Bryta med ett syskon - någon med erfarenheter?

[Görel]

Att vi helt enkelt har tur som inte har några familjeproblem utan har en lättsam relation till varandra och våra familjer

Det är skönt att kunna ha det, men man kan ju bara påverka sin egen inställning till sin familj, inte familjens inställning till en själv. Det är inte ovanligt att familjer har krav på andra familjemedlemmar om beteende eller som i ts fall, vilka val de gör i sitt liv. Var själv nära att bryta med min egen familj av liknande skäl för länge sen, men de var kloka nog att se åt vilket håll det bar och ändrade sig.

 

[Ramona]

Att vi helt enkelt har tur som inte har några familjeproblem utan har en lättsam relation till varandra och våra familjer

De flesta i min umgängeskrets har också bra relationer med sin släkt så det är inte bara du. Sen är det ju som uttrycket säger att släkten är värst! Och varför den är värst är ju för att man känner de personerna så bra. Man vet vilka dåliga sidor de har, men man kan inte välja bort dem som man kan med vänner.

Vi har absolut "bråk" och problem i vår släkt (både på mammas och pappas sida), men jag tror att ingen är speciellt konflikträdd utan vi löser grejer och vi accepterar grejer såsom de är.

Sen beror det nog lite på hur smarta och pålästa människor är. Vettiga människor tjatar inte på andra att tex skaffa barn, göra sig av med hästar, etc. De låter vuxna människor leva sina egna liv såsom de vill och accepterar det.

 

[Lobelia]

Fast för att hjälpa sig själv måste man också veta att man behöver hjälp.

Givetvis, men set är ingen process som är lätt att bara tvinga fram, och i synnerhet inte för en syster som hela tiden varit ett mobboffer.

JAg är lite i samma situation själv, även om det är en lightversion av TS problem. Jag kan aldrig få systern min att inse att hon har fel genom att skrika på henne, det har jag gjort massor av gånger. Någonstans behöver det gå upp ett liljeholmens, dock är mitt eget välmående prioriterat så jag kommer inte att försöka på annat vis än att inte acceptera hennes påhopp.

 

[Mia_R]

Jag älskar mina syskon men jag orkar inte med dem. Som någon annan skrev, vore det inte för att de var mina syskon skulle vi aldrig haft något med varandra att göra.

 

[literealistisk]

Inte sagt upp kontakten med ett syskon men annan familjemedlem. Ett av de bästa besluten jag tagit.

Du är inte skyldig din syster någonting. Inte någon kontakt, inte att få henne att inse att hon behöver professionell hjälp. Vill du inte umgås med henne så gör inte det, du behöver ingen mer anledning. Och berätta det i vilken stil du vill. Man ska inte ha kvar relationer man inte mår bra av, oavsett om man delar DNA eller ej.

 

[Badger]

Sen tycker iaf jag att orsaken inte alltid spelar någon roll. Det som spelar en roll är hur TS mår av att umgås med sin syster. Oavsett systerns anledning till varför hon beter sig så. Det är inte TS ansvar att hjälpa systern med hennes problem på sin egen bekostnad.

Såklart inte, men hon verkar köra lågaffektivt och det verkar inte fungera så bra för måendet och systern verkar btw svår att undvika så som det är just nu. Sedan är det ju bara en relativ ändring, istället för att skrika och gå så vara explosiv och stanna kvar.

 

[Lingon]

Såklart inte, men hon verkar köra lågaffektivt och det verkar inte fungera så bra för måendet och systern verkar btw svår att undvika så som det är just nu. Sedan är det ju bara en relativ ändring, istället för att skrika och gå så vara explosiv och stanna kvar.

Svår att undvika. Nja, jag håller inte riktigt med. Det känns inte som att TS faktiskt bestämt sig för att utesluta systern ur sitt liv.

Jag uppfattar det som att TS faktiskt har skrikit också men att det inte heller funkar.

 

[Badger]

Fast det handlar inte om att själv vara så elak att syskonet bryter kontakten. Det handlar inte om att lägga energi. Det handlar om att bryta alla andras mönster och faktiskt säga ifrån ordentligt en gång så personen får sig en tankeställare.

Jag tror inte att det handlar om dålig självkänsla. Jag tror att det finns en diagnos. Den diagnosen tillsammans med att hon har en grandios personlighetsstörning gör att hon blir ett svin. Om alla bara tassar omkring så blir det aldrig någon tankeverksamhet. För hon är bäst i sina ögon.

