I så fall bör man nog tänka till, generellt är beröm positivt även om det kan bli för mycket av varan så är det förmodligen mindre risk med för mycket beröm än att aldrig få höra något positivt.
Angående självkänsla är det i mina ögon något som man utvecklar genom hela sitt liv. En grundläggande trygghet från barndomen sägs vara väldigt viktig- men det kan säker räcka med att ha någon som älskar och uppskattar dig för den du är. Tror inte beröm på ena eller andra sättet egentligen inverkar så mycket här i livet. Däremot om man hela tiden anmärker negativt och uppmärksammar dåliga prestationer etc- det tror jag är receptet på en dålig förälder. Att man berömmer att barnet är duktig som städar känns ok men att ständigt säga att Gud vad dålig du är på att städa, det är alltid stökigt runt dig etc borde vara värre! !
Om det är något jag försöker jobba på så är det att skippa negativa kommentarer om barnet som person. Jag tror det är vanligare att man har svårt att ge kritik på ett bra sätt. Beröm och positiva saker borde man inte behöva tänka efter så mycket med utan ösa omkring sig... Mer beröm till folket!!
Om det är något jag försöker jobba på så är det att skippa negativa kommentarer om barnet som person. Jag tror det är vanligare att man har svårt att ge kritik på ett bra sätt. Beröm och positiva saker borde man inte behöva tänka efter så mycket med utan ösa omkring sig... Mer beröm till folket!!
Jo, absolut. Sen kan man nog absolut dela mycket av prestationerna på ett sätt som får barnen att känna sig duktiga och uppskattade ändå och att ersätta delar av berömmet med just det tror jag är väldigt nyttigt. Det beror helt enkelt på situationen säger jag. Jag kan exempelvis välja att, om barnet tycker att det är roligt att ha gjort någonting som borde klassas som duktigt, säga "vad roligt att du ___" och bygga det vidare beroende på vad det är lika gärna som vi säger "vad bra att du sa till när du behövde kissa" för det är en prestation hon är stolt över men inte skitglad
Jag tror inte att det gör så mycket om man berömmer prestationer. Det som är viktigast är nog att inte bara ge barnet positiv feedback då det presterat. Barnet ska känna att det är viktigt, duktigt, älskat och tryggt trots att det misslyckats med något eller inte åstadkommit något. Det kan vara kommentarer så enkla som "Jag tycker om dig!" eller "Det är roligt att vara med dig!".
Jag försöker dock alltid att undvika att berömma utseende. Har barnet en ny jacka försöker jag välja mina ord. "Oj, har du en ny jacka? Den ser väldigt varm och skön ut!" istället för "Oj vilken fin ny jacka du har". Fast det är svårt. Man är så otroligt inrutad i att man ska ge folk komplimanger om deras utseende. Väldigt tråkigt.
Jag försöker dock alltid att undvika att berömma utseende. Har barnet en ny jacka försöker jag välja mina ord. "Oj, har du en ny jacka? Den ser väldigt varm och skön ut!" istället för "Oj vilken fin ny jacka du har". Fast det är svårt. Man är så otroligt inrutad i att man ska ge folk komplimanger om deras utseende. Väldigt tråkigt.
Det spelar ingen roll hur man berömmer barnet, det lär uppfattas på samma vis oavsett om man berömmer barnet för att det är duktigt/gör något bra eller gör något som är roligt i en vis situation. Det är beröm alltihop, bara olika ordval. Du ersätter inte berömmet, du ersätter orden med andra berömmande ord, det är sak samma.Jo, absolut. Sen kan man nog absolut dela mycket av prestationerna på ett sätt som får barnen att känna sig duktiga och uppskattade ändå och att ersätta delar av berömmet med just det tror jag är väldigt nyttigt. Det beror helt enkelt på situationen säger jag. Jag kan exempelvis välja att, om barnet tycker att det är roligt att ha gjort någonting som borde klassas som duktigt, säga "vad roligt att du ___" och bygga det vidare beroende på vad det är lika gärna som vi säger "vad bra att du sa till när du behövde kissa" för det är en prestation hon är stolt över men inte skitglad
Jag försöker att tänka på att berömma för ansträngning snarare än prestation i den mån beröm känns adekvat för situationen (jag säger till exempel inte "Vad duktig du är" för att sonen åker rutschana, det gör han ju för att han tycker att det är roligt). Jag tänker att det är betydligt viktigare att uppmuntra barn till att våga och försöka än att excellera i sådant de redan kan, inte minst eftersom jag själv levt med svårartad prestationsångest i många år. Det kan vara väldigt lockande att förstärka det sonen är riktigt bra på (han kunde till exempel multiplicera tal som 12 x 34 i huvudet som 5-åring), men i stället försöker jag lägga mer krut på att berömma när han gör sitt bästa, även när han inte lyckas. Då säger jag inte heller "Åh, du är världens bästa målvakt" (gudarna ska veta att det inte stämmer) när han räddar en boll av tio under träningen, utan jag peppar honom för att han försöker.
