Blommor, ljus och dekorationer efter olyckor

[Raderad medlem 6459]

Fast @ameo det här är

Jag - som, som sagt, inte begriper varför man gör på detta viset - tycker mest att det känns som att man måste bevisa för alla andra hur mycket man sörjer.

uppfattar inte jag som nåt annat än jävligt dömande. Om man inte sörjer på ett enligt dig OK sätt så gör man det för att man vill bevisa nåt. Charmigt synsätt.

Jag tycker hela den här tråden är gräslig. Bara genomgräslig. Har nog aldrig hållit med @Lampan förr men jag känner också, lite, att vafan är detta.

 

[Philosophia]

Det du skriver är motsägelsefullt. Man får sörja på vilket sätt man vill, men andra behöver inte visa respekt för hur sorgen uttrycks. Får man då sörja på vilket sätt man vill? Eftersom hur man sörjer bäst inte är reglerat i lag så borde ditt "får", dvs. godkännandet att sörja på det sätt man vill, referera till något annat - rimligen till vad andra tycker. Då blir det motsägelsefullt att samtidigt hävda att andra inte behöver visa respekt för hur sorgen uttrycks.

Jag kan dock hålla med om att det finns olämpliga sätt att visa sin sorg på, t.ex. om man genom sin sorg är okänslig inför andra som också sörjer. Jag ser dock inte blommor och ljus vid vägkant - eller vägaltaren som är vanliga i sydeuropa - nödvändigtvis som olämpliga sätt att visa sin sorg. Det beror på kontexten - vem det är som tar initiativet till det och om de närmast anhöriga eller nära vänner skulle ta illa upp av det.

För att tillägga. Jag anser att en grundbult i samspelet mellan människor - en grundbult i samhällskontraktet, om man så vill - är att man respekterar varandra och varandras önskemål givet att det inte finns några legitima skäl att göra annorledes. Att säga att man inte förstår det eller inte tycker om det är inte ett legitimt skäl att inte respektera att det finns dem som föredrar att hantera sin sorg på genom att lägga ut blommor eller tända ljus.

 

[Lampan]

Fast @ameo det här är



uppfattar inte jag som nåt annat än jävligt dömande. Om man inte sörjer på ett enligt dig OK sätt så gör man det för att man vill bevisa nåt. Charmigt synsätt.

Jag tycker hela den här tråden är gräslig. Bara genomgräslig. Har nog aldrig hållit med @Lampan förr men jag känner också, lite, att vafan är detta.

Aldrig hållt med....?

 

[ameo]

Här är exempel på när du låter ditt synsätt på sorg få företräde och därigenom ifrågasätter de svaren du får.

Vad är problemet med att sorgen tar olika lång tid att bearbeta? Att några väljer att minnas/hantera sorgen genom att fylla på med ljus och blommor. Gör det dem till sämre människor? VARFÖR måste du förstå det här? Kan det inte bara vara så att vissa rycker det känns bättre? Att vissa inte vill gå till en grav?

Nej, exemplet visar bara hur jag resonerar, inte att jag försöker få någon annan att tycka likadant.

Och som svar på resten.
Jag vill försöka förstå hur andra tänker, eftersom jag är mycket väl medveten om att alla inte tänker som jag.
Och jag ville från början veta varifrån traditionen kommer. I mina trakter har det inte varit särskilt frekvent förekommande tidigare. Och, eftersom det är så extremt långt ifrån hur jag själv skulle göra så är jag förundrad över företeelsen. Jag vill försöka förstå, helt enkelt.

Men alltså, folk har ju olika sätt att hantera sorg. Vad är konstigt med det?

INGET är konstigt med det.

Att du tycker att sorg är någons ensak, betyder ju inte att alla andra känner/tycker så? Många kanske känner lättnad i sorgen om den delas med andra? (Känns ju inte helt otroligt).

Det är ju liksom det jag är medveten om, att alla inte tycker som jag.

Och du har ju fått förklaringar (vad jag kan se), men du verkar leta efter någon annan typ av svar som du kan förstå? Att du inte förstår är väl inte hela världen? Allt måste inte förstås och ifrågasättas.

VAD är det för fel med att undra över hur andra fungerar?

Som sagt, det kanske bara är att acceptera att sorg och sorgebearbetning är individuell och inget som någon behöver förklara (så länge det inte är skadligt då) eller försvara. Istället för att fortsätta ifrågasätta och söka förståelse när du helt uppenbart utgör från din egen syn på sorg och låter den styra hur du tolkar andras svar.

