Blommor, ljus och dekorationer efter olyckor

[Gry]

Visst, men med vissa förtydliganden. Jag varken gillar eller ogillar vägrensminnesmärken, men jag respekterar de som får ut något av dem eftersom att jag inte tycker att det finns något rätt eller fel sätt att sörja på. Jag tycker att du visar tecken på att vara tämligen empatilös när du har sagt att det finns ett ställe att sörja på, kyrkogårdar. Du får absolut ha en åsikt om vägrensminnesmärken, men jag tycker inte att det är okej att racka ned på de som vill manifestera sin sorg. Jag tycker att det låter lite skrämmande likt att säga: "Jag tycker inte om att se när två män kysser varandra offentligt, det finns ju gayklubbar där de som inte vill se slipper!" (Ja, jag förstår att du förhoppningsvis inte har samma åsikter, men retoriken är densamma).

Hur vet du förresten att du inte sparkar på sörjande? Tror du att någon som just lagt en blomma på minnesplatsen för en anhörig, skulle bli speciellt glad över att läsa att det du skrev?

Då fortsätter vi lite till. Jag har inte skrivit att det finns ett ställe att sörja på. Det finns flera.

Och din liknelse med gayparet haltar på många plan även om jag förstår vad du far efter. Vad får man visa publikt och vem har rätten att säga vad man får eller inte får göra publikt? Då tycker jag att det är skillnad på att ta allmän plats i besittning år efter år till ngt som är privat och att visa känslor på allmän plats. Och följdfrågan är då om man får minnas på allmän plats. Får man det? På olika platser? På samma plats? Osv. Och nånstans så tycker jag också att vägrensgrejen inte stör på ett plan. Men på ett annat tycker jag det iallafall. Jag ogillar fenomenet.

Om någon sörjande läser detta och tycker jag sparkar på dem får de tycka det. Jag sparkar varken på sörjande eller sparkar på minnesmärken. Jag ogillar fenomenet. Jag tycker att man kan minnas på mindre allmänna platser. That's all.

 

[Lampan]

Men att fota begravningar har väl varit vanligt sedan kameran kom typ. Här var det mera att det lades ut på sociala medier så att alla kunde ta del av sorgen. Ungefär som blommor och lyktor mm som läggs ut längd vägarna, alla kan ta del av det om de vill. Sorgen blir så sätt allmän i ställer för privat.

På FB har jag en vän som har gått bort
Ibland delar "vännen" några ord på tidslinjen
Jag kan absolut inte tänka mig själv att någon fortsätter att skriva inlägg på min FB sida efter att jag har gått bort
Ändå ser jag att det finns dom som vill. Både att bli ihågkomna och att minas en människa genom sociala medier

Live and let live

 

[lady_vip]

Men att fota begravningar har väl varit vanligt sedan kameran kom typ. Här var det mera att det lades ut på sociala medier så att alla kunde ta del av sorgen. Ungefär som blommor och lyktor mm som läggs ut längd vägarna, alla kan ta del av det om de vill. Sorgen blir så sätt allmän i ställer för privat.

Sorgen är sällan privat. Tänk bara att man sätter in en annons i tidningen när personen ska begravas. Det händer ju inte varje dag att det annonseras i en människas liv annars.

 

[EmmaBovary]

Då fortsätter vi lite till. Jag har inte skrivit att det finns ett ställe att sörja på. Det finns flera.

Och din liknelse med gayparet haltar på många plan även om jag förstår vad du far efter. Vad får man visa publikt och vem har rätten att säga vad man får eller inte får göra publikt? Då tycker jag att det är skillnad på att ta allmän plats i besittning år efter år till ngt som är privat och att visa känslor på allmän plats. Och följdfrågan är då om man får minnas på allmän plats. Får man det? På olika platser? På samma plats? Osv. Och nånstans så tycker jag också att vägrensgrejen inte stör på ett plan. Men på ett annat tycker jag det iallafall. Jag ogillar fenomenet.

Om någon sörjande läser detta och tycker jag sparkar på dem får de tycka det. Jag sparkar varken på sörjande eller sparkar på minnesmärken. Jag ogillar fenomenet. Jag tycker att man kan minnas på mindre allmänna platser. That's all.