Jag förstår din poäng, känslan blir väl kanske densamma i slutändan men just att dela en glad känsla med barnet känns trevligare för mig än att fokusera på att barnet presterat och varit duktig. Jag kan ju själv tycka att ett "vad duktig du är" låter tråkigt och oengagerat när det kommer för ofta så det är inget jag använder till vuxna människor heller. Och som jag vill minnas att jag tidigare nämnt: jag tror att det är bra för språkutvecklingen att använda fler och andra ord. Särskilt iom att dottern har extremt stort ordförråd till sina nyss fyllda 2 och pratar i meningar om 4-5 ord. Jag tror att hon har nytta av det i sin fortsatta språkutveckling.
Och vad får dig att tro att man delar känslan mer eller mindre beroende på exakt ordval eller att ordvalet när man berömmer påverkar språkutvecklingen något nämnvärt? Jag tror mest du hakat upp dig på ordet duktig och att ditt barn hade haft exakt samma språkutveckling och kontakt med dig oavsett ordvalet i det specifika sammanhanget.
Jag blir förövrigt som fullt vuxen glad både att höra att jag är duktig och jag gör något bra, duktig används ibland även om vuxna åtminstone hör jag det regelbundet riktad mot diverse åldrar. Den dagen man slutar att uppskatta beröm är det något som är allvarligt fel.
Att dela känslan är framför allt roligare och jag tror att det bekräftar känslan bättre.
Ju fler ord man använder i olika situationer desto fler ord lär man sig, oavsett ålder. Hon hade säkerligen lärt sig orden ändå men jag ger henne gärna verktygen till det så snart jag kan. Ordvalet har med mig att göra. Hennes pappa använder "duktig", jag använder det ibland men jag har lättare att bygga vidare på andra berömmande ord. Kräver mer arbete för mig att fortsätta en mening innehållande duktig och det absolut viktigaste för mig är att inte bara säga " vad duktig du är" utan att variera och glädjas eftersom jag själv söker det, åtminstone när man får beröm och uppskattning i den mängd som ett barn förhoppningsvis får.
Klart jag blir glad! Klart jag uppskattar beröm. Och det är ju just det som är problemet, för vissa (som mig) så blir det lite väl uppskattat och det är lätt att utveckla ett "beroende". Brukade faktiskt kalla mig själv för bekräftelsejunkie när det var som värst. Bekräftelse från någon annan för något blev som en drog, mådde bra så länge det fylldes på men skit utan det.
För mig är språkvalet viktigt eftersom jag vill förmedla rätt sorts beröm. Tycker att @Freddie beskrev det bra.
Och jag menar att det är mer variation att inte utesluta ett specifikt ordval, för att man använder just duktig innebär det inte att man använder andra ordvändningar eller att man använder fler för att man ratar ett. Okunskapen står och faller inte med ordet duktig.
Jag kan heller inte för min liv begripa mig på kritiken eller ens undran över en förskola som använde just det uttrycket (eller någon av dina versioner på samma tema). Huvudsaken är väl att barnet trivs, utvecklas och känner sig älskad accepterad och ibland även duktig i vilka positiva ordalag som helst.
Rätt slags beröm handlar långt ifrån bara om ordvalet, det viktigaste är förmodligen den icke verbala kommunikationen och vilken känsla det ger. Barn är också kloka, spontant beröm är troligen mer uppskattat än genomtänkt pedagogiskt riktigt upplagt som man först måste tänka igenom.
