Sv: Blev utslängd efter att ha sagt till om barnaga!
Lånar knapp
Har så mkt att skriva att jag svarar er alla på samma gång och gör e uppdatering, tar för lång tid att svara alla envar. Jag har läst alla inlägg noga och jag är så innerligt taxamma över er här på buke som kan kan bolla med och få stöd av. Jag har haft stor hjälp av er, mer än ni kanske tror. Ni är sådana som bara har läst min sida av saken men det ligger inte i en klok bukefalist sätt att bara se saker från ett håll
Om man inte skriver det "rätta" får man på mopp, eller så får man en ny infallsvinkel. Det är det som gör det så värdefullt oxå! Så tack kära vänner!
Nu till sak. Jag ringde pappan i förrgår men han vågade inte svara. Döttrarna svarade och sa att han inte vill. Men jag sa att han man slagit en treåring så får man ta konsekvenserna. Jag sa att ringer han mig inte under dagen så lämnar han mig inget annat val än att anmäla honom i morgon. Han ringde upp...
han var vansinnig, han skulle anmäla OSS, nu skulle vi få se minsann. Jag var si och sån. Visserligen trodde han aldrig att sambon skulle bära hand på något barn men det skulle han säga iallfall. Han skulle förklara för soc att vi var så osams ch jag så svårt psykisk sjuk att jag njuter av att anmäla, splittra familjer ohc jag ljög hela tiden. Han hade redan blandat in hans föräldrar osv osv. Jag sa att hade du bara bett om ursäkt och lovat att det inte skulle upprepas igen hade allt varit ur världen. Jag sa att kommer det till min kännedom att du slår ett barn igen så ska jag anmäla. Han lovade att inte slå mer, bad om ursäkt och så där. Ohc jag tror han Vet att man inte ska slå men han förstår inte varför riktgit. Han kan liksom inte känna in i hur ett barn tänker. Han tror att många gör det, för man ska göra så, men att man inte pratar om det.
Nåväl, efter 40 min la vi på, hyfsat sams, kom överrens om att inte träffas på ett tag eftersom vi var arga på varandra. Jag hade sagt att jag inte ville sluta umgås, jag tycker bra om mamman osv. Det var elakt av honom att sätta oss i denna position eftersom vi inte gavs val.
På kvällen dök mamman upp med döttrarna från tidigare förhållande, det har varit bestämt sedan länge. Sambon pratade med henne, hon menade på fullt allvar att hon skulle anmäla sambon och mig för misshandel av hennes son (incident; Min son fick leksaker tagtna av hennes son oavbrutet, han blev puttad och slagen, när jag vänligt men bestämt sa ifrån slog han på mig och skulle bitas. Jag satte han i knäet och sa att nu lugnar du ner dig och ber om ursäkt. Han blev arg och satt och försökte skalla mig, slå mig och skrek attt han hade ont. Jag behövde inte ens hålla hårt i honom, han visste att han skulle sítta där ändå utan att hålla hårt. Efter en stund sa han förlåt och han fick hoppa ner mer lugn) Hon menade att det var misshandel men inget vågat säga. Min sambo förklarade lugnt hans ståndpunkt i det mesta (Tack och lov, hans flathet i det hära har upprört mig fundamentalt, har allvarligt tänkt att lämna honom men har haft annat att tänka på. Hade tänkt att fundera vidare på detta när detta hade lugnat ner sig.)
Mamman for här ifrån helt förvissad om att sambon tog avstånd från misshandlen, att han var mkt besviken ver hur det hade kunnat handla om mig istället, att det är sjukt att inte kunna skilja på misshandel och att ta hand om barn som hamnat i affekt genom att sätta i knäet och lugna ner det utan att hota, slå eller muta. Hon skulle ringa till mig eller tvrtom så vi kunde prata om det oxå.
Jag ringde henne igår och försökte reda upp situationen. Hon gick på om anmälan ang hennes son, hon skrek att hon skulle anmäla sambon för misshandel av vår son fast det inte stämmer. Hon sa så elaka ohc vidriga saker om mig och min familj att det var mig helt övermäktigt. Jag sa att jag inte ville se henne fler gånger, hur min man gör vet jag inte, men jag kommer inte att träffa henne mer. Jag sa att hennes karl var ett ynkligt kräk som slår arn och inte är man nog att kunna be om ursäkt fast man gett honom två chanser. Hon var ynklig som måste lägga skit på mig istället för att ta ansvar över att hennes man slår barn. Lägg energi på det istället osv.
Lipade hela kvällen. Tykcte situationen var fullständigt helvidrig. Här har jag vänt ut och in på hela mig för att göra något bra av att DE slår sin son men får skit på mig. Är helt knäckt. Inser att om vi anmäler så kommer de att ljuga sig blå. Att hamna i en utredning själv där man ska värja sig för påhitt och fullständigt helvidriga anklagelser är väl inte vad jag känner för. Sambon däremot funderar ändå på att anmäla. han har samvetet helt fritt menar han och jag med. Socialen får man ändå kunna lite på, att de kan se skillnad. Jag orkar liksom inte. Det går inte att slåss mot sådana här människor som inte kan diskutera på vuxen nivå.
De har varit anmäla tidigare oxå, av flickornas farmor och har haft koll på sig länge. Vi visste absolut ingenting om det men systern berättade det och att om vi anmälde så fick de inte ha kvar ena dottern. Hon var rädd för det.
Nu skulle jag kunna skriva åtminstone ett par uppsattser om hur jag tolkar situationen och varför de reagerar som de gör. Desperation osv men det blir en himla massa text.
Jag är (och detta törs jag knappt skriva) mkt tveksam till att en anmälan skulle ge ngt gott med sig och jag vet inte om jag har lust att gå igenom det. Jag vill ogärna tänka på om barnet har "lust" att bli slagen och att jag kan göra skillnad där...
Fö, jag tror kanske att jag ska berätta för alla istället att de slår sina barn så de känner kollen men det känns fantatsiskt fegt och inte ngt som känns "rätt" men frågan är vad tusan jag ska göra.
Svar till de som angriper min konflikthantering genom att aldrig vilja ha med dem att göra; Det skulle kännas konstigt för mig att umgås med en familj som har sagt så elaka saker om en och låtsas att det inte har blivit sagt. Jag kan liksom inte bara med att låtsas om sånt. Jag känner inte heller att jag vill utsätta mina barn för deras uppfostran- därav att aldrig se dem mer.
Tack för att du tog dig tid att skriva!
