Blommor, ljus och dekorationer efter olyckor

[GotAsecret]

Fast det kan också bli en del av tågförarens sorgeprocess och en möjlighet att komma vidare. Ett trauma bearbetas inte bäst genom att man INTE tänker på det som hänt, tvärtom.

Kan bli, ja.
Den bästa bearbetningen är kanske inte att ensam utsättas för det när man har ansvar mot både tåg och passagerare. Man vet sällan i förväg hur man reagerar, och det är sällan samma reaktion kommer två gånger. Men man kanske ska sjukskriva sig och gå i terapi innan man går tillbaka till jobbet och sen fortsätta som ingenting...för att man måste (om man nu inte har nåt annat val) eller?

 

[monster1]

Kan bli, ja.
Den bästa bearbetningen är kanske inte att ensam utsättas för det när man har ansvar mot både tåg och passagerare. Man vet sällan i förväg hur man reagerar, och det är sällan samma reaktion kommer två gånger. Men man kanske ska sjukskriva sig och gå i terapi innan man går tillbaka till jobbet och sen fortsätta som ingenting...för att man måste (om man nu inte har nåt annat val) eller?

Ja, det vore nog bra om man sjukskrev sig, gick i terapi och klarade av sitt liv som innan traumat. Det är ju väldigt olyckligt om tågförare inte får hjälp och stöd efter en påkörningsolycka. Om någon person tar sitt liv eller blir påkörd av en olyckshändelse så kommer människor att sörja vid platsen nästan helt garanterat. Tågförarens traumahantering har inte företräde före de anhörigas sorg.

 

[GotAsecret]

Ja, det vore nog bra om man sjukskrev sig, gick i terapi och klarade av sitt liv som innan traumat. Det är ju väldigt olyckligt om tågförare inte får hjälp och stöd efter en påkörningsolycka. Om någon person tar sitt liv eller blir påkörd av en olyckshändelse så kommer människor att sörja vid platsen nästan helt garanterat. Tågförarens traumahantering har inte företräde före de anhörigas sorg.

Ok. Du tänker så.

 

[Bison]

Ja, det vore nog bra om man sjukskrev sig, gick i terapi och klarade av sitt liv som innan traumat. Det är ju väldigt olyckligt om tågförare inte får hjälp och stöd efter en påkörningsolycka. Om någon person tar sitt liv eller blir påkörd av en olyckshändelse så kommer människor att sörja vid platsen nästan helt garanterat. Tågförarens traumahantering har inte företräde före de anhörigas sorg.

Jag jobbar inom tåg, har varit hos Sveriges två största aktörer och förarna får jättebra hjälp.

 

[tanten]

För att jag inte förstår varför någon tycker det är viktigt att skylta med sin sorg.
(i min värld är sorg "ens egen" och inget man behöver skylta med och för mig skulle man kunna peta in även sorg i det här resonemanget)
Och för att jag vill veta varför man fortsätter veckovis och månadsvis med att fylla på med färska blommor och nya ljus. För jag har aldrig förstått varför man gör så. Jag ser liksom inte vitsen med det.
Jag kanske kan bli mer tolerant om någon kan förklara, istället för att jag blir dumförklarad för att jag frågar...

Hrm.

"att skylta med" antyder att man gör det för att visa någon annan? Tänk om det är något man gör för sig själv, för sin sorg, för sin egen själ.

Att jag gör något som någon annan kan ser innebär inte att jag gör det FÖR att någon annan ska se.

Eller har jag missförstått dig?

 

[Sedna]

Fast det kan också bli en del av tågförarens sorgeprocess och en möjlighet att komma vidare. Ett trauma bearbetas inte bäst genom att man INTE tänker på det som hänt, tvärtom.

Det är inte rimligt att lokförare ska utsättas för den formen av påtvingad sorgebearbetning i tjänsten. För en lokförare är det inte en fråga om utan när hen kommer att köra på en människa och givetvis finns det rutiner för att ta hand om lokförarens mående på ett professionellt sätt. En lokförare som kör på en människa tas ur tjänst och får stöd och hjälp utifrån behov.

Sedan ska man komma ihåg att järnvägen inte är en plats för allmänheten, det är tyvärr inte självklart för alla. Minnesplatser vid järnvägen är ett säkerhetsproblem då de kan innebära eller uppmuntra till vistelse i spårområdet. Sedan kan ju en minnesplats upprättas i anslutning till järnvägen utan att utgöra säkerhetsproblem, men rimligtvis med förutsättningen att det inte stör, och med det menas även att den inte är direkt synlig för lokförarna.

