Beröm och prestationer

[MiniLi]

Jag är inte helt klar med vad jag egentligen tycker, mer än att jag själv kommer tänka noga kring det här när jag får barn.
I mitt jobb träffar jag många (ffa unga tjejer) med kraftig prestationsproblematik som tydligt kan härledas till bland annat på vilket sätt och för vad man blir uppmärksammad som barn.
Inte så att beröm för prestation eller inte blir direkt avgörande men tillsammans med andra faktorer kan det bli jätteilla.

Folk får väl göra som de vill, men jag känner mig försiktig.

 

[Amha]

Jag funderade en hel del kring detta med första barnet, när jag precis hade läst Juul och ville göra allt rätt typ. (Nu har jag läst lite mer än Juul, har tre barn och vill fortfarande göra allt rätt - men har insett att det är orimligt...)

Så här är mina funderingar (och blandade tankar): Jag berömmer nog ganska mycket. Dock försöker jag att tänka på hur jag uttrycker mig, t ex säger jag aldrig "ja, vad fint..." så där lite frånvarande när sonen kommer springande med 13:e teckningen. Däremot tycker jag på riktigt att han är jätteduktig på att rita (men har ingen aning om hur barn är överlag, så det kan visst vara så att han är högst ordinär). OM jag inte har tid/orkar titta så noga just då så försöker jag säga det på ett något så när respektfullt och hyfsat sätt, tex "jag matar lillebror just nu och kan inte se så bra på så långt håll, men lägg tecknigen på hyllan så kan jag titta senare". Ibland är jag jätte-Juulsk och säger ngt i stil med "Oj, en teckning till! Du gillar verkligen att rita, eller hur?" men faktum är att det ibland känns lite krystat.

Jag talar ju mest tyska med mina barn (*skäms*) och där används inte ordet duktig direkt, så den problematiken slipper jag ju. Däremot läser jag en hel del amerikanska artiklar och där återkommer ofta temat "hur kan man undvika det slentrianmässiga good job!" så differentieringen mellan duktig och bra känns lite främmande för mig.

Vidare är jag hyfsat montessori-inspirerad och där återkommer ofta tipset att inte berömma barnen för prestation utan istället bara uppmärksamma prestationen. T ex inte säga "Vad duktig du var som...." utan bara konstatera "du gjorde .... alldeles själv!" och det räcker som bekräftelse.

"Problemet" är ju att jag älskar och beundrar mina ungar och när tvååringen stiger upp själv på morgonen, tar av sig pyjamas och blöja och alldeles själv/ensam går och kissar på pottan så tycker jag faktiskt att det är himla "duktigt" gjort. Och ibland känns det som om "Wow, gick du på pottan alldeles själv!?!?" kombinerat med äkta beundran i rösten inte riktigt räcker till utan jag vill lägga till några superlativer. Eller när jag blir tokimponerad av fyraåringen som alldeles själv börjar räkna addition.

Ibland faller det sig lite naturligare tycker jag, jag tackar hellre för hjälpen än säger "vad duktigt du är på att duka" t ex. ...Hmm, är det "fel" att säga "vad snäll du var som hjälpte lillasyster!" eller inte?

I själva verket funderar jag nog fortfarande ganska mycket på de här frågorna, och faktum är att jag plockade fram "Ditt kompetenta barn" igen häromdagen (men det kom lite magsjuka emellan, så jag hann aldrig öppna den). Och för närvarande är mitt pesonliga ställningstagande att det nog inte är så farligt med beröm så länge det är ärligt menar. Det slentrianmässiga "ja, vad bra!" utan att ens uppmärksamma vad barnet gjort tror jag däremot kan vara mer eller mindre skadligt.

Jag känner igen mig i ditt tänk. Särskilt det där med tack för hjälpen, det används mycket här då dottern gärna ska hjälpa till med olika saker. Det viktiga då är för mig att hon vill vara delaktig, spendera tid med mig och lära sig hur man gör olika moment hon kommer få göra tills hon kan kräkas på det genom sin livstid ( )