Jag har bara mig själv att relatera till och självklart är det utifrån det jag tolkar svaren.

 

[ameo]

Fast @ameo det här är



uppfattar inte jag som nåt annat än jävligt dömande. Om man inte sörjer på ett enligt dig OK sätt så gör man det för att man vill bevisa nåt. Charmigt synsätt.

Jag tycker hela den här tråden är gräslig. Bara genomgräslig. Har nog aldrig hållit med @Lampan förr men jag känner också, lite, att vafan är detta.

Jag ska försöka förklara.

Eftersom jag inte förstår varför man gör på det här viset, så blir det MIN tolkning av företeelsen.
Jag VILL INTE vara fördomsfull, men det är svårt att släppa fördomar om man inte vet bakgrunden.
DÄRFÖR skriver jag den här tråden, för att få lite inblick i hur andra tänker och förhoppningsvis kunna begrava mina fördomar.

Det blir bara lite svårt när jag uppenbarligen inte kan formulera mig tillräckligt tydligt utan bara blir attackerad och dumförklarad istället.

 

[ameo]

Jag tror det är för att det känns som en bättre mötesplats än en kyrkogård. Vid någons död är det inte helt ovanligt att människor söker sig till varandra och att då ha en mötesplats är viktigt för många. Det är en plats att gråta tillsammans på, en plats att visa att man kommer ihåg personen.

För min egen del anser jag att det är konstigt att prata med någon vid gravplatsen. Där finns bara skalet. Personen har aldrig varit där och har ingen anknytning till platsen. Jag har aldrig besökt min mormors gravplats. Vill jag känna mig nära henne åker jag hellre till en plats där jag har fina minnen av oss ihop, eller gör något som jag vet att hon älskade, som att baka, och då skänka henne en tanke.
Den avlidne har ju mer anknytning till en olycksplats än en kyrkogård. För mig känns det logiskt, men alla tänker ju olika.

TACK för ett försök att förklara det konkret!!

 

[ameo]

Det du skriver är motsägelsefullt. Man får sörja på vilket sätt man vill, men andra behöver inte visa respekt för hur sorgen uttrycks. Får man då sörja på vilket sätt man vill? Eftersom hur man sörjer bäst inte är reglerat i lag så borde ditt "får", dvs. godkännandet att sörja på det sätt man vill, referera till något annat - rimligen till vad andra tycker. Då blir det motsägelsefullt att samtidigt hävda att andra inte behöver visa respekt för hur sorgen uttrycks.

Jag kan dock hålla med om att det finns olämpliga sätt att visa sin sorg på, t.ex. om man genom sin sorg är okänslig inför andra som också sörjer. Jag ser dock inte blommor och ljus vid vägkant - eller vägaltaren som är vanliga i sydeuropa - nödvändigtvis som olämpliga sätt att visa sin sorg. Det beror på kontexten - vem det är som tar initiativet till det och om de närmast anhöriga eller nära vänner skulle ta illa upp av det.

Nja, det var inte så jag menade riktigt.
Det är helt okej att sörja på vilket sätt man vill, men om man envisas med att pracka på andra sin sorg så får man nog också acceptera att det finns folk som inte uppskattar det.

Jag hittar ingen bra synonym till ordet "får" så att det inte riktigt har betydelsen att det "är godkänt av någon".

Sen har nog egentligen min avsikt aldrig varit att ifrågasätta beteendet, utan jag söker mer förklaringar - eftersom det är så långt ifrån hur jag själv fungerar. För jag vill förstå hur andra fungerar.

 

[Raderad medlem 6459]

Aldrig hållt med....?

Det skulle ha varit en där!

 

[Philosophia]

Nja, det var inte så jag menade riktigt.
Det är helt okej att sörja på vilket sätt man vill, men om man envisas med att pracka på andra sin sorg så får man nog också acceptera att det finns folk som inte uppskattar det.

Jag hittar ingen bra synonym till ordet "får" så att det inte riktigt har betydelsen att det "är godkänt av någon".

Sen har nog egentligen min avsikt aldrig varit att ifrågasätta beteendet, utan jag söker mer förklaringar - eftersom det är så långt ifrån hur jag själv fungerar. För jag vill förstå hur andra fungerar.

Men du lägger in en negativ värdering när du säger att vissa sätt att sörja innebär att man prackar på andra sin sorg.