Såklart haltade jämförelsen med gayparet, men jag tyckte att den illustrerade vad jag tycker är upprörande ganska väl. Och det upprörande är i mina ögon att du har en åsikt för vad som ska få ske på allmän plats eller ej, vad som är privat eller ej. Men berätta gärna mer utförligt om på vilket plan det stör dig? Att ogilla fenomenet som sådant är en sak, men det blir lite annorlunda när du säger att det stör dig på ett plan. Är det att du själv inte vill bli påmind av livets förgänglighet, att du tycker att det är fult att göra något privat litet mer i blickfånget för allmänheten? Eller tror du helt enkelt att det mest är för syns skull som folk gör det, att det ser bra ut att man bokstavligt talat visar att man känner? Jag skulle kunna komma till sans med om att du inte vill påminnas om hur bräckligt livet är, men samtidigt så skulle jag isf inte tycka att det skälet är gott nog för att de som blir hjälpta av det, ska låta bli.

 

[Niyama]

På FB har jag en vän som har gått bort
Ibland delar "vännen" några ord på tidslinjen
Jag kan absolut inte tänka mig själv att någon fortsätter att skriva inlägg på min FB sida efter att jag har gått bort
Ändå ser jag att det finns dom som vill. Både att bli ihågkomna och att minas en människa genom sociala medier

Live and let live

Fast just det tycker jag känns jättefel om inte den som skriver inläggen vet om den dödas inställning, alltså att de har pratat om det innan. Jag ser det som självklart att inte mina anhörig börjar skriva med mitt fb-konto, med mitt nick här eller min mejl.

 

[Kattennizze]

På FB har jag en vän som har gått bort
Ibland delar "vännen" några ord på tidslinjen
Jag kan absolut inte tänka mig själv att någon fortsätter att skriva inlägg på min FB sida efter att jag har gått bort
Ändå ser jag att det finns dom som vill. Både att bli ihågkomna och att minas en människa genom sociala medier

Live and let live

Var vänlig och observera att jag inte skrivit vad jag tycker om det hela alls, så du behöver inte skriva live and let live till mig, tack.

 

[Kattennizze]

N

Sorgen är sällan privat. Tänk bara att man sätter in en annons i tidningen när personen ska begravas. Det händer ju inte varje dag att det annonseras i en människas liv annars.

nä, precis.

 

[Gry]

Såklart haltade jämförelsen med gayparet, men jag tyckte att den illustrerade vad jag tycker är upprörande ganska väl. Och det upprörande är i mina ögon att du har en åsikt för vad som ska få ske på allmän plats eller ej, vad som är privat eller ej. Men berätta gärna mer utförligt om på vilket plan det stör dig? Att ogilla fenomenet som sådant är en sak, men det blir lite annorlunda när du säger att det stör dig på ett plan. Är det att du själv inte vill bli påmind av livets förgänglighet, att du tycker att det är fult att göra något privat litet mer i blickfånget för allmänheten? Eller tror du helt enkelt att det mest är för syns skull som folk gör det, att det ser bra ut att man bokstavligt talat visar att man känner? Jag skulle kunna komma till sans med om att du inte vill påminnas om hur bräckligt livet är, men samtidigt så skulle jag isf inte tycka att det skälet är gott nog för att de som blir hjälpta av det, ska låta bli.

Jag tycker inte att man som privatperson ska ta sig den rätten bara. Min morfar dog när han skottade snö vid postlådan i ett bostadsområde. Huset är sålt sen länge. Hur tror du att andra hade känt om jag tänt ljus och lagt blommor där år ut och år in? De som bor i huset nu? Nånstans går ju gränsen. Och det gör den. Och det får man förhålla sig till. Även om man sörjer. Nånstans slutar allmän plats vara ok att göra minnesmärke av. Även för dig. Och det gör inte dig till en hemsk människa som sparkar på folk som sörjer. Jag lovar.