Det är just det där "vad fint" och "vad bra" utan att egentligen visa att man bryr sig som känns viktigt för egen del att inte anamma så att säga. Där har man ytterligare ett tillfälle att visa kärleken och hur gärna man vill prata och umgås med sitt barn, genom att ställa frågor och beskriva, utveckla osv. Det är ju det jag menar med att dela upplevelsen. Om dottern har ritat på egen hand så jag inte hört vad hon har ritat (det berättar hon när vi sitter bredvid varandra) pratar vi noga om bilden som i dagsläget mest är streck och cirklar med små prickar (ögon) i. För henne är det en bild på djur i regel och då kan man be henne förklara var olika delar på djuret är osv. Saker vi frågar om när vi tittar på bilder i böcker också. När hon kommer med teckningen är det inte ens alltid "vad fin" jag säger från början utan det händer att det går direkt på samtalet om bilden "nämen kolla! Vad har du ritat?" "en krokodil" "en krokodil! Vad roligt, har krokodilen någon nos?" "där! *peka*" och så fortsätter det. Det beror helt på vad som kommer, tänker inte direkt "nu ska jag inte säga fin och duktig" när hon kommer och säger något

 

[Brandgul]

Om inte ni föräldrar talar om för barnen att de är bäst i världen, vem ska då tala om det för dem? Ska de aldrig få höra det?

Hur väljer man program på gymnasiet om man inte är bra på något? Hur utvecklar man sin starka sida om ingen lyft fram ens förutsättningar?

Hur ska man peppa ett barn som har svårt med läsningen om man bara ska säga att det är roligt att de tycker boken är intressant?

 

[Brandgul]

Jag känner igen mig i ditt tänk. Särskilt det där med tack för hjälpen, det används mycket här då dottern gärna ska hjälpa till med olika saker. Det viktiga då är för mig att hon vill vara delaktig, spendera tid med mig och lära sig hur man gör olika moment hon kommer få göra tills hon kan kräkas på det genom sin livstid ( )

Det är just det där "vad fint" och "vad bra" utan att egentligen visa att man bryr sig som känns viktigt för egen del att inte anamma så att säga. Där har man ytterligare ett tillfälle att visa kärleken och hur gärna man vill prata och umgås med sitt barn, genom att ställa frågor och beskriva, utveckla osv. Det är ju det jag menar med att dela upplevelsen. Om dottern har ritat på egen hand så jag inte hört vad hon har ritat (det berättar hon när vi sitter bredvid varandra) pratar vi noga om bilden som i dagsläget mest är streck och cirklar med små prickar (ögon) i. För henne är det en bild på djur i regel och då kan man be henne förklara var olika delar på djuret är osv. Saker vi frågar om när vi tittar på bilder i böcker också. När hon kommer med teckningen är det inte ens alltid "vad fin" jag säger från början utan det händer att det går direkt på samtalet om bilden "nämen kolla! Vad har du ritat?" "en krokodil" "en krokodil! Vad roligt, har krokodilen någon nos?" "där! *peka*" och så fortsätter det. Det beror helt på vad som kommer, tänker inte direkt "nu ska jag inte säga fin och duktig" när hon kommer och säger något

Vad är skillnaden med att säga tack för hjälpen men inte säga att de ritar fint? Så enda sättet att få din uppskattning är att hjälpa dig hemma? Det ser jag som värre än att få känna sig stolt över att rita fint.

 

[Amha]

Vad är skillnaden med att säga tack för hjälpen men inte säga att de ritar fint? Så enda sättet att få din uppskattning är att hjälpa dig hemma? Det ser jag som värre än att få känna sig stolt över att rita fint.

Absolut inte. Måste man lägga vikt vid fint och bra det första man gör varje gång barnen presterar något för att man ska ses som bra förälder? I så fall måste jag verkligen tänka på vad jag säger innan jag öppnar munnen. Däremot anser jag att det är fel att bara säga "vad fint" och "vad bra" utan att egentligen lägga något värde i det utan fortsätta pyssla med annat. Detsamma gäller "tack för hjälpen", självklart måste det finnas tryck och uppskattning i det man säger när de gör något bra.

 

[Brandgul]

Absolut inte. Måste man lägga vikt vid fint och bra det första man gör varje gång barnen presterar något för att man ska ses som bra förälder? I så fall måste jag verkligen tänka på vad jag säger innan jag öppnar munnen. Däremot anser jag att det är fel att bara säga "vad fint" och "vad bra" utan att egentligen lägga något värde i det utan fortsätta pyssla med annat. Detsamma gäller "tack för hjälpen", självklart måste det finnas tryck och uppskattning i det man säger när de gör något bra.

Så tack betyder inte "vad duktig du är"?