För dig tror jag inte det var berömmet som var problemet utan att du saknade något annat, gissningsvis att känna dig uppskattad för den du är, och försökte fylla det utrymmet med beröm. Man behöver både och, både att få känna sig älskad för den man är och att känna sig duktig, det ena utesluter inte det andra.
Jag skriver att jag inte gärna använder ordet för att det lätt stannar där, att man glömmer bygga vidare. Anledningen till kritiken, kanske syftar du på när jag skrev att jag ogillade lite när dottern kom hem och sa att hon var duktig, vilket hon är och jag bekräftade och bekräftar dagligen på olika sätt, var att jag hört på förskolan när jag varit där att det stannar där och att de inte riktigt delar, bekräftar och bygger vidare men det är okej. Det gör jag hemma, det kändes bara väldigt bakvänt när jag såg hur de gjorde och jag visste inte alls hur jag skulle hantera det hela till en början.
Jag öser kärlek över min dotter dagligen, vi spenderar enormt mycket tid tillsammans, uppmuntrar, berömmer vid försök och framgång, delar alla känslor, bekräftar dem och uppmuntrar henne att känna dem ("äh, det var väl inget" existerar inte här). Hon är väldigt säker på sig själv idag och är inte rädd att göra fel. Vilka ord jag använder för detta hör väl egentligen inte till saken? Jag tycker att bra och duktig pekar på samma sak. Använder hellre bra för jag har lättare att fortsätta meningar med det (och därmed få fram hela mitt budskap) och jag har dessutom uppfattat att människor i allmänhet har lättare för att fortsätta om de väljer andra ord, sen kan det ju vara så att de känner sig klara med "vad duktigt" och då är det väl så helt enkelt. Jag behöver absolut inte tänka igenom hur jag ska säga saker som rör beröm/uppskattning. jag berömmer min sambo, kollegor, dotter osv på samma sätt. Kanske lite enklare ord till dottern möjligtvis.
Om det du reagerar på är detta:
En ytterligare fundering kring duktig-allergi är när barnen kommer till skola/förskola och får höra att de är duktiga. Ska man då som förälder förklara varför de aldrig är duktiga hemma? Och hur? Tänk nu på en 3-årings nivå som.exempel.
Är det något jag började fundera på i samband med det @skiesabove skrivit, menat som en annan infallsvinkel till det hon skrivit och det är något jag läst många gånger förr. Att lärare kanske berömmer prestationer och så kommer barnet hem och inte får beröm för sina prestationer och börjar ifrågasätta det. Inte alls att fsk/skola ska sluta berömma barnen utan om man har funderat över att inte berömma som en slags risk så att säga.
Vet inte hur annars jag ska försöka förklara vad jag menar. Det kan vara så att jag är extremt dålig på att förklara idag för du verkar inte alls läsa in det jag försöker få fram.
Menar du att de på dagis spontant går omkring och säger "du är duktig" utan någon anledning alls? I min värld är beröm kopplat till något, att man gjort något fint, varit extra snäll mot en kompis, hjälpt till att duka, lyckts klättra upp på klätterställningen, hämtat något en lärare bett om eller dylikt. På förskolan har man flera barn per personal och har inte alls samma tid att lägga på vart enskilt barn som en förälder har till sitt enda. Jag förstår inte problematiken alls ärligt talat.
Det fetstilta, det är det jag försökt få fram och undrat över, varför du verkar ifrågasätta ordet duktig. Hur man berömmer folk varierar likaså hur det uppfattas, vi är alla olika, det är väl bra om din dotter ser att alla inte gör på samma vis,
Jag förstår inte alls problemet om jag ska vara ärlig, vilka ord man använder för beröm varierar. Det känns konstigt att anmärka på någons ordval så läge de inte svär eller använder opassande ord. Om du inte alls berömt dottern kan jag i viss mån förstå, men då om någon gång är det viktigt med beröm
Jag förstår inte problematiken att berömma någon för dennes prestationer, har man aldrig blivit berömd för det tidigare så är det verkligen dags. Nu menar jag inte hysterin med bäst i klassen utan beröm på den nivån barnet befinner sig. Och har man aldrig fått beröm tidigare så är det i mina ögon sunt att ifrågasätta varför hemma. I vilket fall som helst kan man inte skydda barnet mot beröm för prestationer under hela livet.
