Beröm och prestationer

[Lobelia]

Mycket möjligt att jag uppfattar saker fel när folk ger mig beröm, vet inte riktigt vad jag skulle göra åt det, om jag vill göra något åt det. Jag känner att jag överlever ganska bra utan att höra " duktig" till höger och vänster. Om någon i stället för att säga "bra jobbat" eller "vad duktig du är som sorterar papper" säger "vad skönt att du sorterade de här papperna, det blev väldigt lätt att hitta nu" eller "vilket bra system det blev i pärmarna!" blir jag glad. Min sambo berättade idag att de var nöjda med hans prestationer på jobbet. För mig ligger det illa i munnen att säga "vad duktig du är!" till min partner i det läget, det hade jag nog kunnat använda till någon där jag egentligen inte bryr mig så mycket. Jag säger hellre " vad roligt att de tyckte så! Vad glad jag blir!" och följer upp med något som passar för stunden (t.ex någon fråga i ämnet som jag på riktigt är intresserad av) för det är precis så jag känner. Det har inte ens slagit mig att han kanske vill att jag säger "vad duktig du är!" i stället. Dessutom blir det svårare att förmedla känslor i det tycker jag. Det är jättekul att han är uppskattad på jobbet och till viss del är det ju något vi delar. Vi underlättar ju båda för varandra vilket märks på våra jobb även om det är vi som individer som presterar. "Duktigheten" ser han på sina lönespecar och eventuella bonusar. Gör han något som imponerar på mig (är inte alls insatt i vad han gör på jobbet och han får inte säga så mycket om det) ger jag uttryck för det i stället. "Wow, hur gjorde du det där?" eller "vilken bra grej!". Sen kan jag även, apropå ingenting, säga att jag är glad och stolt över honom för olika saker.

Och jag kan för min liv inte begripa varför det ena skulle vara beröm och inte det andra. Ett fel jag tycker du gör är att inte göra rättvisa jämförelser. Vad säger du om att i stället för att göra den här:

Om någon i stället för att säga "bra jobbat" eller "vad duktig du är som sorterar papper" säger "vad skönt att du sorterade de här papperna, det blev väldigt lätt att hitta nu" eller "vilket bra system det blev i pärmarna!"

Så se det så här:

Om någon i stället för att säga " Vad glad jag blev" eller "Vad roligt att du bakade" säger "vad bra att du sorterade de här papperna, det blev väldigt lätt att hitta nu" eller " Vad duktig du är som som fixat pärmarna, vilket bra system det blev!"

Tycker du då du gjort en riktig jämförelse tidigare? Man kan säga plattityder och använda "vad glad jag blev" och man kan visa intresse och dela glädjen genom att säga att någon är duktig. Givetvis måste man jämföra med liknade ordval hela vägen. Att som du gör hela tiden skriva korthuggna "duktigt" exempel och mer fylliga "vad roligt" så visar du att du redan bestämt dig, det är din värdering som det speglar inte en så objektiv verklighet som möjligt.


Jämför "Vad duktig du är! Hur känns det att kunna cykla själv, visst är det kul?
med "Vad roligt! Hur känns det att klara det själv, visst är det kul?

Och

Vad roligt!
Vad du är duktig!

Och använd samma tonfall i huvudet när du tänker igenom meningarna.

 

[Petruska]

”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?”

”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”

Jag kan inte se något annat sätt att tolka sådana frågor, än att den som ställer dem direkt kränker mig. Eller försöker göra det.

Sen är jag väl inte så himla förtjust i frågan "Hur kändes det att göra målet/lyckas i största allmänhet?" heller. Varför skulle känslorna kring den sortens saker vara så viktiga att prata om så att man frågar? I stort sett är det väl upp till oss själva att avgöra när vi vill prata om våra känslor, och vilka av dem vi då vill prata om.