 

[Lobelia]

Absolut inte. Måste man lägga vikt vid fint och bra det första man gör varje gång barnen presterar något för att man ska ses som bra förälder? I så fall måste jag verkligen tänka på vad jag säger innan jag öppnar munnen. Däremot anser jag att det är fel att bara säga "vad fint" och "vad bra" utan att egentligen lägga något värde i det utan fortsätta pyssla med annat. Detsamma gäller "tack för hjälpen", självklart måste det finnas tryck och uppskattning i det man säger när de gör något bra.

Vem har sagt att man måste lägga vikt vid att allt är fint hela tiden? Det är stor skillnad mellan aldrig och alltid.

 

[MiniLi]

Fler tankar..
Det är stor skillnad på beröm och bekräftelse, där man kan bekräfta en person jättemycket utan att berömma. Beröm kopplar jag tydligt till prestation, och det är jag inte säker på om det är så himla nödvändigt i större skala. Men framförallt så ligger nog det viktiga i att bekräfta olika saker, och inte bara sånt som handlar om prestation/viss typ av prestation.

Jag vill att den bekräftelse/uppmärksamhet som ges ska stärka barnets självkänsla, inte lära barnet att det behöver prestera för att duga (verkar vara lätt att hamna där).

Jag har läst en jättebra artikel i ämnet en gång men nu hittar jag den inte.. Men här står det lite om ungefär så jag tänker: http://ekuriren.se/personligt/familjeliv/1.1830285-sa-berommer-du-ditt-barn-ratt

 

[skiesabove]

Jag vill att den bekräftelse/uppmärksamhet som ges ska stärka barnets självkänsla, inte lära barnet att det behöver prestera för att duga (verkar vara lätt att hamna där).

Det var bra formulerat ! (en ok typ av beröm tycker jag)

Vad duktig du är som kan skriva så bra! (en typ av beröm jag aktar mig för)

 

[Lobelia]

Fler tankar..
Det är stor skillnad på beröm och bekräftelse, där man kan bekräfta en person jättemycket utan att berömma. Beröm kopplar jag tydligt till prestation, och det är jag inte säker på om det är så himla nödvändigt i större skala. Men framförallt så ligger nog det viktiga i att bekräfta olika saker, och inte bara sånt som handlar om prestation/viss typ av prestation.

Jag vill att den bekräftelse/uppmärksamhet som ges ska stärka barnets självkänsla, inte lära barnet att det behöver prestera för att duga (verkar vara lätt att hamna där).
Jag har läst en jättebra artikel i ämnet en gång men nu hittar jag den inte.. Men här står det lite om ungefär så jag tänker: http://ekuriren.se/personligt/familjeliv/1.1830285-sa-berommer-du-ditt-barn-ratt

Det blir så konstigt och fel när man jämför slentrianmässigt beröm av allt oavsett vad barnet gör utan att man egentligen bry sig mot att visa intresse för barnet och bekräfta det. Jag ser liksom inget hinder för att både beröma när barnet är duktigt och då med inlevelse och intresse och att att bekräfta barnet utan att lägga värde i det. Det mesta barn gör är inte sådant man berömer mest hela tiden utan tar det som självklart när de lärt sig som just påklädning, tandborstning, hjälpa till med matlagning osv.

Ett barn behöver både bekräftelse och beröm, inte antingen eller. Ofta är et dock samma sak.

Det med att intressera sig för och bekräfta men att undvika beröm blir dessutom ibland absurt, i synnerhet när barnen blir äldre. När dottern kommer hem med sitt första matteprov och med alla rätt och mamma sätter sig ner och börjar diskutera innehållet i provet och vad trevlig mönster det blev när allt var ifyllt och ignorerar resultatet. Eller när samma flicka klarar sig runt sin första clear-round med ledare och får en fin rosett, ska man då börja diskutera hur vacker ridbanan är och att ponnyn verkade gilla det blå och gula hindret och ignorera glädjen över att ha fixat det? Eller ska vi helt förbjuda tävlingar och prov? Eller rent utav alla utmaningar som att rida ett dressyrprogram eller hoppa en bana? Eller spela boll av något slag.

Det behöver knappast vara en tävling för att göra en prestation som blir rent utav knäpp att inte i något ordalag berömma på något vis. Ska man när sonen bakat en tårta och dekorerat den börja tala med honom om ungsvärmen, ingredienserna, hur lång tid det tog att vispa eller vad man nu kan hitta på men inte med ett ord påtala att tårtan är vacker och god eller det är snällt att han bakat?