När hon då stöter på någon som ”gör motstånd” på ett kanske något överdrivet sätt så sätter det känslor i rullning hon inte stött på innan. Och så kommer hon förhoppningsvis få lite ångest, söka tröst i anhöriga som ju då måste stå på ts sida för att det ska fungera och sen får hon tänka lite själv. Hon kommer med största sannolikhet initialt att skylla på att alla andra är elaka och vill henne illa eftersom de är avundsjuka på hennes superfina liv där ju hon gjort rätt val, men med lite tid och hjälp kommer hon att få andra verktyg i hur man för sig socialt.

Det är helt okej att bara bryta kontakten om det är det man vill. Men vill man ha en förändring så behöver man sätta denna personen lite utanför dess normala värld. Den behöver få tänka till lite grann på vad som hände. Och gärna bolla det med andra människor i dess närhet och då inte få medhåll. Jag kan tycka att man av kärlek behöver hjälpa denna tjejen att få förståelse och hjälp. Att bara se på när är person med svårigheter gång på gång på gång förstör relationer runt omkring sig med människor hon egentligen tycker om är ganska så elakt. Om inte familjen hjälper vem ska då hjälpa?

Jo exakt speciellt föräldrarna borde försöka hjälpa och ge verktyg, de borde antagligen älska henne och kunna ta det i små portioner. Den lättaste först kanske och protestera logiskt med hjälp av tankeställande frågor. (eftersom de inte vill bli av med kontakten). -typ nej det är ett fullödigt liv att inte ha barn. -Varför skulle det gynna dig om alla i din ålder har barn. osv

 

[Hermelin]

Jag började skriva något listigt att skriva som stöd men tycker att @Tonto och @Philosophia skrev det jag tänkte mycket bättre.

Jag har själv numera ganska sporadisk kontakt med min syster. Hon är helt enkelt inte tillräckligt trevlig för att jag ska orka träffa henne mer. Det beror säkert på hur hon mår och hur hon har det i sitt liv men det betyder inte att jag måste stå ut med det.

 

[Badger]

Jag tror inte det funkar att ryta ifrån, det brkar mest göra att folk får taggarna ut och hamnar i försvarsställning, För mig tar det dessutom mycket energi att bråka men det är kanske olika. Kanske är färt ett försök.

Sen kanske det är lite väl hobbypsykologiskt att ställa diagnoser som grandios personlighetsstörning, men jag är väl inte bättre där när jag är inne på dålig självkänsla även om det inte är en diagnos.

Det är lätt att säga att familjen ska hjälpa, men här kan nog bara, personen hjälpa sig själv.

För mig tar det väldigt mycket energi att gå därifrån eftersom jag sedan ältar och känner mig dålig och tar åt mig. Kanske i dagar. Det känns ju som att det är en metod som ts + föräldrar kört i 10+ år utan att må bättre av det.

Nu säger ju alla att det tar mindre energi så jag kanske känner fel i mig.

Faktum är att jag blir jätteförvånad varje gång någon säger att det tar mycket energi att säga ifrån och lite energi att gå därifrån. Även om jag vet att det är det vanligaste rådet och nu säger jag att jag gärna exploderar men jag kan också använda undvikandetaktiken och jag tycker inte att det fungerar ett dugg bättre än konfrontation för mitt personliga mående. Snarare blir det ett ältande och ett ätande av själen. Sedan tycker jag vissa människor ser en chans att ta ens territorium och utöka sitt för varje gång man accepterar elakheter från dem. (så jag menar inte tex ts ska dressera syskon (och arbetskamrater) till att bli bättre människor, utan till att inte klampa henne på tårna genom ett Aj, klampa inte på mina tår. Dvs tex berätta att det i dagens samhälle inte är ok att tjata om barn. Vilken plats i Sverige tycker ens det? är det här Sverige?)

Sedan kan man såklart känna sig generad och att det var pinsamt att explodera, så det gäller att hålla sig på den jättesvåra gränsen att säga det man tycker rakt ut och sedan inte älta saken vidare. Logiska motfrågor man förberett är kanske lättare.

Att göra som man alltid gjort kommer ju alltid ge samma resultat som man alltid fått. Att ändra någonting kan ändra ens egen känsla eller ge stick så att personen tycker det är jobbigt att fara ut mot en själv.