Om barnet sitter och surar efter att ha kört i diket, eller skuttar runt och sjunger efter att ha klarat av att cykla, måste man ju vara blind och döv om man dessutom behöver fråga om barnets känslor?

Jag tycker de här exemplen är extremt underliga. Pratar verkligen folk så?

 

[Lobelia]

Jag kan inte se något annat sätt att tolka sådana frågor, än att den som ställer dem direkt kränker mig. Eller försöker göra det.

Sen är jag väl inte så himla förtjust i frågan "Hur kändes det att göra målet/lyckas i största allmänhet?" heller. Varför skulle känslorna kring den sortens saker vara så viktiga att prata om så att man frågar? I stort sett är det väl upp till oss själva att avgöra när vi vill prata om våra känslor, och vilka av dem vi då vill prata om.

Om barnet sitter och surar efter att ha kört i diket, eller skuttar runt och sjunger efter att ha klarat av att cykla, måste man ju vara blind och döv om man dessutom behöver fråga om barnets känslor?

Jag tycker de här exemplen är extremt underliga. Pratar verkligen folk så?

Det är inte mina exempel, jag har citerat @Amha som kommit med dem, men jag är böjd att hålla med dig. Det känns krystat och tillrättalagt, en samtals metodik uppfunnen för att kunna intala sig själv att man inte berömmer prestationer (även om man gör det).

 

[Mabuse]

Jag kan inte se något annat sätt att tolka sådana frågor, än att den som ställer dem direkt kränker mig. Eller försöker göra det.

Sen är jag väl inte så himla förtjust i frågan "Hur kändes det att göra målet/lyckas i största allmänhet?" heller. Varför skulle känslorna kring den sortens saker vara så viktiga att prata om så att man frågar? I stort sett är det väl upp till oss själva att avgöra när vi vill prata om våra känslor, och vilka av dem vi då vill prata om.

Om barnet sitter och surar efter att ha kört i diket, eller skuttar runt och sjunger efter att ha klarat av att cykla, måste man ju vara blind och döv om man dessutom behöver fråga om barnets känslor?

Jag tycker de här exemplen är extremt underliga. Pratar verkligen folk så?

Integritet tycker jag verkligen är en aspekt av det här som är viktig, men inte riktigt kommer med. Att fråga om känslor, framförallt i situationer där man kan förmoda att de inte är så positiva (oj, nu ramlade hela slottet du höll på att bygga, hur känns det?) är ju rätt närgånget, vilket jag gissar är anledningen till att få vuxna konsekvent pratar så till varandra. Den andre kanske är på humör att redogöra för sin sinnesstämning just då, alltså frågar man inte om det i alla lägen.

 

[Lobelia]

Integritet tycker jag verkligen är en aspekt av det här som är viktig, men inte riktigt kommer med. Att fråga om känslor, framförallt i situationer där man kan förmoda att de inte är så positiva (oj, nu ramlade hela slottet du höll på att bygga, hur känns det?) är ju rätt närgånget, vilket jag gissar är anledningen till att få vuxna konsekvent pratar så till varandra. Den andre kanske är på humör att redogöra för sin sinnesstämning just då, alltså frågar man inte om det i alla lägen.

Nej huva för att redogöra för hur man känner och när det inte är triviala grejor som korthus som rasar. Sådant vill man göra på egna villkor och inte bli förhörd om.