 

[skiesabove]

Duktig är något man är, inte något man gjort. Det jag försöker få fram är att jag vill akta mig för att berömma på ett sånt att min dotter kan få för sig att jag bara tycker att hon är en bra och älskvärd människa när hon är på ett visst sätt.

Mina föräldrar har försökt sitt bästa för att ge mig bekräftelse gällande annat än prestationer också - men det som fastnade var att jag får beröm när jag är "duktig" och skäll när jag inte är det. Dom har aldrig försökt pusha mig på något onormalt sätt att prestera, men det har jag själv gjort i jakt på mer bekräftelse. Min lillebror som varken är tävlingsmänniska eller "boksmart" har inte alls haft samma problem. Han har däremot haft en del komplex för att han inte kunde vara som sin "duktiga" storasyster, bland annat så började han inte tycka om att läsa böcker föränn nu i vuxen ålder - när han insåg att han inte alls var dålig på att läsa (baserat på inget annat än att han läste långsammare än mig).

 

[skiesabove]

Det blir så konstigt och fel när man jämför slentrianmässigt beröm av allt oavsett vad barnet gör utan att man egentligen bry sig mot att visa intresse för barnet och bekräfta det. Jag ser liksom inget hinder för att både beröma när barnet är duktigt och då med inlevelse och intresse och att att bekräfta barnet utan att lägga värde i det. Det mesta barn gör är inte sådant man berömer mest hela tiden utan tar det som självklart när de lärt sig som just påklädning, tandborstning, hjälpa till med matlagning osv.

Ett barn behöver både bekräftelse och beröm, inte antingen eller. Ofta är et dock samma sak.

Det med att intressera sig för och bekräfta men att undvika beröm blir dessutom ibland absurt, i synnerhet när barnen blir äldre. När dottern kommer hem med sitt första matteprov och med alla rätt och mamma sätter sig ner och börjar diskutera innehållet i provet och vad trevlig mönster det blev när allt var ifyllt och ignorerar resultatet. Eller när samma flicka klarar sig runt sin första clear-round med ledare och får en fin rosett, ska man då börja diskutera hur vacker ridbanan är och att ponnyn verkade gilla det blå och gula hindret och ignorera glädjen över att ha fixat det? Eller ska vi helt förbjuda tävlingar och prov? Eller rent utav alla utmaningar som att rida ett dressyrprogram eller hoppa en bana? Eller spela boll av något slag.

Det behöver knappast vara en tävling för att göra en prestation som blir rent utav knäpp att inte i något ordalag berömma på något vis. Ska man när sonen bakat en tårta och dekorerat den börja tala med honom om ungsvärmen, ingredienserna, hur lång tid det tog att vispa eller vad man nu kan hitta på men inte med ett ord påtala att tårtan är vacker och god eller det är snällt att han bakat?

Jag tror du har missuppfattat, vad har ugnsvärmen med det hela att göra? Jag skulle kanske säga saker i stil med:

Åh vad glad jag blir för din skull att du fick så fina resultat på provet, du som kämpade så hårt med att förbereda dig. Det var bra jobbat!

Vilken härlig runda ni gjorde, hade du och ponnyn kul tillsammans?

 

[Lobelia]

Jag tror du har missuppfattat, vad har ugnsvärmen med det hela att göra? Jag skulle kanske säga saker i stil med:

Åh vad glad jag blir för din skull att du fick så fina resultat på provet, du som kämpade så hårt med att förbereda dig. Det var bra jobbat!

Vilken härlig runda ni gjorde, hade du och ponnyn kul tillsammans?

Jaha en till som anser att bara man skippar ordet duktig så kan man berömma bäst man vill, när det gäller skolarbete. En hobby får dock bara vara rolig, tala om att skapa prestationsångest i skolan Eller kanske både hobby och skola för att uppnå det berömmet man fick om skolarbetet även när det gäller hobbyn.

Varför inte "vilket härligt prov du gjorde, hade du det kul på provet?"

Eller " Åh vad jag blir glad för din skull att du fick så fina resultat på tävlingen, du som kämpat så hårt med att förbereda dig. Det var bra jobbat!"

Ärligt talat, barn är inte korkade, de inser att det är beröm oavsett om du använder ordet duktig eller någon synonym. Att fråga om någon haft roligt när utför en prestation och håller på att spricka av stolthet blir ibland likvärdigt med att ge dem en örfil. Tala om prestationsångest,"nästa gång måsta jag hoppa högre och utan ledare, då kanske mamma berömmer mig".