Nej jag förstår dig inte, jag förstår inte överhuvudtaget att det kan vara problematiskt med beröm, givetvis i rimlig dos och för rimliga saker. Att berömma folk för allt och allting eller obefogat eller bara se till prestationer och inte barnets egenvärde är givetvis fel, men att oroa sig för att barnet får beröm alls i skolan (med ordet duktig) i skolan känns absurt i min värld.
@Lobelia
"Det fetstilta, det är det jag försökt få fram och undrat över, varför du verkar ifrågasätta ordet duktig."
Och det har gått fram nu? Du behöver alltså inte hålla med mig, det är ditt val, utan förstå varför jag valt som jag gjort i mitt sätt att prata både med barn och vuxna. Sättet jag pratar på ändrar jag förmodligen inte bara för att någon annan anser att jag är knäpp utan för att jag kanske kommer på en anledning grundat på mig och vilken kommunikation jag står för. Jag går inte heller och tänker på och bekymrar mig över att jag råkat säga "åh vad duktigt" till någon. Om personen blev glad så är det väl jättebra. Däremot tänker jag på och använder mig av olika ord särskilt riktat till barn i alla lägen. Inte bara när det rör beröm alltså, för att jag tror att det gynnar språkutvecklingen. Och nej, det betyder inte alls att jag stannar upp och tänker hur jag ska berätta något utan det är inprogrammerat och kommer av sig självt. Jag tror inte heller att det är bara tack vare det som hon är duktig på språk men jag vill ge henne alla ord jag kan komma på, särskilt iom hennes intresse för det, precis som att vi "tar vara" på annat hon visar intresse för och låter henne lära sig mer om hon vill.
"Jag förstår inte alls problemet om jag ska vara ärlig, vilka ord man använder för beröm varierar. Det känns konstigt att anmärka på någons ordval så läge de inte svär eller använder opassande ord. Om du inte alls berömt dottern kan jag i viss mån förstå, men då om någon gång är det viktigt med beröm"
Det här är alltså något jag reflekterar över kanske kan drabba någon som inte väljer att berömma prestationer alls, vilket jag gjort.
"Jag förstår inte problematiken att berömma någon för dennes prestationer, har man aldrig blivit berömd för det tidigare så är det verkligen dags. Nu menar jag inte hysterin med bäst i klassen utan beröm på den nivån barnet befinner sig. Och har man aldrig fått beröm tidigare så är det i mina ögon sunt att ifrågasätta varför hemma. I vilket fall som helst kan man inte skydda barnet mot beröm för prestationer under hela livet."
Går ihop med ovanstående. Har man inte fått beröm för prestationer innan vore det nästan konstigt om man inte reagerat med mamma/pappa säger aldrig att jag är duktig på saker", åtminstone i tankarna. Förmodligen ingenting som mitt barn funderar över då hon får beröm hemma också.
"Det fetstilta, det är det jag försökt få fram och undrat över, varför du verkar ifrågasätta ordet duktig."
Och det har gått fram nu? Du behöver alltså inte hålla med mig, det är ditt val, utan förstå varför jag valt som jag gjort i mitt sätt att prata både med barn och vuxna. Sättet jag pratar på ändrar jag förmodligen inte bara för att någon annan anser att jag är knäpp utan för att jag kanske kommer på en anledning grundat på mig och vilken kommunikation jag står för. Jag går inte heller och tänker på och bekymrar mig över att jag råkat säga "åh vad duktigt" till någon. Om personen blev glad så är det väl jättebra. Däremot tänker jag på och använder mig av olika ord särskilt riktat till barn i alla lägen. Inte bara när det rör beröm alltså, för att jag tror att det gynnar språkutvecklingen. Och nej, det betyder inte alls att jag stannar upp och tänker hur jag ska berätta något utan det är inprogrammerat och kommer av sig självt. Jag tror inte heller att det är bara tack vare det som hon är duktig på språk men jag vill ge henne alla ord jag kan komma på, särskilt iom hennes intresse för det, precis som att vi "tar vara" på annat hon visar intresse för och låter henne lära sig mer om hon vill.