 

[Ray]

Om jag misslyckas och är ledsen/ besviken/ arg vill jag
1. Smälta det lite själv
2. Att någon lyssnar när jag berättar och gör det neutralt. Inte peppar för mycket, inte håller med om att det är skit och absolut inte kommer med någon lösning.
3. När jag är redo att gå vidare vill jag kanske ha lite pepp så jag försöker igen och kanske en liten anekdot hur någon annan gjort något liknande. Det vill jag inte ha i andra fasen alls. Jag vill inte höra att någon förstår att jag är ledsen för det förstärker min katastrof känsla...
När barn misslyckas/ slår sig försöker jag i linje med detta lyssna och kramas men inte säga stackars dig vad ont det måste göra. Inte heller komma med någon anledning till att det blev som det blev förrän det känns som barnet är redo för det. Jag kan fråga barnet blev du rädd? Eller slog du dig? Blev du ledsen? Om vi har ett samtal på g och det känns rätt kan jag berätta att jag oxå misslyckades med samma sak och oxå ha blivit ledsen. Om barnet frågar vad jag gjorde då berättar jag.
Men jag tror inte alltid på att fråga för mycket hur det känns. Det måste de barn och vuxna få berätta själva. Och det viktiga är völ att den känsla man har får finnas- inte att den måste bekräftas. Särskilt inte en negativ känsla.

Men alla är vi olika- min sambo tycker jag är fullkomligt känslokall när barn misslyckas eftersom jag inte agerar lika mycket som han gör...

 

[Amha]

Det är inte mina exempel, jag har citerat @Amha som kommit med dem, men jag är böjd att hålla med dig. Det känns krystat och tillrättalagt, en samtals metodik uppfunnen för att kunna intala sig själv att man inte berömmer prestationer (även om man gör det).

Fast nej, de där kommer från ett citat av en viss petra och jag har inte citerat henne utan höll med om att det känns snett att fråga hur det kändes att köra i diket. Gör om, gör rätt.

 

[Raderad medlem 19815]

@Amha Ingen kritik mot dig, bara en reflektion, men jag har svårt att förstå hur den där bloggaren/författaren blivit så stor. En av mina Facebook-kontakter delar ofta inlägg från hennes sida och jag är verkligen inte imponerad. Det är mycket rena floskler som presenteras utan någon praktisk förankring, typ "respektera ditt barn så kommer det respektera sig själv" samt råd liknande "hur kändes det"-exemplet ovan, dvs bemötanden som känns så konstruerade och tillgjorda att jag hade blivit jättesur om jag blev behandlad så.

 

[Amha]

@Amha Ingen kritik mot dig, bara en reflektion, men jag har svårt att förstå hur den där bloggaren/författaren blivit så stor. En av mina Facebook-kontakter delar ofta inlägg från hennes sida och jag är verkligen inte imponerad. Det är mycket rena floskler som presenteras utan någon praktisk förankring, typ "respektera ditt barn så kommer det respektera sig själv" samt råd liknande "hur kändes det"-exemplet ovan, dvs bemötanden som känns så konstruerade och tillgjorda att jag hade blivit jättesur om jag blev behandlad så.

Jag har inte citerat den där bloggaren, det var en annan användare men för att svara på din fråga:

Jag vet inte. Jag har läst en del av nämnda bloggare och det har gett mig bra tankar, från vissa delar, om hur JAG vill vara, inte bara mot mitt barn utan mot alla. En hel del är uppåt väggarna men " hur kändes det" tror jag är en grej som är attans effektiv i bråk mellan två individer som exempel. Då hamnar man förhoppningsvis i läget att de förstår att de sårat varandra och det blir verktyg för dem i framtida konflikter. När jag är i en konflikt är det viktigt för mig att få fram saker som "när du sa ___ kände jag att ___" vilket den andra personen kanske möter med "det var inte bra men när du ____ blev jag så arg att jag ___ utan att tänka". Jag hoppas och gissar att man kan nå dit om man hjälper barnen i konflikten att uttrycka just känslorna kring det. Hela tanken med att fråga "hur kändes det?" tror jag egentligen (spekulationer) grundas i att hon vill hjälpa barn att förstå sina känslor.

