Bekräftelse

[Petruska]

När jag skriver att jag tycker att kärleken är värd att kämpa för menar jag att livet inte alltid är lätt. Om jag väljer att leva med min man likställer jag det med att jag väljer honom i med och motgång. Speciellt om vi skaffar barn tillsammans eller om vi gifter oss. Inte att jag ska acceptera att han behandlar mig illa eller är otrogen eller ljuger eller är ett svin på något vis. Men han kanske drabbas av en långvarig sjukdom, våra barn kanske drabbas av sjukdomar, han kanske får en depression, eller jag kanske får det, jag kanske är orimligt hormonell under min graviditet, vi kanske har jättetuffa småbarnsår utan sömn där vi inte orkar ha sex på ett halvår eller blir irriterade och sura, han kanske får sparken från sitt jobb och har det tufft, alltså livet är inte alltid rosenrött, och då vill jag finnas där och kämpa för den personen och relationen jag älskar även om det inte alltid är lätt. Jag tycker att många verkar tänka så otroligt individualistiskt ibland och för mig låter DET konstigt. Jag vill inte ha ett förhållande där han eller jag har inställningen att vi kör väl på såhär bara sålänge allt är jättetrevligt och annars kan vi ju bryta. Skulle jag känna så skulle jag nog inte älska honom så mycket. Jag menar inte alls att man ska tolerera vad som helst, jag själv skulle gå direkt om jag fick veta att min partner varit otrogen tex, det skulle inte jag personligen kunna reparera. Och sen kan man ju växa ifrån varandra och sluta älska varandra och så vidare. Men jag tror att livet innehåller saker man måste kämpa sig igenom (iallafall enligt min erfarenhet), och relationen är en sån stor del av livet så jag undrar om det inte snarare vore märkligt om den inte blev påverkad av det? Går igenom olika stadier och perioder. Iallafall om jag ser till de jag har i min närhet med relationer på 10plus år. Jag jobbar inom äldrevården och träffar många par som varit tillsammans i 60plus år, och i min föräldrageneration har också många varit tillsammans väldigt länge, ingen av dem har haft det totalt Happy clappy hela tiden, för så ser inte livet ut. Och går det inte så går det ju inte. Men jag ser också något så himla fint i de som har haft en sån lång relation och faktiskt kämpat för och med varandra. Och jag tycker med hela hjärtat att det är fint.

Jag har inte under de senaste ca 20 åren ens tänkt på sjukdom, småbarn och sömnbrist som skäl att göra slut. Jag ser inte kopplingen mellan de sakerna och förhållandet. Sådant drabbar ju även ensamstående.

 

[nyponros]

Jaha du tänker så. Jag tänkte nog att det diskuterades förhållanden som sådana och inte på livet i allmänhet. För mig är väl livet lite som det är, men jag har hittills inte tänkt att det skulle ha så myvket med vårt förhållande att göra.

Jag förstår nog inte riktigt på vilket sätt man skulle kämpa för kärleken ändå. Man kämpar väl med problem i livet kan jag tänka mig. Liksom man älskar varandra eller inte. Man vill bo ihop eller inte. Resten kommer väl ganska naturligt.

Fast nu har vi bara bott ihop i åtta år, så kanske sånt kommer senare. Vem fan vet.

För mig går livet i allmänhet och förhållandet liksom hand i hand. Min sambo är min livskamrat och tillsammans lever vi våra liv, alltså känns det ganska naturligt att även vårt förhållande påverkas av hur omständigheterna runt omkring ser ut, och jag antar att det kommer gå upp och ner med tiden. Änsålänge är vi fortfarande i "fjärilar i magen"-stadiet (trots att vi kompromissar och har olika uppfattning om saker ibland). Men det är hur jag (vi) tänker. Jag vet inte heller om du någonsin kommer uppleva det så, ni kanske har en helt annan typ av relation eller så ser ni annorlunda på det helt enkelt. Och då är väl det skönt för er, om ni trivs!

 

[aprilmaj]

@aprilmaj Jag vet inte om jag missförstår dig men alltså, jag träffar jättegärna nya människor, får nya intryck, vidgar vyerna så att säga. Men det betyder ju inte att jag skulle bli tillsammans med nån som är så olik mig att förhållandet blir en "kamp" för att det inte ska bli "stiltje".

