket kommer jag nog ta med mig resten av livet.
Näst bäst var att skolbibliotekarien kom fram efter personallunchen och sa hejdå. Hon var också uppriktigt ledsen över att jag slutar! En människa som jag ser upp till men har aldrig trott att hon ens visste vem jag var, mer än en av lärarna i fyran. ”Du som är så fin!” upprepade hon flera gånger när vi pratade. Jag har alltid sett mig som en bra lärare men kanske inte som en ”fin” människa. Att jag har lyckats göra intryck på en person som jag har träffat ett tiotal gånger och att jag uppfattats som ”fin” tar jag som en stor komplimang!
Så jävla tacksam för livet nu bara.