 

[ledsenfundering]

Det är ingen person jag skulle umgåtts med eller säkert ens känna om han inte var min bror, varför ska vi umgås bara för att vi har samma föräldrar?

Detta. Jag hade aldrig valt att umgås med en sån här person om vi inte var släkt. Sen har jag andra släktingar som jag mycket väl skulle kunna umgås med även utan släktskapet, en del så pass avlägset att jag egentligen inte umgås med dem för att vi är släkt typ tre generationer bort utan för att jag faktiskt får ut något av att umgås med dem. Rent krasst får jag inte ut någonting av att umgås med min syster mer än ångest, men hon är så pass nära släkt att det är svårt att bryta.

Jag har egentligen inget direkt gemensamt med min svägerska heller och vi hade förmodligen aldrig umgåtts om hon inte varit ihop med min bror. Men eftersom hon kan bete sig som folk så kan vi ändå umgås trots att vi i grunden är ganska olika. Så den springande punkten är väl egentligen att min syster inte kan just bete sig.

 

[ledsenfundering]

Jag uppfattar det som att TS faktiskt har skrikit också men att det inte heller funkar.

Ja, både i lördags och tidigare. Framför allt när vi fortfarande bodde ihop. Förut kunde hon trots allt ändå ta åt sig lite och uppföra sig bättre ett tag, men det kommer alltid nya skrapor förr eller senare. Nu efter barnet tar hon inte åt sig ett dugg. Hon är fullständigt skogstokig för att jag "uppförde mig så illa" och skrek inför hennes barn (som dessutom låg och sov ute...), för att jag är "avundsjuk" på hennes barn och för att jag inte bara fattar att barnet konkurrerat ut mig och att jag aldrig mer ska få uppmärksamhet. Min bror har fyllt år i veckan, hon vägrade säga grattis till honom för nu är det bara barnets födelsedagar som ska uppmärksammas, ingen annans.

Inte som ett specifikt svar till dig, men som svar på diskussionen om att hjälpa henne. Mamma och pappa har verkligen försökt förklara för henne att man inte säger och gör som hon gör ibland. Men hon lyssnar inte. Framför allt så är hon ju absolut inte sån här mot kompisar i smekmånadsfasen när de är bästisar och allt är rosa och glittrigt. Då säger hon att det är hon som är det sociala geniet i familjen medan vi är lustiga kufar som sitter som eremiter ute i skogen. Sen när relationen kraschar är det alltid den andra personens fel, då har hen blivit knäpp eller träffat en tråkig partner eller något annat negativt.

 

[Badger]

Svår att undvika. Nja, jag håller inte riktigt med. Det känns inte som att TS faktiskt bestämt sig för att utesluta systern ur sitt liv.

Jag uppfattar det som att TS faktiskt har skrikit också men att det inte heller funkar.

Hon har skrikit och gått.

Verkar ju som att systern uttryckligen försöker köra ts ur föräldrarnas liv just nu? Dvs för att undvika systern som dyker upp på måfå hos föräldrarna är det också att undvika föräldrarna. Det är ju dessutom systerns mål såvitt hon säger, att hennes barn ska ta ts plats hos föräldrarna. Att bryta med föräldrarna verkar ju inte vara vad ts vill så att lågaffektivt avvika/undvika föräldrarnas hem för några år framöver tror jag inte skulle bättra måendet för ts? Men jag kanske missuppfattat saken.

Hon har ju lyckats bli av med sin bror på det här sättet.

Jag har fått en klar känsla av att ts aldrig med flit är på samma plats som systern om inte även föräldrarna är där. Så bryta mer verkar svårt utan att bryta med föräldrarna.

 

[Lingon]

Ja, både i lördags och tidigare. Framför allt när vi fortfarande bodde ihop. Förut kunde hon trots allt ändå ta åt sig lite och uppföra sig bättre ett tag, men det kommer alltid nya skrapor förr eller senare. Nu efter barnet tar hon inte åt sig ett dugg. Hon är fullständigt skogstokig för att jag "uppförde mig så illa" och skrek inför hennes barn (som dessutom låg och sov ute...), för att jag är "avundsjuk" på hennes barn och för att jag inte bara fattar att barnet konkurrerat ut mig och att jag aldrig mer ska få uppmärksamhet. Min bror har fyllt år i veckan, hon vägrade säga grattis till honom för nu är det bara barnets födelsedagar som ska uppmärksammas, ingen annans.

