Sv: Bildtråd, skruttarna #5
Vore ju rätt skönt, de är ta mig sjutton överallt och ingenstans på en gång.... Daniel klättrar över staketet till Parkis nästan varje gång vi är där, första gången det hände stod jag och tittade genom fönstret från värmestugan. ser en liten kille gå med en hund utanför parken och tänker : Väldigt vad lik D han är.
Efter ca 5 sekunder reggar hjärnan tanken och ger order: Det ÄR Daniel, spring ut och hämta ungen för sjutton (stora Svartån rinner i närheten...)
Som tur är var en av mammorna (ägaren till hunden för övrigt) där ute med, och hon trodde att han fått lov att komma ut till henne, så hon hade inte reagerat mer än att ge kopplet till sin lilla August till D, som stolt promenerade med hunden längs med parken.
Från att ha gått in i stugan för att värma mat till att han var därute tog max en minut!!! Han är otäckt snabb, han pratar dessutom ruskigt bra så han hade sagt till den andra mamman att han fick gå ut
Ludvig är likadan, han har inga begränsningar för var han tar sig nu mera.... han klättrar överallt, och kryper fortare än tåget. Går gör han, med stöd iofs, så det går lite långsammare och så är han ju beroende av stödet som oftast finns i närheten av mig. Men honom letade jag efter idag, då hade han stuckit genom hela huset till TVrummet. Där står han snällt och pratar med största brorsan, och när jag kommer in tittar han på mig med världens finaste ögon som bara lyser av bus!
Mina barn är så underbara, men visst är det skönt när de ligger i sängen på kvällen, och man vet var man har dem