 

[Lampan]

Fast just det tycker jag känns jättefel om inte den som skriver inläggen vet om den dödas inställning, alltså att de har pratat om det innan. Jag ser det som självklart att inte mina anhörig börjar skriva med mitt fb-konto, med mitt nick här eller min mejl.

Dom har säkert pratat om det
Den som skriver har fått inloggning
I början tyckte jag det kändes lite märkligt ( det ska erkännas)

Som jag ser det nu, när jag tänkt efter, så är det inte min ensak att öht ha en åsikt

 

[Niyama]

Dom har säkert pratat om det
Den som skriver har fått inloggning
I början tyckte jag det kändes lite märkligt ( det ska erkännas)

Som jag ser det nu, när jag tänkt efter, så är det inte min ensak att öht ha en åsikt

Ja, jag skrev allmänt för jag har ju ingen aning om hur det är i din väns fall. Inlogg kan man ju dock ha ändå, har en avliden vän vars mamma har inlogg till hennes fb men mamman skriver aldrig i dotterns namn utan gör inlägg på hennes sida från sin egen. Jag är väldigt nyfiken på hur diskussionen ser ut, "du, är det okej om jag gör inlägg från ditt fb-konto när du dör?".

 

[vallhund]

Ja, jag skrev allmänt för jag har ju ingen aning om hur det är i din väns fall. Inlogg kan man ju dock ha ändå, har en avliden vän vars mamma har inlogg till hennes fb men mamman skriver aldrig i dotterns namn utan gör inlägg på hennes sida från sin egen. Jag är väldigt nyfiken på hur diskussionen ser ut, "du, är det okej om jag gör inlägg från ditt fb-konto när du dör?".

 

[Lampan]

Ja, jag skrev allmänt för jag har ju ingen aning om hur det är i din väns fall. Inlogg kan man ju dock ha ändå, har en avliden vän vars mamma har inlogg till hennes fb men mamman skriver aldrig i dotterns namn utan gör inlägg på hennes sida från sin egen. Jag är väldigt nyfiken på hur diskussionen ser ut, "du, är det okej om jag gör inlägg från ditt fb-konto när du dör?".

Ja hon visste att hon skulle dö, hon hade varit sjuk länge

 

[Amha]

Intressant ämne detta. En vän till min man dog nyligen, relativt ung. Lämnat efter sig yngre barn och man. På hennes facebooksida publicerade hennes man bilder från begravningen på kistan och barnen uppställda runt den. Min gamla svärmor förfasade sig och var mkt upprörd, hon tycker att sorgen är privat och den ska inte skyltas med. Ungefär som vissa här också skriver. Jag tyckte inte det, utan tycker att det var makens beslut, punkt. Kanske är det en generationsfråga hur man hanterar sorg?

Det tror jag. Idag händer ju allt på det där facebook. Hur ofta ringde man runt till alla man kände förr och ventilerade allt, plockade fram album osv? Med sociala medier har ju gränsen mellan privat och "allmänt" flyttats.

 

[Petruska]

Jag har skrivit varför. Jag tycker inte att man ska ta allmän plats i besittning på det sättet. Det finns förhoppningsvis en grav eller en minneslund. Ett kort. Det finns mycket man känner vid en kär persons bortgång. Och mycket av det man vill göra och säga sägs och görs nog. Och mycket hindrar man sig från att göra och säga. Det inget skadligt eller emot sorgearbetet gnm att lägga blomma vid olycksplatsen. Men det finns också oändligt många som förolyckas eller rycks bort oväntat men där en minnesplats inte kan upprättas. Hur ska de göra? Måste man ha en minnesplats vid alla typer av tragedier överallt? Eller får de klara sig utan? Lyckas de sämre med sitt sorgearbete? Jag tror inte det. Jag tror att man hittar en väg ut ur sorgen, lr ett sätt att leva med den ändå.

Jag är också lite allmänt fundersam kring just det här sättet att uttrycka och visa sorg. Men just den där aspekten att man tar allmän plats i besittning, det gillar jag. Jag gillar när det offentliga rummet är allas och används till olika saker på både officiella och inofficiella sätt.