Hela grejen med att inte ge barnen beröm för en prestation som verkar cirkulera tror jag är lite knäpp. När barnet kommer och är lycklig för en prestation har den ju redan bedömt sig själv. Jag läste något inlägg där bloggaren skrivit om beröm och prestationsångest och tänkt runt det men jag kom fram till att jag vill ge mitt barn beröm när det gjort något bra men jag har utvecklat det iom att jag själv inte är så förtjust i ordet duktig riktat till någon, om någon känns bättre att använda det (ledsen, Lobelia, har funderat och jag gillar det fortfarande inte, precis som att jag inte gillar ordet snippa, fjärt osv). Det är också för mig av värde att prata mer kring det än att bara berömma, om nu inte barnet själv vill gå ifrån ämnet dvs. Däremot ska man kanske tänka till som i något exempel bloggaren skrev när ena barnet tog massa sim-märken och det andra misslyckades på alla. Det blir tokigt då att berömma ena barnet massor och prata mycket om det och sen inte ha en bra plan hur man, på samma gång, hanterar andra barnets sorg och då får man väl väga lite hur man ska hantera situationen.

De som följer det som skrivs slaviskt tror jag dock biter sig i arslet i slutändan för så enkelt som det framstår är det nog inte.

 

[Kattennizze]

Den mest troliga anledningen till ett misslyckat prov, är väl att barnet faktiskt inte har gjort ett gott försök. Hur man hanterar det beror väl väldigt mycket på barnet självt och situationen. Om barnet tex inte trivs särskilt bra i skolan, är det kanske väldigt motigt för det att göra goda försök, och inte riktigt där hela problemets lösning finns, tex. Det måste ju vara en väldigt vanlig situation här i världen att det inte går särskilt bra i skolan; väldigt många ungdomar har ju inte alls självlysande betyg.

Jamen eller hur. Det kan finnas massor med orsaker, och jag tänker att det man måste nog klura på innan vad det kan vara som gör detta.

 

[Kattennizze]

Mekanisk utdelning av beröm och straff lär inte funka i längden, det har du rätt i, men det gör inte dito bekräftelse. Det är inte orden som är det viktiga utan känslan och vad man verkligen menar.

Jag förstår nog inte vad du menar med bekräftelse faktiskt, alltså i det här sammanhanget. Däremot håller jag verkligen med om att det viktiga är att visa sina känslor och det är där det börjar bli knepigt eftersom jag så ofta inte riktigt vet vad jag känner. Jag tycker det är så svårt ibland att särskilja på vad som är mina behov och vad som är barnets behov och aldrig mötas de två liksom.

 

[Lobelia]

Fast nej, de där kommer från ett citat av en viss petra och jag har inte citerat henne utan höll med om att det känns snett att fråga hur det kändes att köra i diket. Gör om, gör rätt.

förlåt, det var visst @skiesabove

 

[Amha]

Stopp där, det var du som drog upp det och blandade in citaten, alltså så bör man citera dig om någon här. Att citera mig som citerar ditt inlägg blir väl långsökt.

Petra Krantz Lindgren (bloggare, skrivit boken Med känsla för barns självkänsla) formulerar det tusen gånger bättre än vad jag kan, så jag citerar:

"
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.

Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.

Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.

Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”"

Kritiken kan jag hålla med om. Där är det nog lämpligare att trösta och fråga om man fick ont och sen, om barnet vill, fundera på vad som hände. T.ex om barnet tittar bakåt och styr ner i diket kan det ju vara bra att tänka på framöver för nästa gång styr man in i en mötande bil eller nåt.

Däremot känns det som att om man säger "åh vad du är duktig!" i stället för "vad roligt att du fick alla rätt på provet!" blir det mer som en bedömning med att säga "åh vad du är duktig". Lite som att jag som förälder sätter poäng på barnets prestation på provet. Det är min egen känsla kring det hela och som någon skrev är det lite nedlåtande, i min mening. Min mamma kunde göra segertecken och säga vad roligt och allt möjligt men jag kan inte minnas att jag hörde " vad duktig" och det är definitivt ingenting jag lidit av. Att både jag och mamma var glada över resultatet räckte fint för mig. Betyget hade jag redan fått av läraren

Citatet om misslyckandet är INTE från mig, det hade du sett om du gått tillbaka. Ser ingen anledning till att ta på mig det. Jag har, som jag citerade ovan, hållit med dig i att det inte känns bra att fråga hur det kändes när barnet kört i diket. Jag ser dock inget fel i att ställa följdfrågor om känslor på positiva händelser även om jag nog högst troligt formulerat det annorlunda än "hur känns det?".