Inte som ett specifikt svar till dig, men som svar på diskussionen om att hjälpa henne. Mamma och pappa har verkligen försökt förklara för henne att man inte säger och gör som hon gör ibland. Men hon lyssnar inte. Framför allt så är hon ju absolut inte sån här mot kompisar i smekmånadsfasen när de är bästisar och allt är rosa och glittrigt. Då säger hon att det är hon som är det sociala geniet i familjen medan vi är lustiga kufar som sitter som eremiter ute i skogen. Sen när relationen kraschar är det alltid den andra personens fel, då har hen blivit knäpp eller träffat en tråkig partner eller något annat negativt.

Vill du ha henne i ditt liv så som hon är nu? Du behöver inte svara. Men fundera över om hon bidrar med något positivt och om det positiva överväger det negativa. Kan du leva med hennes negativa sidor? Om inte, ta avstånd ett tag. Bryt med henne. Det behöver inte vara för evigt, även om hon inte behöver veta det. Ge dig själv en månad, ett halvår, ett år utan henne. Helt utan henne. Och utvärdera sen hur du känner.

Jag tycker att hon låter oerhört utmattande.

 

[Cambrie]

Ja, både i lördags och tidigare. Framför allt när vi fortfarande bodde ihop. Förut kunde hon trots allt ändå ta åt sig lite och uppföra sig bättre ett tag, men det kommer alltid nya skrapor förr eller senare. Nu efter barnet tar hon inte åt sig ett dugg. Hon är fullständigt skogstokig för att jag "uppförde mig så illa" och skrek inför hennes barn (som dessutom låg och sov ute...), för att jag är "avundsjuk" på hennes barn och för att jag inte bara fattar att barnet konkurrerat ut mig och att jag aldrig mer ska få uppmärksamhet. Min bror har fyllt år i veckan, hon vägrade säga grattis till honom för nu är det bara barnets födelsedagar som ska uppmärksammas, ingen annans.

Inte som ett specifikt svar till dig, men som svar på diskussionen om att hjälpa henne. Mamma och pappa har verkligen försökt förklara för henne att man inte säger och gör som hon gör ibland. Men hon lyssnar inte. Framför allt så är hon ju absolut inte sån här mot kompisar i smekmånadsfasen när de är bästisar och allt är rosa och glittrigt. Då säger hon att det är hon som är det sociala geniet i familjen medan vi är lustiga kufar som sitter som eremiter ute i skogen. Sen när relationen kraschar är det alltid den andra personens fel, då har hen blivit knäpp eller träffat en tråkig partner eller något annat negativt.

Ny strategi då: Skriv ett brev, tala om att du inte är ett dugg avundsjuk eller vill leva hennes liv och att du väljer att bryta kontakten. Önska henne lycka till med sonen. Fast egentligen tycker jag en socanmälan borde vara på sin plats.

 

[Lingon]

Hon har skrikit och gått. Men inte stått kvar och ifrågasatt. (samma som med jobbarkompisarna, det är ju verkligen inte ok att mobba kollegor som inte har barn. Det är ju för chefen att ta upp dessutom.)

Verkar ju som att systern uttryckligen försöker köra ts ur föräldrarnas liv just nu? Dvs för att undvika systern som dyker upp på måfå hos föräldrarna är det också att undvika föräldrarna. Det är ju dessutom systerns mål såvitt hon säger, att hennes barn ska ta ts plats hos föräldrarna. Att bryta med föräldrarna verkar ju inte vara vad ts vill så att lågaffektivt avvika från föräldrarnas hem för några år framöver tror jag inte skulle bättra måendet för ts? Men jag kanske missuppfattat saken.

Hon har ju lyckats bli av med sin bror på det här sättet.

Jag har fått en klar känsla av att ts aldrig med flit är på samma plats som systern om inte även föräldrarna är där.

Nu låter det som victim blaming lite tycker jag. Det är inte ts fel att systern beter sig illa mot henne. Det är bara systerns fel. Det är inte ts ansvar att bete sig korrekt för att inte systern ska vara elak mot henne.

 

[Lobelia]

För mig tar det väldigt mycket energi att gå därifrån eftersom jag sedan ältar och känner mig dålig och tar åt mig. Kanske i dagar. Det känns ju som att det är en metod som ts + föräldrar kört i 10+ år utan att må bättre av det.