Min partner är ju den jag lever med. Vi lever med varandra för att vi älskar varandra, saknar ihjäl oss när vi är i från varandra och för att det fungerar fantastiskt bra. Skulle det inte fungera smärtfritt för oss att leva tillsammans, men vi ändå älskade och saknade etc, så skulle vi nog helt enkelt vara särbos eller nåt bara.

Angående att ta in andras förhållningssätt: Jag och min partner kommer från olika länder, olika kulturer, olika bakgrund, har studerat vitt skilda saker och har väldigt olika intressen (även många gemensamma). Trots att vi är väldigt lika så har vi givetvis många olika sidor och väldigt mycket att lära av varandra. Men - för mig ingår inte "hur ofta ska vi städa/diska/tvätta/umgås med vänner"-diskussioner i den typen av saker som jag personligen vill behöva hålla på med i min vardag. Jag finner det inte intressant och vill inte behöva lägga tid på det. Som sagt - olika åsikter, intryck, uppfattningar - jättegärna. Men en pågående "förhandling" om hur vi ska sköta hushåll och våra liv. Njae, nej tack alltså.

För min del då.

Jag tror jag verkligen förstår vad du menar. Men... ideologiskt, mänskligt---? Jag vill inte riktigt gå med på att det ska behöva vara så. Ska bara t ex medelklass kunna leva med medelklass, om jag förenklar? Då stannar vi ju bara i våra egna sfärer.

 

[nyponros]

Jag har inte under de senaste ca 20 åren ens tänkt på sjukdom, småbarn och sömnbrist som skäl att göra slut. Jag ser inte kopplingen mellan de sakerna och förhållandet. Sådant drabbar ju även ensamstående.

Du känner inte igen alls att många par går isär i småbarnsåren tex för att de glider ifrån varandra? Jag och min sambo pratar om att vi ska försöka vara duktiga på att hålla ihop vår relation den dagen vi skaffar barn, vi är inställda på att det kommer bli väldigt annorlunda och kanske tufft, för livet blir så annorlunda. Om ingen upplevde det så skulle det ju vara konstigt att statistiken ser ut som den gör? Då hoppas jag att det kan hjälpa oss att vi är medvetna om det sen innan och redan har pratat om det, då kanske det inte blir så svårt att ta upp om vi skulle hamna där. Men jag vet inte, livet är inte lätt!

 

[Raderad medlem 6459]

@aprilmaj Det är fritt fram för alla andra här att bli tillsammans med och leva med vem de vill - inklusive människor som har helt annan syn än de själva på hur de vill leva och vad för relation de vill ha.

Jag för min del väljer inte partner ideologiskt baserat på hur jag vill att samhället ska se ut, jag valde partner utefter vem jag blev kär i och vem jag, rent känslomässigt, ville vara med.

Jag och min partner kommer för övrigt inte från samma samhällsklass. Om det nu spelar roll för diskussionen.

 

[Petruska]

Fast du verkar göra det till en så stor sak?

När du pratar om att ni talar med varandra och lever på. Då skulle jag kunna beskriva det som en sorts förhandling eller kompromissande.

Jag kan bara se till mig själv. Jag lever inte ett liv som automatiskt skulle kunna involvera en partner utan att jag skulle ändra på något alls. Faktiskt pga att jag VILL göra livet med mig enkelt och lätt. Och förväntar mig samma sak.
Jag behöver behärska mitt morgonhumör - det är n anpassning. Jag kanske inte ska ockupera absolut hela köksbordet med mina tidningar och papper om morgonen. Det är en kompromiss.
Att kommunicera innebär väl att ta emot information och förhålla sig till den?

Den som är så lätt och enkelt som person att den automatisk kan leva vid sidan av en annan person utan att ändra på något alls - den är väl att gratulera. Jag vet inte om jag träffat en enda sådan person? Ens som arbetskamrat, vän, granne etc.

Dessutom håller jag med om att det finns personer jag får energi av och personer som tar min dito.

Ja, om man menar att kompromisser och förhandlingar är SYNONYMER med samtal, så.

Det där med tidningarna etc ser jag bara som normalt hyfs. Jag VILL INTE breda ut mig så att andra inte får plats med sitt kaffe. Inte hemma, inte på jobbet, inte på fik.

