Trygg
Trådstartare
I tråden "Välkommen till Holland" skrev jag att en annan "dikt" hade gett mig än mer tröst när jag fick mitt -vid födseln- blinda barn.
Jag kom ihåg att det var skrivet som ett brev och nu äntligen hittade jag "Brev till Sara" bland mina papper!
Då brevet är skrivet på engelska så tog jag mig friheten att översätta det själv. Därför mister det nog en del av sitt fina innehåll.
Nu är brevet tillägnat ett synskadat barn men jag tror att de flesta föräldrar kan relatera till sitt "annorlunda" och "unika" barn oavsett vilket funktionshinder det har!
Så här är det.
Brev till Sara!
Sara, det mest häpnadsväckande hände mig idag!
Jag vill så gärna tala om det för dig och dela min upphetsning över det, men vid fem års ålder förstår du inte det speciella med min upptäckt. Så jag delar det med dig genom att skriva ner det nu - och kanske genom läsning när du blir äldre.
Du hade rätt Sara: Man kan höra löven falla!
Jag satt på trappan vid vårt hus och tittade ut över heden och sen upp mot skyn där jag såg tunga regnmoln dra in från öster. Höstluften var hög och klar och vinden lekte med mitt hår. Dom gamla ekarna som omger gården tappade sina första oktoberbruna löv. Det här har de gjort i hundratals år - men idag var det annorlunda - åtminstone för mig -...för jag hörde det.
Ända sedan vi förstod och fick veta hur skadade dina vackra blå ögon var har jag försökt lära dig mer om vår värld. Jag har kämpat med att förklara vad moln är och ser ut som och varför jag kan se över Loch Ness men inte över Atlanten. Jag har försökt förklara trädens skönhet och vårens sagolika grönska. Och som vi har diskuterat. Du säger att träden slåss, jag säger att det är vinden som rör dem och får grenarna att stöta emot varandra. Du säger att sommarlöven är av guld i trädtopparna och bara gröna längst ner. Jag säger att alla sommarlöv är gröna fram till hösten då de blir bruna och faller.
Jag har försökt förklara att vi hör inte löven falla, vi ser dem.
I dag, när jag satt där ensam på trappan så slöt jag ögonen och lät höstsolen som snart skulle försvinna värma mitt ansikte. De var en av dessa sällsynta stunder då jag inte behövde vara någonstans och göra någonting. Jag blundade, lyssnade och njöt av att bara vara jag.
Då hörde jag dem Sara! Jag hörde hur löven föll av träden, hur de prasslade i luften i sitt fall mot marken, ett efter ett. Jag hörde löven och de riktigt dunsade ner på varandra för att vinden sedan skulle ta fatt i dem och jaga iväg dem över gräsmattan. Vissa löv tumlade runt och jag hörde skrapet av dom när de föstes runt på sidan av den lekfulla vinden. Samtidigt föll den första regndroppen från himlen och jag hörde hur den landade, gick sönder och bredde ut sig likt en sjö på ett av löven. Medan jag lyssnade fylldes mina slutna ögon med tårar.
Jag har försökt, jag har försökt så hårt att försöka se det du ser så att jag kan hjälpa dig förstå och förklara för dig hur saker och ting verkligen är.
Jag har blundat jättehårt, jag har satt hinder för mina ögon för att få en förnimmelse, en aning om vad och hur du ser. Men det går inte, jag kan inte förstå. Jag insåg i dag att min strävan att lära dig skillnaden mellan den felaktiga uppfattning du föredrar att se världen med och hur den verkligen förhåller sig för oss som ser har varit fel.....
För i dag när jag hörde löven falla förstod jag att DU har så mycket att lära OSS min lilla vän!
Du hör saker, känner saker, och upptäcker saker på annorlunda - men inte därför på ett mer felaktiga sätt - än vad jag gör.
Jag upplever inte saker som du gör. Du hör alltid tågen komma före någon annan. Du förvånar mig ständigt när du identifierar stegen från varje person när de går ute på gatan. Och bara du och föräldrarna kan skilja områdets enäggstvillingar åt. Du har någonting speciellt, lilla Sara. Du ser inte mycket men Gud måste som kompensation gett dig egenskaper som jag inte kan förstå.