Lagom är bäst, och det kan vara svårt att hitta balansen.

 

[skiesabove]

Jaha en till som anser att bara man skippar ordet duktig så kan man berömma bäst man vill, när det gäller skolarbete. En hobby får dock bara vara rolig, tala om att skapa prestationsångest i skolan Eller kanske både hobby och skola för att uppnå det berömmet man fick om skolarbetet även när det gäller hobbyn.

Varför inte "vilket härligt prov du gjorde, hade du det kul på provet?"

Eller " Åh vad jag blir glad för din skull att du fick så fina resultat på tävlingen, du som kämpat så hårt med att förbereda dig. Det var bra jobbat!"

Ärligt talat, barn är inte korkade, de inser att det är beröm oavsett om du använder ordet duktig eller någon synonym. Att fråga om någon haft roligt när utför en prestation och håller på att spricka av stolthet blir ibland likvärdigt med att ge dem en örfil. Tala om prestationsångest,"nästa gång måsta jag hoppa högre och utan ledare, då kanske mamma berömmer mig".

Lagom är bäst, och det kan vara svårt att hitta balansen.

Skolan är inriktad på resultat, tyvärr. Tyvärr även alltmer resultathets i barns idrottande också. Men där är det åtminstone lättare för föräldern att påverka.

 

[Lobelia]

Skolan är inriktad på resultat, tyvärr. Tyvärr även alltmer resultathets i barns idrottande också. Men där är det åtminstone lättare för föräldern att påverka.

Det har förmodligen alltid varit resultat orienterat i idrottande, det ligger i sakens natur.

Och du har inga kommentarer till att du kritiserar beröm men när du ska ge alternativ själv berömmer bara använder synonym till duktig istället för duktig? Och till att om man undviker beröm är det är rimligt att ge istället förringar prestationen och på det vis kan trigga ett beteende där barnet kämpatr för att få föräldrarnas bekäftelse att de gjort något bra?

 

[skiesabove]

Det har förmodligen alltid varit resultat orienterat i idrottande, det ligger i sakens natur.

Och du har inga kommentarer till att du kritiserar beröm men när du ska ge alternativ själv berömmer bara använder synonym till duktig istället för duktig? Och till att om man undviker beröm är det är rimligt att ge istället förringar prestationen och på det vis kan trigga ett beteende där barnet kämpatr för att få föräldrarnas bekäftelse att de gjort något bra?

Jag märker att jag inte lyckas förmedla det jag vill ha sagt, alls. För mig så är synonymerna otroligt mycket mer ok än just ordet duktig, och den generella ambitionen är att undvika att berömma prestationen i sig och istället berömma ansträngningen. För dig verkar det vara sak samma. Man kan tycka olika .

 

[Lobelia]

Jag märker att jag inte lyckas förmedla det jag vill ha sagt, alls. För mig så är synonymerna otroligt mycket mer ok än just ordet duktig, och den generella ambitionen är att undvika att berömma prestationen i sig och istället berömma ansträngningen. För dig verkar det vara sak samma. Man kan tycka olika .

För dig är det ett spöke i och med din historia, men så är det inte för alla, andra kan jämnt ha fått höra någon av dina synonymer och då är det den som personen är allergisk mot.

Du bör också skilja på att förstå och hålla med, jag förstår din synvinkel, men jag håller inte med dig i den.

Barn är både kloka och känsliga samtidigt som de är mästare att både missuppfatta och att förstå undermeningen. I min värld så är det balansen mellan att bekräfta en person för den den är, att berömma personen för både att den ansträngt sig och resultatet (på just den personens nivå) vilket ofta är samma sak. Anstränger man sig inte så får man inte bra resultat utifrån den personliga förmågan. Vilket ordval man använder har med tycke och smak att göra än att vara avgörande för mottagaren av budskapet så länge andemeningen och budskapet är det samma och framförallt känslan och att de är genuint menat.

Du kan försöka att berömma eller bekräfta någon massor av gånger i långa och välformulerade fraser utan att mena det och berömmet/bekräftelsen är snarast obefintlig för personen eller du kan ge en nick och ett leende och personen känner sig älskad, bekräftad och är stolt över berömmet.