För övrigt är jag ju så pass socialt formbar och responderar allmänt på miljöfaktorer - som vilken häst som helst - att jag automatiskt blir och är lite olika med olika personer. Det gäller även min rumskamrat på jobbet. Det är inte kompromisser, det är bara som det är. Jag har faktiskt den oerhörda turen att ha en rumskamrat som jag fungerar lika väl ihop med som min partner.

 

[Petruska]

Du känner inte igen alls att många par går isär i småbarnsåren tex för att de glider ifrån varandra? Jag och min sambo pratar om att vi ska försöka vara duktiga på att hålla ihop vår relation den dagen vi skaffar barn, vi är inställda på att det kommer bli väldigt annorlunda och kanske tufft, för livet blir så annorlunda. Om ingen upplevde det så skulle det ju vara konstigt att statistiken ser ut som den gör? Då hoppas jag att det kan hjälpa oss att vi är medvetna om det sen innan och redan har pratat om det, då kanske det inte blir så svårt att ta upp om vi skulle hamna där. Men jag vet inte, livet är inte lätt!

Jo, det känner jag igen. Hur så? Jag dumpade ett ex under småbarnstiden för att han var ett pucko. Det hade jag FÖRHOPPNINGSVIS gjort även utan barn.

 

[aprilmaj]

@aprilmaj

Jag och min partner kommer för övrigt inte från samma samhällsklass. Om det nu spelar roll för diskussionen.

Jo, för min del spelar det roll.

Men vad är det som gör att ni funkar ihop trots olika (på ytan?) förutsättningar? Jag menar, bortsett från att ni blev kära i varandra? Om du vill berätta, förstås.

 

[Raderad medlem 6459]

Men vad är det som gör att ni funkar ihop trots olika (på ytan?) förutsättningar? Jag menar, bortsett från att ni blev kära i varandra? Om du vill berätta, förstås.

Vi har samma värderingar. Jag tycker att han är vettig, fantastisk, smart och underbar. Han säger sig tycka detsamma om mig .

Vi hade nog mest tur tror jag. Har aldrig någonsin träffat nån som det funkar så jäkla enkelt med bara. Det liksom flyter på utan krångel.

 

[nyponros]

Jo, det känner jag igen. Hur så? Jag dumpade ett ex under småbarnstiden för att han var ett pucko. Det hade jag FÖRHOPPNINGSVIS gjort även utan barn.

Då har du ingen förståelse för att man kan få kämpa för att hinna se varandra som förut och att det kan tära på en relation även om ingen är ett pucko? Jag är ju av den fasta åsikten att man kan behöva jobba på en relation i perioder av olika anledningar, småbarnsåren är väl en sån enkel som många känner av. Om man tycker att det är värt det såklart. Jag hoppas att jag och min sambo kommer tycka det även om livet bjuder på citroner, andra får göra som de vill.

 

[Kattennizze]

Jag tänker att oddsen för att jag hittar en människa som jag får kemi med, jättedjupa känslor för och som jag älskar är inte så stora. Gör jag det så är det i min värld inte något att bara kasta bort och ta nästa för att vi inte är lika på alla småpunkter som faktiskt går att komma överrens om. (hade tänkt skriva kompromissa här också för det är ett perfekt ord i mina öron men tydligen inte i andras ). Kan till och med skriva som går att förhandla om. För

Samma för min sambo. Han hade inte lyckats bli kär i någon fast han träffat en hel del under 12 år innan vi träffades, sen kom jag. Att "inte orka med" då för att småsaker behöver kompromissas med (jo, nu tog jag det) i vardagen, nej det låter inte rimligt för mig. Hade han eller jag tänkt så kan jag inte tänka mig att vi hade älskat varandra på riktigt. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå att man skulle kasta bort en stor kärlek för att man har olika preferenser när det gäller småsaker som val av resmål och städning som egentligen inte spelar någon roll. Det som spelar roll för mig är att båda får sin röst hörd och får lika mycket att säga till om. Jag planerar ju en framtid med min sambo. Jag vill bygga en familj med honom och älska hela honom, för mig låter det ytligt att en kärlek ska stå och falla på yttre faktorer som vart vi helst vill resa. Det är inte så viktigt, för sånt kan ju ändras. Det viktiga för mig är att vi båda har inställningen att vi ska vara tillsammans i både gott och ont (till vissa gränser då förstås) och kunna hänga med i varandras utveckling. Och kanske då också anpassa sig och kompromissa. Det vore ju tråkigt om jag eller han satt där med två barn lämnad för att den andra inte kunde förlika sig med att partnern inte längre vill resa jorden runt eller vill börja med feng shui. Blir inte kärleken väldigt skör om den baseras på att man vill ha allt lika?