Du antyder också att de som inte sörjer har ett legitimt anspråk på att inte drabbas av andras sorg. Varför det? Varför ska man acceptera att andra inte uppskattar hur man själv sörjer när de inte accepterar hur andra människors sorg manifesterar sig? Jag inbillar mig att det är den som sörjer som i första hand har ett legitimt anspråk på att respekteras - inte den som inte sörjer men som ändå (av outgrundlig anledning) störs av sorgen.

 

[athena]

om man envisas med att pracka på andra sin sorg så får man nog också acceptera att det finns folk som inte uppskattar det.

Jag hoppas verkligen du inser att detta kan upplevas som otroligt provocerande.

 

[Hedinn]

Fast nej, moderatorerna skriver i trådar precis som vilken vanlig människa som helst, de har inte krav på några andra regler än forumets regler.

Det är jag medveten om, jag ifrågasatte inte diskuterandet, jag ifrågasatte accepterandet av uttryck som användes i diskussionen.

Jag hade personligen inte accepterat det på det sättet på någon av mina diskussionssajter, oavsett om jag höll med i sak eller inte. Men så tycker å andra sidan jag också att folk är allmänt dåliga på att tänka till över vad de faktiskt skriver på nätet också.

 

[ameo]

Men du lägger in en negativ värdering när du säger att vissa sätt att sörja innebär att man prackar på andra sin sorg.

Du antyder också att det är de som inte sörjer har ett legitimt anspråk på att inte drabbas av andras sorg. Varför det? Varför ska man acceptera att andra inte uppskattar hur man själv sörjer när de inte accepterar hur andra människors sorg manifesterar sig? Jag inbillar mig att det är den som sörjer som i första hand har ett legitimt anspråk på att respekteras - inte den som inte sörjer men som ändå (av outgrundlig anledning) störs av sorgen.

Nu behöver tråden inte handla om olika sätt att sörja, mer än att jag skulle vilja förstå just det fenomen jag frågat om.
Men ja, om för mig helt främmande människor sörjer på ett sätt så att jag blir inkluderad i deras sorg (=prackar på), då har det passerat min gräns för vad som är okej.

Tillägger:
Att lägga ut blommor och ljuslyktor är, enligt min mening, inte att "pracka på".

 

[Tora]

Nu behöver tråden inte handla om olika sätt att sörja, mer än att jag skulle vilja förstå just det fenomen jag frågat om.
Men ja, om för mig helt främmande människor sörjer på ett sätt så att jag blir inkluderad i deras sorg (=prackar på), då har det passerat min gräns för vad som är okej.

Tillägger:
Att lägga ut blommor och ljuslyktor är, enligt min mening, inte att "pracka på".

Vad är då pracka på sin sorg enligt dig? Hur mycket får man visa att man sörjer?

 

[Philosophia]

Nu behöver tråden inte handla om olika sätt att sörja, mer än att jag skulle vilja förstå just det fenomen jag frågat om.
Men ja, om för mig helt främmande människor sörjer på ett sätt så att jag blir inkluderad i deras sorg (=prackar på), då har det passerat min gräns för vad som är okej.

Fast då får man ju inte sörja som man vill enligt dig.

Du anser att det inte är okej när någon sörjer på ett sätt som gör att du blir inkluderad i sorgen. Hur ska andra veta vilken manifestation av sorgen som gör att du eller någon annan upplever dig inkluderad?

Själv känner jag mig inte inkluderad i sorgen när jag åker förbi blommor och ljus vid vägen. Jag känner mig inte inkluderad när jag passerar en kyrkogård där någon har planterat blommor. Jag känner mig inte inkluderad när jag läser dödsannonser. Däremot känner jag mig inkluderad när det dyker upp en notis i mitt facebookflöde när en vän har skrivit en hälsning på en död väns sida. Någon annan kanske känner sig inkluderad när de läser ett reportage i en tidning eller när de läser dödsannonser. Hur ska de som sörjer egentligen förhålla sig till sin omgivning? Hur mycket hänsyn ska man som sörjande visa den icke-sörjande omgivningen för att försäkra sig om att ingen upplever att de får sorg prackat på sig? Har den som sörjer en skyldighet att inte låta sin sorg påverka någon annan människa så gör nog denne bäst i att inte ge några uttryck för sin sorg.

 

[ameo]

Vad är då pracka på sin sorg enligt dig? Hur mycket får man visa att man sörjer?

Jag avstår den diskussionen och ber att tråden får fortsätta handla om ursprungsfrågan.