 

[Raderad medlem 19815]

@Amha ja men det stämmer ju, det var ju @skiesabove som citerade från bloggen från början. Sorry.

Exemplet du tog upp med barnen som det gick bra vs dåligt för på provet är ännu en sak som jag tycker är tröttsam med hennes blogg. Bara för att man inte är helt emot beröm för prestationer så innebär ju inte det att man blir helt okänslig och puckad som förälder, och bara berömmer prestationer exakt hela tiden och skiter i allt annat. Det blir lite guilt by association, det exemplet var ju helt övertydligt att så gör man inte och det finns det nog ingen som tycker.

 

[Amha]

@Amha ja men det stämmer ju, det var ju @skiesabove som citerade från bloggen från början. Sorry.

Exemplet du tog upp med barnen som det gick bra vs dåligt för på provet är ännu en sak som jag tycker är tröttsam med hennes blogg. Bara för att man inte är helt emot beröm för prestationer så innebär ju inte det att man blir helt okänslig och puckad som förälder, och bara berömmer prestationer exakt hela tiden och skiter i allt annat. Det blir lite guilt by association, det exemplet var ju helt övertydligt att så gör man inte och det finns det nog ingen som tycker.

Nä jag hoppas ju inte det i alla fall. Åtminstone inte föräldrar men jag kan tänka mig att det finns de som gör det utan att tänka efter varför jag tror att det kan vara vettigt att visa att det här kan bli ett problem i en situation. Första gången jag skulle få hantera det kan jag tänka mig att det skapar en sån aktivitet i hjärnan att det börjar lukta bränt. Hur uttrycker jag mig här för att inte verka oengagerad inför något av barnen när de upplever totalt motsatta känslor? Men det tar vi då, bebis är ju inte ens född än så det lär ta några år innan de hamnar i en sån situation.

Igår på kunskapskanalen gick ett program som berörde det här ämnet. Jag tänkte kolla på det snart om jag hittar det då jag såg att författaren till fem gånger mer kärlek var med och pratade. Det ska bli intressant att se hur han uttrycker sig iom att jag gillade boken väldigt mycket och den låg nära hur jag vill ha det, även hur mamma och styvfar hanterar sina familjehemsplaceringar och de har ju extremt mycket rådgivning i ryggen numer iom att soc ordnar såna grejer och verkar ha en hel del framgång med dessa individer och soc är jättenöjda med deras jobb så helt ute och cyklar kan han ju inte vara, den författaren.

 

[Raderad medlem 19815]

Nä jag hoppas ju inte det i alla fall. Åtminstone inte föräldrar men jag kan tänka mig att det finns de som gör det utan att tänka efter varför jag tror att det kan vara vettigt att visa att det här kan bli ett problem i en situation. Första gången jag skulle få hantera det kan jag tänka mig att det skapar en sån aktivitet i hjärnan att det börjar lukta bränt. Hur uttrycker jag mig här för att inte verka oengagerad inför något av barnen när de upplever totalt motsatta känslor? Men det tar vi då, bebis är ju inte ens född än så det lär ta några år innan de hamnar i en sån situation.