Nu säger ju alla att det tar mindre energi så jag kanske känner fel i mig.

Faktum är att jag blir jätteförvånad varje gång någon säger att det tar mycket energi att säga ifrån och lite energi att gå därifrån. Även om jag vet att det är det vanligaste rådet och nu säger jag att jag gärna exploderar men jag kan också använda undvikandetaktiken och jag tycker inte att det fungerar ett dugg bättre än konfrontation för mitt personliga mående. Snarare blir det ett ältande och ett ätande av själen. Sedan tycker jag vissa människor ser en chans att ta ens territorium och flytta fram sitt för varje gång man accepterar elakheter från dem.

Sedan kan man såklart känna sig generad och att det var pinsamt att explodera, så det gäller att hålla sig på den jättesvåra gränsen att säga det man tycker rakt ut och sedan inte älta saken vidare. Logiska motfrågor man förberett är kanske lättare.

Att göra som man alltid gjort kommer ju alltid ge samma resultat som man alltid fått. Att ändra någonting kan ändra ens egen känsla eller ge stick så att personen tycker det är jobbigt att fara ut mot en själv.

Jag har verktyg för att ta hand om ältandet och lyckas ganska bra med det. Visst dyker systern upp i tankarna då och då men ältar det gör jag inte. Och risk för ältande finns oavsett hur jag hanterar situationen - och vi fungerar alla olika. Det som hjälper mest är att inte träffa henne och inte försök ta ansvar för att "uppfostra" henne och lära henne att uppföra sig. Och när vi träffas typ ignorera henne.

Det finns andra sätt att ändra sitt sätt än att explodera (vilket TS tycks ha testat dessutom), men ska man ändra sättet är det kanske bättre att tänka på sig själv och sitt mående än att försöka ändra på den andra. Mitt liv mitt ansvar, min systers liv hennes ansvar.

 

[Badger]

Nu låter det som victim blaming lite tycker jag. Det är inte ts fel att systern beter sig illa mot henne. Det är bara systerns fel. Det är inte ts ansvar att bete sig korrekt för att inte systern ska vara elak mot henne.

Eh nej verkligen inte. (den dyker alltid upp om man försöker i en tråd orda för att stanna och slåss för sin sak men den är onekligen den kommentaren som gör att man inte kan säga någonting mer sedan ) Men absolut du har rätt lågaffektivt är alltid enda vägen att försöka skydda sitt eget mående och bryta med släktingar är alltid enklast för en själv. Du har onekligen rätt i att alltid gå när systern kommer ju onekligen kanske är att omaka sig och skrinlägga sina planer men det är kanske värt det.

 

[Lingon]

Eh nej verkligen inte. Men absolut du har rätt lågaffektivt är enda vägen att försöka skydda sitt eget mående att alltid gå när systern kommer är ju onekligen kanske att omaka sig men man slipper henne.

Det verkar ju bara finnas två alternativ eftersom föräldrarna inte verkar kunna backa upp ts. Jag förstår dem delvis eftersom de så gärna vill ha kontakt med sitt barnbarn. De känner förmodligen sin dotter och vet precis hur hon är och att hon mycket skulle kunna hindra dem från att träffa sitt barnbarn om de backa upp ts.

De två alternativen är att antingen jaga bort systern eller gå därifrån och umgås med föräldrarna när systern inte är där. Om inte andra i närheten backar upp en. Men då är vi tillbaka i att föräldrarna är bakbundna för att de vill träffa sitt barnbarn.

 

[Badger]

Jag har verktyg för att ta hand om ältandet och lyckas ganska bra med det. Visst dyker systern upp i tankarna då och då men ältar det gör jag inte. Och risk för ältande finns oavsett hur jag hanterar situationen - och vi fungerar alla olika. Det som hjälper mest är att inte träffa henne och inte försök ta ansvar för att "uppfostra" henne och lära henne att uppföra sig. Och när vi träffas typ ignorera henne.

Det finns andra sätt att ändra sitt sätt än att explodera (vilket TS tycks ha testat dessutom), men ska man ändra sättet är det kanske bättre att tänka på sig själv och sitt mående än att försöka ändra på den andra. Mitt liv mitt ansvar, min systers liv hennes ansvar.

Ja jag har nog missuppfattats eftersom jag även pratat om föräldrarna.

Jag menade inte -ändra på den andra. Jag menade -ändra på den andra runt en själv, vad den gör i allmänhet är inte intressant.