Tack för att du delar med dig en liten bit av denna gåva till mig. Tack för att du stod på dig när du sa att man kan höra löven falla...
Mamma
Jag kom ihåg att det var skrivet som ett brev och nu äntligen hittade jag "Brev till Sara" bland mina papper!
Då brevet är skrivet på engelska så tog jag mig friheten att översätta det själv. Därför mister det nog en del av sitt fina innehåll.
Nu är brevet tillägnat ett synskadat barn men jag tror att de flesta föräldrar kan relatera till sitt "annorlunda" och "unika" barn oavsett vilket funktionshinder det har!
Så här är det.
Brev till Sara!
Sara, det mest häpnadsväckande hände mig idag!
Jag vill så gärna tala om det för dig och dela min upphetsning över det, men vid fem års ålder förstår du inte det speciella med min upptäckt. Så jag delar det med dig genom att skriva ner det nu - och kanske genom läsning när du blir äldre.
Du hade rätt Sara: Man kan höra löven falla!
Jag satt på trappan vid vårt hus och tittade ut över heden och sen upp mot skyn där jag såg tunga regnmoln dra in från öster. Höstluften var hög och klar och vinden lekte med mitt hår. Dom gamla ekarna som omger gården tappade sina första oktoberbruna löv. Det här har de gjort i hundratals år - men idag var det annorlunda - åtminstone för mig -...för jag hörde det.
Ända sedan vi förstod och fick veta hur skadade dina vackra blå ögon var har jag försökt lära dig mer om vår värld. Jag har kämpat med att förklara vad moln är och ser ut som och varför jag kan se över Loch Ness men inte över Atlanten. Jag har försökt förklara trädens skönhet och vårens sagolika grönska. Och som vi har diskuterat. Du säger att träden slåss, jag säger att det är vinden som rör dem och får grenarna att stöta emot varandra. Du säger att sommarlöven är av guld i trädtopparna och bara gröna längst ner. Jag säger att alla sommarlöv är gröna fram till hösten då de blir bruna och faller.
Jag har försökt förklara att vi hör inte löven falla, vi ser dem.
I dag, när jag satt där ensam på trappan så slöt jag ögonen och lät höstsolen som snart skulle försvinna värma mitt ansikte. De var en av dessa sällsynta stunder då jag inte behövde vara någonstans och göra någonting. Jag blundade, lyssnade och njöt av att bara vara jag.
Då hörde jag dem Sara! Jag hörde hur löven föll av träden, hur de prasslade i luften i sitt fall mot marken, ett efter ett. Jag hörde löven och de riktigt dunsade ner på varandra för att vinden sedan skulle ta fatt i dem och jaga iväg dem över gräsmattan. Vissa löv tumlade runt och jag hörde skrapet av dom när de föstes runt på sidan av den lekfulla vinden. Samtidigt föll den första regndroppen från himlen och jag hörde hur den landade, gick sönder och bredde ut sig likt en sjö på ett av löven. Medan jag lyssnade fylldes mina slutna ögon med tårar.
Jag har försökt, jag har försökt så hårt att försöka se det du ser så att jag kan hjälpa dig förstå och förklara för dig hur saker och ting verkligen är.
Jag har blundat jättehårt, jag har satt hinder för mina ögon för att få en förnimmelse, en aning om vad och hur du ser. Men det går inte, jag kan inte förstå. Jag insåg i dag att min strävan att lära dig skillnaden mellan den felaktiga uppfattning du föredrar att se världen med och hur den verkligen förhåller sig för oss som ser har varit fel.....
För i dag när jag hörde löven falla förstod jag att DU har så mycket att lära OSS min lilla vän!
Du hör saker, känner saker, och upptäcker saker på annorlunda - men inte därför på ett mer felaktiga sätt - än vad jag gör.
Jag upplever inte saker som du gör. Du hör alltid tågen komma före någon annan. Du förvånar mig ständigt när du identifierar stegen från varje person när de går ute på gatan. Och bara du och föräldrarna kan skilja områdets enäggstvillingar åt. Du har någonting speciellt, lilla Sara. Du ser inte mycket men Gud måste som kompensation gett dig egenskaper som jag inte kan förstå.
Tack för att du delar med dig en liten bit av denna gåva till mig. Tack för att du stod på dig när du sa att man kan höra löven falla...
Mamma