"Jag förstår inte alls problemet om jag ska vara ärlig, vilka ord man använder för beröm varierar. Det känns konstigt att anmärka på någons ordval så läge de inte svär eller använder opassande ord. Om du inte alls berömt dottern kan jag i viss mån förstå, men då om någon gång är det viktigt med beröm"
Det här är alltså något jag reflekterar över kanske kan drabba någon som inte väljer att berömma prestationer alls, vilket jag gjort.
"Jag förstår inte problematiken att berömma någon för dennes prestationer, har man aldrig blivit berömd för det tidigare så är det verkligen dags. Nu menar jag inte hysterin med bäst i klassen utan beröm på den nivån barnet befinner sig. Och har man aldrig fått beröm tidigare så är det i mina ögon sunt att ifrågasätta varför hemma. I vilket fall som helst kan man inte skydda barnet mot beröm för prestationer under hela livet."
Går ihop med ovanstående. Har man inte fått beröm för prestationer innan vore det nästan konstigt om man inte reagerat med mamma/pappa säger aldrig att jag är duktig på saker", åtminstone i tankarna. Förmodligen ingenting som mitt barn funderar över då hon får beröm hemma också.
Så avsikten med tråden är att belysa problematiken som uppstår om ett barn levt isolerat från omvärlden och aldrig någonsign fått beröm och sedan kommer i kontakt med den och inser att folk kan tala om för mig att jag är duktig, att jag kan göra något bra och någon noterar och berömmer?
Hoppas innerligt att det är få barn som befinner sig i den situationen, men förr eller senare lär det uppstå en konflikt, om inte annat när barnen är vuxna.
Men nej, verkligen inte! Jösses...
Tråden om autistiska barn började handla om beröm, jag lyfte den biten till en annan tråd. Kanske dels för att de med erfarenhet av autism inte skulle "försvinna" i en massa om beröm och det här är ett ämne som man ibland får på tapeten här och när jag hängde på fb behandlades det där. Båda ämnena kan bli intressanta diskussioner för övrigt. Om du missat det är det något man ofta ser i bloggar som vrider till och refererar till Juul och Petra Krantz. Och ja, visst har man läst någon enstaka som tolkat det som att man inte får berömma sina barn av rädsla för att ge prestationsångest och allt vad det är och man får inte heller ryta i när de slår djur och andra barn men det är ingenting jag har förståelse för riktigt. Då har nog rädslan att göra fel blivit för stor så det blir ännu mer fel. Sen är det väl klart att det kan vara värt att lägga en tanke på hur man undviker att skapa duktig flicka/pojke som utvecklar ett osunt beteende för att göra andra nöjda. Det gäller ju även i andra situationer.
Beröm kan bli galet och skapa osunda beteenden, det har vi bevis på i tråden. Varför det blev tokigt är för mig egentligen oklart.
Jag har inte läst tråden om autistiska barn så att sätta det du skriver i realtion till den är omöjligt.
Allt kan bli galet om man gör fel eller överdriver. Beröm är knappast det jag tänker på närmst i sammanhanget, men visst kan det gå snett också. Att undvika allt som kan gå snett är omöjligt då lär man bli helt handlingsförlamad.
Senast ändrad:
Det jag först skrev som trådstart hamnade, om jag räknade rätt, som inlägg 14 när mod. flyttade över inlägg från tråden om autism. Där står det en förklaring på vad meningen med tråden var (dvs att lyfta beröm-biten för ickeautistiska barn från orginaltråden). Varför vet jag inte och det såg jag först nu när jag tänkt referera till min nedputtade trådstart. Kanske kom du in i tråden när trådstarten puttats ner?
Jag funderade en hel del kring detta med första barnet, när jag precis hade läst Juul och ville göra allt rätt typ.