Jag vete sjutton om jag tror på KÄRLEK på det sättet.....jag är mera, okej jag tycker min partner är attraktiv, vi har bra sex, och har ett bra och kul samtal. Mer än så är nog igen Kärlek för mig. Det kanske dyker upp nån annan man eller kvinna som jag känner likadant för och då är det dags att byta eller göra nåt annat. Kärleken är inte mera dramatisk än så för mig, det är ungefär som vänskap men med undantaget att jag inte har sex med mina kompisar. Jag tror inte på vare sig öde eller den eviga eller den enda och Sanna kärleken eller att jobba på och kompromissa i relationer.

 

[Monstermom]

Frågan är ställd till @niphredil , @Petruska , @Monstermom och @Kattennizze:

Tänker du att man väljer en partner som har samma inställning som jag själv till förhållanden? Är det det som är grejen? Om man tänker så lika om relationen, så blir det aldrig förhandlingar och kompromisser? Det är självklart hur man ska agera, eftersom man tänker lika från början?

Allt handlar om att man ska välja rätt partner?

Om man väljer fel partner, så blir det kompromisser och förhandlande osv?

Ja, till stor del är det nog viktigt. Varför vända ut och in på sig för att få något att fungera som bara är en kamp?

Om vi tar tex att jag skulle bli tillsammans med en karl som behöver vara väldigt fysisk hela tiden, klappa, krama, hålla handen osv. Jag trivs inte med särskilt mycket "vardagsnärhet", jag tycker det är klängigt och obekvämt. En kompromiss där hade gått ut på att han måste få mindre än han mår bra av, och jag måste ge mer - vem blir glad av det? Jag skulle inte trivas med att bli klappad på när jag sitter och läser, eller påminna mig själv att jag "måste" ge honom en kram när jag kommer hem - inte heller hade jag varit glad över att han i någon mån vill att jag ska begå våld på mig själv för att han ska må bra. En någorlunda vettig partner hade väl i sin tur vantrivts både med att få mindre närhet än han faktiskt skulle vilja ha, och inte minst att den närhet han får till stora delar är framtvingad... Det finns ingen kompromiss där som skulle göra det förhållandet bra i mina ögon?

Så ja, man måste passa ihop tycker jag. Men det betyder inte att jag tycker man måste vara kloner av varandra! Man måste verkligen inte tycka likadant i alla frågor, dela samma erfarenheter, aldrig gräla eller vilja olika saker. Men konflikter som ska jämkas ihop med kompromissande, det vill jag inte bygga något förhållande på.

 

[nyponros]

Jag vete sjutton om jag tror på KÄRLEK på det sättet.....jag är mera, okej jag tycker min partner är attraktiv, vi har bra sex, och har ett bra och kul samtal. Mer än så är nog igen Kärlek för mig. Det kanske dyker upp nån annan man eller kvinna som jag känner likadant för och då är det dags att byta eller göra nåt annat. Kärleken är inte mera dramatisk än så för mig, det är ungefär som vänskap men med undantaget att jag inte har sex med mina kompisar. Jag tror inte på vare sig öde eller den eviga eller den enda och Sanna kärleken eller att jobba på och kompromissa i relationer.

Okej, där är vi väldigt olika . Jag tror stenhårt på kärleken och jag värderar den väldigt högt. Min sambo är min familj, och ska jag byta ut honom ska det finnas väldigt starka skäl till det. Mitt mål är att ha min relation livet ut, bli gamla tillsammans, sen kan man ju aldrig veta säkert. Det viktigaste är väl att den man lever med tänker ungefär samma.

 

[Raderad medlem 6459]

@Monstermom Håller helt med dig!

 

[aprilmaj]

värderingar

Vad ÄR värderingar?

(Har just haft en "utvecklingsdag" på arbetet och exakt den frågan ställdes.)

 

[Raderad medlem 6459]

Vad ÄR värderingar?

(Har just haft en "utvecklingsdag" på arbetet och exakt den frågan ställdes.)

Ah men jisses aprilmaj, är vi i skolan nu? Jag är ingen filosof, jag kan inte formulera det svaret bättre än nån på din utvecklingsdag på jobbet.