 

[ameo]

Jag har haft fullt upp idag, intressat att diskussionen har fortsatt.
Jag började med att fråga varför man gör så här, då det är ett ganska nytt fenomen för mig. Det har inte varit särskilt vanligt tidigare, i de trakter där jag bor och kör, men det har blivit mycket vanligare. Och, som sagt, jag passerar en refug som är pyntad och har varit sedan i maj. Det är främst den som fått mig att börja undra, även om jag sett det på andra ställen också.

Jag upplever att det blir alltmer vanligt att det placeras ut ljuslyktor, blommor och andra "dekorationer" av olika slag på platser där det har skett dödsolyckor.
Jag är kanske korkad, men jag förstår inte riktigt varför man gör på det viset? Någon som kan förklara för mig? För att på något vis hedra och minnas den avlidne? Räcker det inte med att man gör det vid graven? Eller måste man visa för hela världen att just den person som avled vid just den platsen måste kommas ihåg till varje pris? Jag - som, som sagt, inte begriper varför man gör på detta viset - tycker mest att det känns som att man måste bevisa för alla andra hur mycket man sörjer. Och jag förstår inte varför man gör så?

Hur länge är det brukligt att man ställer ut dessa dekorationer?

Jag passerar ju en hel del platser med blommor och ljus mm när jag kör lastbil på somrarna, men jag passerar också en sådan olycksplats när jag svänger av från riksvägen, hemåt. Där har det fyllts på med ljus och blommor i många månader nu.

Någon som kan förklara fenomenet för mig?

Jag frågade för att få veta, eftersom jag inte hade någon aning. Jag visste inte att fenomenet funnits sen gammalt ( @tanten var det väl som skrev det) och jag har aldrig varit i sydeuropa och sett de vägaltaren som jag tror det var @Philosophia som skrev om.

Någon skrev att de aldrig tidigare hört någon ha åsikter om detta. Kanske är det så att det är en fråga som är så känslig att man inte pratar om den. Kanske är det helt enkelt så att de som försökt prata har blivit rejält tystade, för att "man får inte ha åsikter om detta", vilket för mig är konstigt.

Några av er kan inte alls förstå att man kan ha synpunkter på fenomenet.
Tänk på att vi alla är olika och har olika bakgrund, vilket även inkluderar synen på döden och hur man hanterar tiden efteråt. Somliga måtte ha väldigt stora skygglappar på sig, eftersom ni inte kan förstå att man kan se även detta på olika sätt.

Jag kommer fortsätta att läsa era synpunkter här, men skriver inte mer. TACK till alla som kommit med svar som besvarar min fråga - även om vissa svar egentligen bara skapar fler följdfrågor (fast dem kommer jag, som sagt, låta bli att ställa).

 

[EmmaBovary]

Jag tycker inte att man som privatperson ska ta sig den rätten bara. Min morfar dog när han skottade snö vid postlådan i ett bostadsområde. Huset är sålt sen länge. Hur tror du att andra hade känt om jag tänt ljus och lagt blommor där år ut och år in? De som bor i huset nu? Nånstans går ju gränsen. Och det gör den. Och det får man förhålla sig till. Även om man sörjer. Nånstans slutar allmän plats vara ok att göra minnesmärke av. Även för dig. Och det gör inte dig till en hemsk människa som sparkar på folk som sörjer. Jag lovar.

Nu är det ju lite skillnad när det inkräktar på någons tomt, där kan jag absolut se att det inte skulle vara okej att manifestera sin sorg på samma vis som på allmän plats. Så jag håller med dig om att gränsen går någonstans.

 

[Monstermom]

Jag är lite förvånad över tråden och att folk stör sig på detta. Jag ser nästan aldrig detta i Sverige.
Jag förstår inte hur detta skulle kunna vara något man stör sig på i vardagen. Dvs om man skulle se ngt ljus eller blommor någonstans.
Dikena svämmar ju inte över av blommor och ljus

Jag kör förbi fem minnesplatser när jag far och handlar, dit jag åker oftast. Den äldsta har funnits i flera år (det var en ung person, vad jag förstått), den nyaste dök upp i somras. Två av dem ligger precis utanför någons hus. Nej, dikena svämmar inte över men det är sannerligen inte något sällsynt heller.