Igår på kunskapskanalen gick ett program som berörde det här ämnet. Jag tänkte kolla på det snart om jag hittar det då jag såg att författaren till fem gånger mer kärlek var med och pratade. Det ska bli intressant att se hur han uttrycker sig iom att jag gillade boken väldigt mycket och den låg nära hur jag vill ha det, även hur mamma och styvfar hanterar sina familjehemsplaceringar och de har ju extremt mycket rådgivning i ryggen numer iom att soc ordnar såna grejer och verkar ha en hel del framgång med dessa individer och soc är jättenöjda med deras jobb så helt ute och cyklar kan han ju inte vara, den författaren.

Fem gånger mer kärlek gillar jag jättemycket! Där är ju verkligen handfasta råd med mycket respekt för både barn och vuxna och forskning bakom.

 

[Amha]

Fem gånger mer kärlek gillar jag jättemycket! Där är ju verkligen handfasta råd med mycket respekt för både barn och vuxna och forskning bakom.

Absolut, så känner jag med.

Jag hörde bara en kortis på slutet men där tog man upp att barn såklart ska höra att de är bäst i världen men kanske inte nödvändigtvis i samband med att de presterat något särskilt. Det tror jag är viktigt. Man är bäst i världen för att man är den man är och så är det roligt och fint att man fått alla rätt på provet.

Nåja, kan återkomma med en sammanfattning om jag finner något av värde

 

[Amha]

http://urplay.se/Produkter/189114-UR-Samtiden-KBT-kongress-2015-Radsla-oro-och-sjalvkansla-hos-barn Här är programmet jag nämnde, @Diskurs. Jag gillar det.

Det fina med Martin är att han hela tiden backar tillbaka till forskning och studier. På slutet berättade han om en studie där man till en grupp 5:e-klassare sagt (oavsett resultat) "du hade 80% rätt, du måste vara smart" och till en annan sagt "Du hade 80% rätt, du måste ha jobbat hårt". I gruppen där man sagt att man jobbat hårt blev resultaten bättre i fortsättningen medan de som fick höra att de var smarta hade svårare att hantera när det blev svårare. Liknande resultat såg man hos dagisbarn.

Jag tror att beröm är viktigt men för min del pratar jag hellre om upplevelsen än om att man är duktig och försöker dela barnets glädje i sin framgång. Kanske fokusera på prestationen mer än vad barnet är helt enkelt. "Vad bra att du sa till när du behövde kissa så det inte kom i trosorna" har jag sagt ett antal gånger sista tiden

 

[Sar]

"Hur känns det?" mitt i en konflikt känns väldigt konstigt och krystat. Däremot efteråt när man reder ut trådarna känns det mer befogat.

 

[Lobelia]

http://urplay.se/Produkter/189114-UR-Samtiden-KBT-kongress-2015-Radsla-oro-och-sjalvkansla-hos-barn Här är programmet jag nämnde, @Diskurs. Jag gillar det.

Det fina med Martin är att han hela tiden backar tillbaka till forskning och studier. På slutet berättade han om en studie där man till en grupp 5:e-klassare sagt (oavsett resultat) "du hade 80% rätt, du måste vara smart" och till en annan sagt "Du hade 80% rätt, du måste ha jobbat hårt". I gruppen där man sagt att man jobbat hårt blev resultaten bättre i fortsättningen medan de som fick höra att de var smarta hade svårare att hantera när det blev svårare. Liknande resultat såg man hos dagisbarn.

Jag tror att beröm är viktigt men för min del pratar jag hellre om upplevelsen än om att man är duktig och försöker dela barnets glädje i sin framgång. Kanske fokusera på prestationen mer än vad barnet är helt enkelt. "Vad bra att du sa till när du behövde kissa så det inte kom i trosorna" har jag sagt ett antal gånger sista tiden

Det blir väldigt många variabler med när man berömmer. Just under de här förutsättningarna stämmer säkert resultatet. Ett problemen med den här undersökning är när man de facto ljuger för barnen, jobba hårt kan alla barn tänka sig att de gjort, men alla är faktiskt inte smarta och många blir sårade av en lögn. Det är ett känsligt område.