För mig är värderingar vår syn på andra människor och vi hur tycker att vi ska agera med och mot andra människor. Vidare har vi väldigt samma syn på livet generellt, vad vi värderar högt och vad som inte är så viktigt, vad vi vill göra, hur vi tänker liksom.

Motfråga: Varför ser du ett egenvärde i att vara tillsammans med någon som har så fundamentalt annorlunda syn än en själv? Som @Monstermom s exempel med beröring och intimitet. Vad ger det att vara tillsammans med någon som vill tvärtemot en? Hur berikar det ens liv och vidgar ens vyer?

 

[Rouise]

Okej, där är vi väldigt olika . Jag tror stenhårt på kärleken och jag värderar den väldigt högt. Min sambo är min familj, och ska jag byta ut honom ska det finnas väldigt starka skäl till det. Mitt mål är att ha min relation livet ut, bli gamla tillsammans, sen kan man ju aldrig veta säkert. Det viktigaste är väl att den man lever med tänker ungefär samma.

Jag tänker lika som du här.
Och köper det du säger om att man ibland måste jobba, kanske inte på relationen men för relationen.

Då pratar jag inte heller om småsaker som disk, vart man vill resa osv. Utan precis som du tidigare skrivit, genom sjukdom, eller år med småbarn då relationen kanske får stå lite åt sidan (kanske mindre sex, mindre tid med bara sin partner osv) men det ska ett bra förhållande klara enligt mig men det är inte heller något som ska tas för givet, i perioder kanske det krävs lite ansträngning från bägges håll.

 

[aprilmaj]

Ja, till stor del är det nog viktigt. Varför vända ut och in på sig för att få något att fungera som bara är en kamp?

Om vi tar tex att jag skulle bli tillsammans med en karl som behöver vara väldigt fysisk hela tiden, klappa, krama, hålla handen osv. Jag trivs inte med särskilt mycket "vardagsnärhet", jag tycker det är klängigt och obekvämt. En kompromiss där hade gått ut på att han måste få mindre än han mår bra av, och jag måste ge mer - vem blir glad av det? Jag skulle inte trivas med att bli klappad på när jag sitter och läser, eller påminna mig själv att jag "måste" ge honom en kram när jag kommer hem - inte heller hade jag varit glad över att han i någon mån vill att jag ska begå våld på mig själv för att han ska må bra. En någorlunda vettig partner hade väl i sin tur vantrivts både med att få mindre närhet än han faktiskt skulle vilja ha, och inte minst att den närhet han får till stora delar är framtvingad... Det finns ingen kompromiss där som skulle göra det förhållandet bra i mina ögon?

Så ja, man måste passa ihop tycker jag. Men det betyder inte att jag tycker man måste vara kloner av varandra! Man måste verkligen inte tycka likadant i alla frågor, dela samma erfarenheter, aldrig gräla eller vilja olika saker. Men konflikter som ska jämkas ihop med kompromissande, det vill jag inte bygga något förhållande på.

Jag känner igen mig i det du beskriver om "vardagsnärhet". Men det är inte värderingar? Eller?
Vad sjuttsningen... Det är svårt att sätta ord på det.

 

[Kattennizze]

Nej det tycker jag inte.
Jag vill absolut inte ha ständiga bråk. Och inte ett förhållande som är som ett jobb.

Det är ju jättebra att ni har det så bra.
Nu skriver jag inte om dig specifikt men jag vet folk i förhållanden där man är beroende av att ha samma åsikter. Dvs man vill absolut inte ha en diskussion eller konflikt. Och jag tänker att jag vill ha en relation som klarar olika åsikter.

Åh herregud .. Nu höll tvärbanan på att krocka..., och jag fick en förskräckt dam i knät...

Men vad betyder det att klara en relation om man har olika åsikter? Jag fattar nog inte, för mig är att leva att vara i konflikt. Utan konflikter inget liv, liksom. Jag skulle känna mig som jag levde i en frys typ om jag inte hade nån att vara oense med.....

 

[Monstermom]

Jag känner igen mig i det du beskriver om "vardagsnärhet". Men det är inte värderingar? Eller?
Vad sjuttsningen... Det är svårt att sätta ord på det.

"Värderingar" ingick inte i frågan jag svarade på.
(Du frågade om man skulle ha samma inställning till förhållanden.)