Jag är uppenbarligen för dålig på att formulera mig i text, så jag vill inte snurra in mig själv mer i den diskussionen.

 

[TinyWiny]

Jag avstår den diskussionen och ber att tråden får fortsätta handla om ursprungsfrågan.

Jag är uppenbarligen för dålig på att formulera mig i text, så jag vill inte snurra in mig själv mer i den diskussionen.

Jag förstår vad du menar med att pracka på sorg iallafall. När min morfar dog när jag var 14 var det enligt mina föräldrar inte okej att jag sörjde som jag ville och behövde utan jag skulle sörja på deras sätt och på deras villkor vilket var helt fel för mig och enormt långt ifrån vad jag behövde. Det är för mig att pracka på någon annan sin sorg och det tycker jag är fel. Alla ska få sörja så som de behöver utan att tvingas in i någon mall.

 

[monster1]

Jag upplever att det blir alltmer vanligt att det placeras ut ljuslyktor, blommor och andra "dekorationer" av olika slag på platser där det har skett dödsolyckor.
Jag är kanske korkad, men jag förstår inte riktigt varför man gör på det viset? Någon som kan förklara för mig? För att på något vis hedra och minnas den avlidne? Räcker det inte med att man gör det vid graven? Eller måste man visa för hela världen att just den person som avled vid just den platsen måste kommas ihåg till varje pris? Jag - som, som sagt, inte begriper varför man gör på detta viset - tycker mest att det känns som att man måste bevisa för alla andra hur mycket man sörjer. Och jag förstår inte varför man gör så?

Hur länge är det brukligt att man ställer ut dessa dekorationer?

Jag passerar ju en hel del platser med blommor och ljus mm när jag kör lastbil på somrarna, men jag passerar också en sådan olycksplats när jag svänger av från riksvägen, hemåt. Där har det fyllts på med ljus och blommor i många månader nu.

Någon som kan förklara fenomenet för mig?

Det är den sista platsen personen vistades på det var här den dog. Kanske är det så att det känns viktigare att hedra och mildra den platsen när det är något dramatiskt som hänt och när någons liv ryckts undan plötsligt. Platsen där någons liv plötsligt slutade får en symbolisk betydelse.

 

[monster1]

Jag tänker på tågförare som råkat ut för att nån hoppat framför tåget - bara det i sig lär ju vara en traumatisk händelse med bilder som aldrig går bort.
Och om det då ligger en massa blommor och minnerssaker där olyckan skedde blir det ju en ständig påminnelse när föraren kör förbi igen, igen, och igen. Om denne nu klarar av att vara kvar och fortsätter på samma spår.
DET kan jag tycka är okänsligt, att man kanske borde tänka ett steg längre.
Sen har ju alla rätt att sörja på sitt sätt, och så länge minnesplatser inte utgör en direkt fara så känner ändå jag att det är okej.

Men så är det ju de här fallen som går ut i media, tänker på Lisa Holm där kaféet blev belamrat med blommor och man använde stället som en minnesplats såpass att det påverkade verksamheten.
Även om jag förstår om kaféägarna själva valde att anpassa sig av medmänsklighet så är det inget man kan förvänta sig.

Fast det kan också bli en del av tågförarens sorgeprocess och en möjlighet att komma vidare. Ett trauma bearbetas inte bäst genom att man INTE tänker på det som hänt, tvärtom.

 

[Raderad medlem 6459]

Det blir bara lite svårt när jag uppenbarligen inte kan formulera mig tillräckligt tydligt utan bara blir attackerad och dumförklarad istället.

Vem har attackerat och dumförklarat?

 

[Lampan]

Jag förstår vad du menar med att pracka på sorg iallafall. När min morfar dog när jag var 14 var det enligt mina föräldrar inte okej att jag sörjde som jag ville och behövde utan jag skulle sörja på deras sätt och på deras villkor vilket var helt fel för mig och enormt långt ifrån vad jag behövde. Det är för mig att pracka på någon annan sin sorg och det tycker jag är fel. Alla ska få sörja så som de behöver utan att tvingas in i någon mall.

Exakt, det är precis det som sägs här i tråden
Alla måste ha rätt att få sörja efter sina egna känslor
Utan att bli dömda, ifrågasatta eller utomstående krav på att "gömma sig"

Det är verkligen helt sjukt att tala om hur en annan människa ska sörja
Det är helt sjukt att det ska finnas någon slags "mall" för hur sorgen ska se ut eller hur länge den ska vara.