(Nu har jag läst lite mer än Juul, har tre barn och vill fortfarande göra allt rätt - men har insett att det är orimligt...)Så här är mina funderingar (och blandade tankar): Jag berömmer nog ganska mycket. Dock försöker jag att tänka på hur jag uttrycker mig, t ex säger jag aldrig "ja, vad fint..." så där lite frånvarande när sonen kommer springande med 13:e teckningen. Däremot tycker jag på riktigt att han är jätteduktig på att rita (men har ingen aning om hur barn är överlag, så det kan visst vara så att han är högst ordinär). OM jag inte har tid/orkar titta så noga just då så försöker jag säga det på ett något så när respektfullt och hyfsat sätt, tex "jag matar lillebror just nu och kan inte se så bra på så långt håll, men lägg tecknigen på hyllan så kan jag titta senare". Ibland är jag jätte-Juulsk och säger ngt i stil med "Oj, en teckning till! Du gillar verkligen att rita, eller hur?" men faktum är att det ibland känns lite krystat.
Jag talar ju mest tyska med mina barn (*skäms*) och där används inte ordet duktig direkt, så den problematiken slipper jag ju. Däremot läser jag en hel del amerikanska artiklar och där återkommer ofta temat "hur kan man undvika det slentrianmässiga good job!" så differentieringen mellan duktig och bra känns lite främmande för mig.
Vidare är jag hyfsat montessori-inspirerad och där återkommer ofta tipset att inte berömma barnen för prestation utan istället bara uppmärksamma prestationen. T ex inte säga "Vad duktig du var som...." utan bara konstatera "du gjorde .... alldeles själv!" och det räcker som bekräftelse.
"Problemet" är ju att jag älskar och beundrar mina ungar och när tvååringen stiger upp själv på morgonen, tar av sig pyjamas och blöja och alldeles själv/ensam går och kissar på pottan så tycker jag faktiskt att det är himla "duktigt" gjort. Och ibland känns det som om "Wow, gick du på pottan alldeles själv!?!?" kombinerat med äkta beundran i rösten inte riktigt räcker till utan jag vill lägga till några superlativer. Eller när jag blir tokimponerad av fyraåringen som alldeles själv börjar räkna addition.
Ibland faller det sig lite naturligare tycker jag, jag tackar hellre för hjälpen än säger "vad duktigt du är på att duka" t ex. ...Hmm, är det "fel" att säga "vad snäll du var som hjälpte lillasyster!" eller inte?
I själva verket funderar jag nog fortfarande ganska mycket på de här frågorna, och faktum är att jag plockade fram "Ditt kompetenta barn" igen häromdagen (men det kom lite magsjuka emellan, så jag hann aldrig öppna den). Och för närvarande är mitt pesonliga ställningstagande att det nog inte är så farligt med beröm så länge det är ärligt menar. Det slentrianmässiga "ja, vad bra!" utan att ens uppmärksamma vad barnet gjort tror jag däremot kan vara mer eller mindre skadligt.
Liknande trådar
Senast: Anonymisten
·
Senast: Enya
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Ny studie om sexuella trakasserier och gråzoner inom hästsporten
- Hästnyheter Som sagt, det är inte en gråzon tycker jag, känner man att något är fel och säger det och personen inte backar och respekterar det man...
- Grazing
- Svar: 3
- Visningar: 141
- Hästnyheter
-
Polisen varnar – sadelstölder har ökat- Hästnyheter Polisen i Västra Götaland och Halland går nu ut med en varning till hästägare. Detta efter att de lagt märke till en ökning av stölder...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 46
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Halt efter vila
- Hundhälsa Och jag tolkade det precis så - bra att få ett sådant exempel!
- chimichanga
- Svar: 7
- Visningar: 290
- Hund
-
Uppdateringstråd 30- Övr. Hund Tycker synd om valpköparna, träffat några med uppfödningar som man fått dra ur namnet på kenneln hunden kommer ufrån.. Kör lugnare...
- Bulldoozer
- Svar: 1 106
- Visningar: 71 109
- Hund
-
Promenadskor vinter
- Hundträning Bredare tåbox har t ex Keen och Halti.
- Lavine
- Svar: 4
- Visningar: 116
- Hund
Hästrelaterat
-
Reklamera häst- Ekonomi & Juridik Ok. Du har kanske rätt, men ändå. Ingen idé att spekulera och det kanske var onödigt av mig. Hursomhelst, ts kan må bra av att ha en...
- prinsessfeminist
- Svar: 214
- Visningar: 8 197
- Hästmänniska