 

[TinyWiny]

Jag tror inte att det spelar särskilt stor roll vilka ord man använder utan det som spelar roll är att barnet inte får höra att det duger enbart när det har presterat. Att som barn få höra att man duger precis som man är genom att föräldrarna bevisar och förklarar sin kärlek för barnet på många olika sätt utanför prestationen är det som är viktigt. Att ge sitt barn uppmuntran när det är något som är jobbigt och att bara finnas där när barnet behöver en. I dagens stress är väldigt många dåliga på att bara vara med sina barn, att prata och umgås med dem, vara endel av deras värld. Föräldrar tjatar och skäller mer än vad de pratar med sina barn och så har det varit väldigt länge. Det är den trenden som måste brytas. Vi måste inse att barn behöver både kvalité och kvantitet i umgänget med sina föräldrar och inte bara kvalité. Föräldrar måste inse att de är de viktigaste människorna för sina barn. Istället för att stressa runt till olika aktiviteter hela tiden så är det bättre att bara vara hemma och umgås. Att barnen grejar och pysslar på sina rum för att en stund senare gå ut till föräldrarna och att föräldrarna då verkligen är där för sina barn. Att de lägger undan telefoner och datorer och faktiskt lyssnar på sina barn.

Jag fick varken beröm, uppmuntran eller kärlek som barn. Ändå fick jag "duktig flicka" syndromet för att om möjligt duga åt mina föräldrar. Trots att mina föräldrar öppet visade mig sin avsky gjorde jag allt för att duga i deras ögon. Det är helt naturligt och det är så barn gör. Ett barn som aldrig blir sett och bekräftat gör vad som helst för att föräldrarna ska se det. Även väldigt dumma saker. Någon uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. Barn kan till och med bli sjuka av att inte bli sedda och älskade av sina föräldrar.

Att visa sina barn hur mycket de betyder kan innebära att man istället för att göra läggningen så kort som möjligt varje kväll tar sig tid att verkligen prata en stund med sitt barn. Att man istället för att sitta med telefonen faktiskt pratar om dagen vid middagen. Ett barn som växer upp i en familj där hen får höra att hen är älskad varje dag behöver aldrig fundera på om hen duger. Varken för sina föräldrar eller för någon annan. Barnet vet att det duger och att det är älskat. Skulle barnet istället enbart bli uppskattat vid prestationer så blir det prestationer som blir det viktiga. Barn är så enormt lojala och gör allt de kan för att deras föräldrar ska bry sig om dem och älska dem för de vet att utan kärlek kan de bli lämnade åt sitt öde och ett barn överlever inte det utan svåra men. Barn är inprogrammerade att de ska bli älskade. Det är därför vår modersinstinkt väcks av stora ögon och runda former. Det är för att vi inte ska kunna låta bli att älska och vårda våra barn som den underbart vackra gåva som vi får ha till låns en stund som de är.

 

[Petruska]

Jag märker att jag inte lyckas förmedla det jag vill ha sagt, alls. För mig så är synonymerna otroligt mycket mer ok än just ordet duktig, och den generella ambitionen är att undvika att berömma prestationen i sig och istället berömma ansträngningen. För dig verkar det vara sak samma. Man kan tycka olika .

Men varför är det bra att få beröm för att man har ansträngt sig, men inte för att man har lyckats?

Under grundskoletiden fick jag tex bra resultat på nästan allting, oftast utan nämnvärd ansträngning. Jag minns en gång då en käck lärare berömde mig för att jag hade förberett mig så väl inför provet. Det var bara det, att det hade jag inte.

Sen tycker jag för all del inte man "behöver" så mycket beröm om provet har gått bra och man har fått högt betyg. Det är ju beröm i sig. Då är det ju betydligt svårare att hitta bra sätt att uppmuntra dem som det inte gick så bra för. De kanske ansträngde sig som fan, men det hjälpte inte. Varför skulle de må bättre av att få beröm för ansträngningen - det kan väl lika väl kännas som att man berömmer en felsatsning?

 

[Raderad medlem 19815]

Angående begreppet "duktig flicka" då vet jag inte om jag gillar att man på det sättet problematiserar flickors och kvinnors ambition och strävan att prestera bra. Samma begrepp finns inte när det gäller pojkar/män som lyckas i skolan och karriären.

När jag exempelvis löptränar och springer lopp så försöker jag prestera och få bra tider.

Jag vill gärna uppmuntra mina barn att prestera bra i skolan så att de har möjlighet att (om de vill) få roliga, utvecklande och välbetalda jobb exempelvis.