Det stör mig inte, men jag är lite undrom över fenomenet. För mig är det en gräslig plats att vilja minnas någon, en olycksplats är för mig en plats för skräck, smärta, förlust - inte något jag skulle vilja hålla liv i. Men det är ju hur jag ser det, och det finns såklart inget som tvingar just mig att söka upp en olycksplats för att sörja någon jag förlorat. (För all del börjar det väl bli så pass vanligt att man kan börja prata om visst grupp/normtryck att göra just det, kanske framförallt bland unga, men det är inte något som jag känner påverkar mig i alla fall...) Dock tror jag att jag nog hade upplevt det som riktigt jobbigt om jag bott i något av husen som ligger precis vid dessa platser, som att mitt hem blivit någon annans kyrkogård helt plötsligt?

Ibland kör jag också förbi en minnesplats på ett övergångsställe inne i en stad. Den tycker jag är lite läskig faktiskt, ibland är det mycket lagt där som tar plats ut i vägen, ibland är där en lite större grupp människor, osv. Ur en ren trafiksäkerhetssynpunkt tycker jag det är obehagligt, det är svårt att veta vilka som faktiskt står kvar där och vilka som inte hör till minnesplatsen utan tänker gå över vägen, jag har sett flera förare som fokuserar på den sidan av vägen och missar att hålla koll på sin egen sida - visst, förarens misstag men det är distraherande. Flera i tråden har skrivit om att folk kanske tänker till och sänker farten när de ser en minnesplats, jag tror snarare risken är stor att det blir rubbernecking-olyckor.

 

[stjarnhimmel]

Jag kör förbi fem minnesplatser när jag far och handlar, dit jag åker oftast. Den äldsta har funnits i flera år (det var en ung person, vad jag förstått), den nyaste dök upp i somras. Två av dem ligger precis utanför någons hus. Nej, dikena svämmar inte över men det är sannerligen inte något sällsynt heller.

Det stör mig inte, men jag är lite undrom över fenomenet. För mig är det en gräslig plats att vilja minnas någon, en olycksplats är för mig en plats för skräck, smärta, förlust - inte något jag skulle vilja hålla liv i. Men det är ju hur jag ser det, och det finns såklart inget som tvingar just mig att söka upp en olycksplats för att sörja någon jag förlorat. (För all del börjar det väl bli så pass vanligt att man kan börja prata om visst grupp/normtryck att göra just det, kanske framförallt bland unga, men det är inte något som jag känner påverkar mig i alla fall...) Dock tror jag att jag nog hade upplevt det som riktigt jobbigt om jag bott i något av husen som ligger precis vid dessa platser, som att mitt hem blivit någon annans kyrkogård helt plötsligt?

Ibland kör jag också förbi en minnesplats på ett övergångsställe inne i en stad. Den tycker jag är lite läskig faktiskt, ibland är det mycket lagt där som tar plats ut i vägen, ibland är där en lite större grupp människor, osv. Ur en ren trafiksäkerhetssynpunkt tycker jag det är obehagligt, det är svårt att veta vilka som faktiskt står kvar där och vilka som inte hör till minnesplatsen utan tänker gå över vägen, jag har sett flera förare som fokuserar på den sidan av vägen och missar att hålla koll på sin egen sida - visst, förarens misstag men det är distraherande. Flera i tråden har skrivit om att folk kanske tänker till och sänker farten när de ser en minnesplats, jag tror snarare risken är stor att det blir rubbernecking-olyckor.

Intressant jag har bara sett det någon enstaka gång. Så det måste vara olika i olika områden.

 

[Monstermom]

Intressant jag har bara sett det någon enstaka gång. Så det måste vara olika i olika områden.

Jag skulle tippa att det liksom är självförökande? Folk ser det göras, och om/när något händer en egen närstående så gör de som de sett andra göra.

 

[Mammadutt]

Kan inte tänka mig att varje ljus, blomma och brev kommer från någon som älskade människan när den levde... Tycker det är både märkligt, obehagligt och fascinerande att folk sörjer någon dom inte brydde sig om när de levde.