 

[Thaliaste]

@cirkus har redan gett svaret tycker jag:

Det korta enkla svaret är för att folk är olika.

Vi gläds åt olika saker, vi blir ledsna för olika saker och olika mycket, och vi uttrycker våra känslor olika. Det är så det är, och så länge det inte påverkar mig alltför mycket negativt så ser jag inte varför jag skulle lägga mig i hur andra hanterar sina känslor.

Jag ska försöka förklara.

Eftersom jag inte förstår varför man gör på det här viset, så blir det MIN tolkning av företeelsen.
Jag VILL INTE vara fördomsfull, men det är svårt att släppa fördomar om man inte vet bakgrunden.
DÄRFÖR skriver jag den här tråden, för att få lite inblick i hur andra tänker och förhoppningsvis kunna begrava mina fördomar.

Det blir bara lite svårt när jag uppenbarligen inte kan formulera mig tillräckligt tydligt utan bara blir attackerad och dumförklarad istället.

@ameo är det lika konstigt för dig att vi har offentliga begravningsplatser? Istället för att gräva ner våra döda i den egna trädgården (för att sorg är något privat), eller att gräva ner dem i massgravar utanför stan (för att det vore mer praktiskt, och den döda bryr sig antagligen inte)?

 

[monster1]

Det är inte rimligt att lokförare ska utsättas för den formen av påtvingad sorgebearbetning i tjänsten. För en lokförare är det inte en fråga om utan när hen kommer att köra på en människa och givetvis finns det rutiner för att ta hand om lokförarens mående på ett professionellt sätt. En lokförare som kör på en människa tas ur tjänst och får stöd och hjälp utifrån behov.

Sedan ska man komma ihåg att järnvägen inte är en plats för allmänheten, det är tyvärr inte självklart för alla. Minnesplatser vid järnvägen är ett säkerhetsproblem då de kan innebära eller uppmuntra till vistelse i spårområdet. Sedan kan ju en minnesplats upprättas i anslutning till järnvägen utan att utgöra säkerhetsproblem, men rimligtvis med förutsättningen att det inte stör, och med det menas även att den inte är direkt synlig för lokförarna.

På spårområdet är givetvis inte lyckat, men det kommer antagligen hänga saker på staketet intill och på marken intill spårområdet. Om de kör samma sträcka lär de påminnas om händelsen ändå oavsett om de anhöriga pyntat platsen eller ej. Det är givetvis djupt beklagligt att människor väljer att avsluta sina liv eller dödas av andra anledningar på tågspåret. Jag tycker fortfarande inte att tågförarens trauma övertrumfar de anhörigas sorgbearbetningsprocess.

 

[monster1]

@ameo är det lika konstigt för dig att vi har offentliga begravningsplatser? Istället för att gräva ner våra döda i den egna trädgården (för att sorg är något privat), eller att gräva ner dem i massgravar utanför stan (för att det vore mer praktiskt, och den döda bryr sig antagligen inte)?

Eller helt enkelt, elda dom och sedan hantera askan som farligt avfall. Varför överhuvudtaget ha "platser" att sörja på man kan väll sörja i sin vardag bara?

 

[Sedna]

På spårområdet är givetvis inte lyckat, men det kommer antagligen hänga saker på staketet intill och på marken intill spårområdet. Om de kör samma sträcka lär de påminnas om händelsen ändå oavsett om de anhöriga pyntat platsen eller ej. Det är givetvis djupt beklagligt att människor väljer att avsluta sina liv eller dödas av andra anledningar på tågspåret. Jag tycker fortfarande inte att tågförarens trauma övertrumfar de anhörigas sorgbearbetningsprocess.

Det handlar inte om att ställa olika trauman mot varandra.

 

[monster1]

Det handlar inte om att ställa olika trauman mot varandra.

Vad handlar det om då?

 

[avslutat medlemskap]

Angående min farmor blev vi osams pga hennes sätt att hantera sin sorg, inte för att hon var fånig utan för att hon passerade alla gränser.

Jag hade en släkting som var en sk. "begravningshyena" och gick på precis alla begravningar hon kunde, däremot var hon inte speciellt snäll av sig och ansåg sig lite "finare" än andra. Lite samma fenomen som din farmor.

 

[Gry]

Fast jag är faktiskt emot den där rätten man tar sig när man tar en allmän [nånting] och manifesterar sin sorg eller vad det är. Det målar in människor och samhället i något slags hörn där man är en gris om man ifrågasätter eller ogillar. Det är inte allmänhetens sorg att en enskild person dog just där. Däremot efter utöya, auswich eller ground zero osv- det är allmänhetens sorg! Det kan manifesteras.

Man får sörja hur man vill. Hur länge man vill. Och det är medmänskligt att bry sig om den som sörjer. Men det finns också sorg där folk runt omkring påverkas och där omgivningen kan och får reagera: dricka sprit överdrivet mycket, när man på ett osunt sätt inte kan släppa taget och tvingar omgivningen till att spela med osv.

Jag vill inte delta i andras sorg. Jag vill inte se en massa ljus vid vägkanten. De är inte där för allmänheten eller för att just jag ska se dem. Är syftet just att jag ska vara delaktig- titta! Här dog en kär person, känner jag ännu mer olust. De är liksom bara där för dem som sörjde. Det finns bättre platser för sånt. Kyrkogården heter det.

Jag irriterar mig på att jag hamnar i en sits där jag blir en skit för att jag inte vill ta del av enskilda människors hantering av sorg på allmän plats. Det är inte en plats för sorg.

 

[Amha]

Jag hade en släkting som var en sk. "begravningshyena" och gick på precis alla begravningar hon kunde, däremot var hon inte speciellt snäll av sig och ansåg sig lite "finare" än andra. Lite samma fenomen som din farmor.

Mjaaa, då har du nog misstolkat. Jag kan tänka mig att hon påverkades väldigt av att förlora sin son. Hon mådde säkert helkass, annat vore ju konstigt, och det är verkligen ingen elak människa. Det här handlade om en helt annan grej än att hon ansåg sig finare för det gör hon verkligen inte. Hon skulle "hedra" på ett vis som skulle dra igång rykten som jag inte var redo att facea, kort sagt. Det var väldigt mycket som skulle göras för en död människa som inte ens i levande skick brydde sig om ifall vi givit honom en gravsten så det var så det var rätt onödigt att även trycka på den delen som skulle få mig att fara illa. Såhär i efterhand tror jag att hade hon vetat resultatet hade det inte varit värt den där grejen för det gjorde mig verkligen arg och jag är visst långsint fick jag lära mig

Lägger till: idag har jag inga problem alls med henne. Hon agerade i sorg/chock. Jag var själv i sorg och det sista jag behövde var att bli påprackad mer av den varan och tygla ett agerande hos en vuxen människa som inte hade vettiga verktyg att hantera det.

 

[cirkus]

Jag vill inte delta i andras sorg. Jag vill inte se en massa ljus vid vägkanten. De är inte där för allmänheten eller för att just jag ska se dem. Är syftet just att jag ska vara delaktig- titta! Här dog en kär person, känner jag ännu mer olust. De är liksom bara där för dem som sörjde. Det finns bättre platser för sånt. Kyrkogården heter det.

Jag irriterar mig på att jag hamnar i en sits där jag blir en skit för att jag inte vill ta del av enskilda människors hantering av sorg på allmän plats. Det är inte en plats för sorg.

Men du tar dig rätten att tala om var du tycker att folk får sörja.

 

[Gry]

Men du tar dig rätten att tala om var du tycker att folk får sörja.

Ja. Absolut.

 

[cirkus]

Ja. Absolut.

Hur går det ihop med

Man får sörja hur man vill.

 

[Gry]

Hur går det ihop med

Läs du lite till så ser du att jag fortsätter med att förklara att hur man gör när man sörjer påverkar andra. Du har tex rätten att välja att dricka sprit men efter tre år har nog folk i närheten tänkt ett och annat om det. tar du dig rätten att ockupera diken så kan folk tycka att det är lite magstarkt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan helt ärligt inte fatta att detta är ett stort störningsmoment för vissa. @Gry hur i hela friden påverkar detta dig i vardagen?

 

[Gry]

Jag kan helt ärligt inte fatta att detta är ett stort störningsmoment för vissa. @Gry hur i hela friden påverkar detta dig i vardagen?

Vad har det med saken att göra? 500 spänn på att din syn på Stalin inte påverkar ditt vardagsliv det minsta. Men åsikt om honom lär du ha.